Det sista solot – Jennie Dielemans

Om någon i den stunden hade viskat i pappas öra att det här sjungande lustiga språket de talar, det kommer bli ditt, landet du reser igenom kommer du snart kalla hem och ikväll efter spelningen i Stockholm kommer du att träffa en lång blond kvinna som du äktar inom ett år och snart har ni två barn – vilket bara är början. Ja, då hade han garvat.

Året är 1960 och Sjon Kastelein mellanlandar i Stockholm för en jazzspelning med sitt band. Han kommer från Holland, där han vuxit upp i efterkrigstidens kvarlämningar, och blir snabbt blixtförälskad i både Sverige och sin blivande fru Eva – nästan lika förälskad som han är i sig själv. Jennie Dielemans roman Det sista solot är en berättelse om en familj som lever i skuggan av sin far och man, där gränserna för vad det innebär att vara en fungerande familj luckras upp, undersöks och passeras. Berättelsen förmedlas genom dottern Saskias blick och hon ger en transparent, rå och faktisk bild av hur en splittrad familj med en enda gemensam punkt, att de delar samma pappa, blir hel först när de inser att han som har övergivit dem en efter en i själva verket är navet i deras relation. Att Sjon, trots alla sina tillkortakommanden, har varit limmet som hållit dem samman och att det blir märkbart först när han inte finns längre. 

Jennie Dielemans (f. 1972), författare och journalist, gestaltar en pappas relation till sina barn, sina fruar (ja, de är flera stycken) och till sig själv. Trots att det inte är Sjon som förmedlar historien blir hans karaktär en oumbärlig förgrundsgestalt i berättelsen om dottern Saskias liv när hon växer upp med sin mamma och en ständigt växande syskonskara där pappan drar fram och bygger bo för att sedan lika snabbt rasera dem. Saskia har klassiska daddy issues, med ett starkt behov av bekräftelse från sin pappa, men är på samma gång en representant för den ”moderna kvinnan” i medie-Stockholm under 2000-talet. Läsaren påminns medan man bläddrar bland sidorna att Saskias behov av att ta hand om pappans ego på samma gång reproducerar hennes påstådda självständighet från honom då hon får agera vuxen samtidigt som det skapar ett beroende mot honom – mannen behöver dotterns bekräftelse för att kunna vara en bra pappa. Genom berättelsen möter vi Sjons narcissistiska drag, där han ständigt upplever att världen är skyldig honom något. Inte minst vid Saskias födsel, där han är mer fokuserad på hur sjuksköterskorna betraktar honom som fadersgestalt och hur illa hans fru Eva talar till honom genom födslosmärtorna, än om dotterns faktiska tillblivelse eller Evas krämpor. Självgodheten må vara irriterande för läsaren, men fruktbar för att hålla dottern och resten av syskonskaran besatta av honom. Han manipulerar sina barn till att känna sig behövd, för att överleva sin egen självbild. Dielemans lyckas skapa en karaktär som man som läsare säger att ”jag förståååår inte hur hon kan vilja vara med honom” samtidigt som man vrider sig i självrannsakan då man själv känner igen mönstret – det narcissistiska manipulativa draget återfinner vi (tyvärr) överallt och hur mycket vi än hatar det så har vi det alla inom oss, bara att de flesta lyckas trycka tillbaka det med hjälp av en stor skopa självinsikt. Sjon är mänskligt relaterbar ur den aspekten att han inte förstår sina egna tillkortakommanden, och vi som läser tvingas bara sucka och skaka på huvudet åt att han inte förstår hur mycket skada han gör alla runtomkring honom.

Språket är påtagligt, reportageliknande (vilket inte är speciellt märkligt med tanke på författarens bakgrund) och ger läsaren glimtar som förekommer mer än vad som faktiskt skrivs ut. Dielemans skapar stämningar på ett otroligt snyggt sätt och lämnar mycket till läsarens tolkning. Ambivalensen kring pappans närvaro är så stark att man kan ta på den mellan raderna. Den porträtterar en stereotypisk bild av en egoistisk medelålders man och varför vi älskar att hata honom – och hatar att älska honom, på samma gång.