Bokrecension: Dit mina tankar inte når – Yiyun Li

Allt krossbart och okrossbart ingick i förälderns räddningsområde, men vad kunde jag rädda denna gråa, blöta morgon? Inte leendet i ditt ansikte, inte ljudet i dina ögon, inte en blå katt, inte en lila pingvin, inte sanden i vinden, inte en tanke som viskade i ditt öra, så högt att den dränkte all världen musik. Vad, mitt barn, kan jag rädda nu när allt har blivit osynligt?

Denna blöta grå morgon är den eftertid som följer när en mor förlorat en son – han som fann det så oumbärligt att leva och inte vara perfekt, att han hellre valde att inte leva alls. Det är i den eftertid Dit mina tankar inte når existerar i, fast i en dialog utan rum och utan tid – ett tillstånd en sörjande mor, likväl författare, skapat för att kunna nå sin döde son. Hålla fast i minnet av hans närhet och närvaro i världen, och i sig själv.

I detta tids- och rumslösa finns inga ljud, ingen lukt eller smak – allt är uppoffrat, kvar finns bara ord. Ord som de, modern och sonen, vänder och vrider på, och sätter i strid mot varandra. Modern som håller fast vid substantiven, dessa livets byggstenar, orden som sätter namn på de ting som bygger upp världen och därav blir grammatikens förankring till det jordliga livet. Han, den döde sonen som kallas vid aliaset Nikolai (hans riktiga namn för sargande för att ta i, ens med avståndet av bokstäver), hakar fast vid de beskrivande beståndsdelarna – adverben och adjektiven. Nikolai som menar att det som beskriver är det viktiga. Att hur något är, är vad som betyder något. Denna symbolik rotad i deras olika perspektiv. Modern som levandes och sörjande, desperat efter sonens fysiska kropp, efter Substantiven: Sonen, Kroppen, Livet. Han som död och som kan förlåta allas icke-perfekthet utom sin egen, som kräver perfektion som inte smälter bort, inte upphör av sig själv någonsin. Ett krav som tvingar honom att slutligen upphöra själv – redan vid 16 års ålder.

Dialogen dem emellan går runt, in och ut i sig själv, och sätter även läsaren in i en tillvaro av desillusion, där ens egen uppfattning av rum och tid upplöses. I denna desillusionerade tillvaro skildras sorgens bråddjup, dess ihärdiga grepp – en besatthet dess gästvärd inte kan undkomma någonsin – men även en komplexa relation mellan son och mor där tid och rum alltid har skilt dem åt. Generationsgränser och kulturskillnader omöjliga att ta sig förbi eller över. Modern som återkommer till sin uppväxt, till Kina och fattigdomen hon kommit ur, till hur det gör henne dömd att författa dåligt – det engelska ordförrådet alltid otillräckligt, analogerna som ständigt landar i utslitna klichéer. 

Denna protagonistens utgångspunkt, samt romanens intrig, därmed så lik författaren Yiyun Lis (f. 1972) egen verklighet där hennes son också tog sitt liv vid 16 års ålder – 16 år, denna ålder som även protagonistens son för evigt är fastfrusen i. Möjligheten att bli 18, 36 eller 88 år fråntaget dem, av deras inneboende psykiska sjukdom. På så vis är Dit mina tankar inte når en memoar tillägnad Lis döde son och Li själv – där Li genom att kanalisera sin sorg i boken försöker göra mörkret lite mer hanterbart. De två, modern och författaren, går därmed ömsom om och in i varandra, söker tillsammans precision och förståelse genom att söka tillbaka till ordens begynnelse. Se att ordet deadline förbinder tid, rum och död, och samtidigt, i detta lingvistiska grävande, se ordens tillkortakommande, hur deras skuggor bara ibland “når det osägbara”. Allt detta för att förstå sonens självmord och psykiska ohälsa bättre, och för att förstå sig själv utifrån sin egen fåordighet.

Sorgen i  Dit mina tankar inte når är på så vis oundviklig – ständigt där i en låg, ihärdig intensitet för att sedan, ibland och plötsligt, explodera igenom en. Som brevet från skolläraren där det står: “Jag trodde vi förberedde honom för att leva”. Och minnesstunden när Nikolais vänner läser strofen: “Jag är ateist / men om någon kan ändra på det / är det du Nikolai”. Eller bilden av modern som försöker lära sig att baka tårtor, sticka, plantera växter – allt det han innan gjorde – för att fylla den tomhet som sonen lämnat efter sig. Han som “kunde fylla ett rum bättre än alla vi andra ihop”.

Slutligen är romanen (eller memoaren?) en författares försök att rädda det som finns kvar för en mor att rädda när allt har blivit osynligt, när vad som är kvar av ens son är enbart beskrivningar – vad som var, är och vad som skulle kunna ha varit. Rädda sonen (Kroppen? Minnet? Drömmen?) genom det som finns kvar, det som är, som sonen själv säger:

Ord, kära mor, sa Nikolai. Vi ska rädda varandras ord har du inte förstått det?