fbpx

Den underjordiska solen – Andrea Lundgren


Mela återvänder till sitt barndomshem, till mamma Katja och till skogen. Till huset och berget. Till rösterna i väggarna. 

Under hela sin uppväxt önskar sig Mela en syster, någon att ligga nära på kvällarna och leka i skogen med. Istället är hon ensambarn under väldigt många år. Istället leker hon med insekter och stenar. Läser böcker, mest om döden men också om andra saker – djur, och sånt. Men en dag dyker ett syskon upp, en bror som Melas pappa undanhållit Katja och henne. Pojkens mamma är psyksjuk, och det är han också, menar alla i byn. 

Som vuxen blir Mela hemtvingad till barndomsvärlden där allt tycks ha stått still. Hon till och med sover lika dåligt som hon gjorde när hon bodde där. Mamma Katja är fortfarande en ensamvarg och träden talar. Allt är sig likt. Förutom en sak. Melas bror är död och Mela ska gå på hans begravning.

Den underjordiska solen är en fragmentarisk bok på fler sätt än ett. Den består av minnen och korta berättelser hämtade ur berättarjagets liv; sånt man endast minns när man kommer tillbaka till en plats man inte varit på under lång tid, men som ändå betytt mycket för en. Första fyllan vid den lilla sjön, trösklar i hus, hångel med skolans snyggaste kille. Hur skolans fulaste kille luktade. Vi kastas mellan den hänsynslösa barndomen och det minst lika utmanande vuxenlivet. Ju längre Mela stannar, och ju längre in i boken vi kommer, desto svårare blir gränserna mellan då och nu att tyda. Minnena letar sig in och fyller varenda del av berättaren, och gestaltar platsens betydelse för jaget. Naturen tar emot henne med en varm kram, berget står kvar med samma krav på henne som sist. Det är lätt att bli slukad, både av natur och minnen. Lätt att lägga sig i jorden och känna att man hör hemma. 

Men boken är även fragmentarisk i sitt språk. Meningarna är uppbyggda i rytmiska, böljande rader där ett mellanrum kan ge lika mycket betydelse för orden som en radbrytning. Formen är bitvis hypnotiserande, man kan nästan känna hur orden rör på sig när man försöker greppa efter dem. Ibland rent bokstavligt; i vissa delar av boken är orden placerade i olika formmässiga konstellationer som skapar följsamhet i texten. 

Kanske blir formen mer greppbar när man läser om Melas drivkraft: hennes önskan genom livet är att skapa egna världar. I naturen och i huset hör hon röster, ser ansikten som ingen annan ser. Hon utforskar blad, insekter och rum, men utan att låta resultatet ta sig uttryck – i alla fall inte utanför sitt eget huvud. Melas skapande är en ensam syssla. Detsamma gäller läsningen. Hon läser böcker om döden, läser in sig i en värld hon inte deltar i. I vuxen ålder läser hon sig ur världen, när hon drömmer mardrömmar eller är för rädd för att somna. Det är fantasirikt, men det är också en överlevnadsinstinkt. För var annars hör hon hemma? 

Det ständiga skapandet bidrar till att läsaren aldrig vet vad som faktiskt är sant: Mela beskriver att hon sover i gryt, vaknar inuti berg. Och även om mamman vittnar om att dottern en gång verkade ha försvunnit in i en sten mitt framför ögonen på henne, så vågar vi inte lita på att Melas verklighet faktiskt är det verkliga. 

En klasskompis tycker att Mela påminner om ett väsen, eller en ängel, mer än en människa. Hon själv föreställer ofta sin pappa med en människokropp och djurhuvud. Kanske är det så det är. Men kan vi lita på ett skogsväsens ord om vad som är verkligt? 

Den underjordiska solen är en pricksäker och bedövande bok, som samtidigt får en att känna otroligt mycket. Den är subversiv i både form och språk, trots att den behandlar ämnen som alla kan relatera till: kärlek, längtan, relationer, död. Boken får en att fundera på om man någonsin kommer hem, och – om man gör det – är det då rätt?

/

Bokrecension: Den underjordiska solen – Andrea Lundgren