Den stora kyrkan – Tove Folkesson

Nästan alla syrener har fyra kronblad, nästan alla vintrar följs av en vår. 
Varför vill du inte komma till oss?
När jorden är så varm. 

Kom, det doftar sommar, om man går nära klasarna.

Tove Folkesson (f. 1981) är inte främmande för att skriva autobiografiskt. I hennes tidigare böcker, exempelvis romantrilogin som inleddes med Kalmars jägarinnor (2012), har en tydlig autobiografisk ådra kunnat skönjas, men det är inte förrän i de två senaste böckerna som Folkesson mer uttalat sätter sig själv i narrativets utgångspunkt. Den stora kyrkan är en fristående fortsättning på boken Hennes ord (2019), båda med vackra omslag av Lotta Kühlhorn.

Boken är skriven utifrån Toves perspektiv, med en form som skiftar mellan sidorna. Ibland löper texten typiskt prosaiskt, ibland har den formen av poesi, ibland en kombination av de två. Genom dessa olika skriftformer får vi följa Tove och hennes partner Hanna som ska gå från att vara de två till att bli familjen. Längtan efter barn står i centrum, och tidslinjen går från gynstolen på reproduktionskliniken till barnet i famnen, hemma på östra Öland. På vägen stannar vi till vid ett bröllop, misslyckade IVF-behandlingar och en mormors sista tid i livet. 

Titeln hintar en hel del om tematiken. Återkommande är kyrkan som referenspunkt och boken är uppdelad i åtta sektioner med namn från de olika delarna av söndagsmässan: Kyrie, Gloria, Credo, Fractio, Pax, Agnus dei, Communio och Benedicamus. Dessa sektioner, och kyrkan som tematik, får fungera som utgångspunkter och förklaringsmodeller i berättandet. Lovsång, tro, helig, offer, välsignelse – alla dessa ord fyller det känslomässiga språk som berättarjaget skildrar sitt inre med. Kärleken och mödraskapet läses som sakralt, som övermänskligt.

Boken innehåller många gripande partier – något som egentligen kanske är ofrånkomligt när man skriver om något så skört och universalt genomslitande som barnafödande, kärlek och död. Det är oftast där boken är som starkast, när den nakna känslan i all sin råhet får ta över sida efter sida. Framför allt i sektionen Credo, där Folkesson genom diktformen tar sig igenom en forsande och förtvivlande längtan efter ett barn: Förhoppning, frustration, förgänglighet. Fertilitet och missfall. Väntan, väntan, väntan. Det är en del jag verkligen känner i magen. Kanske är jag påverkad av min egen brinnande bebislängtan men orden sätter en djup, ful, rostig krok i mig.

Formen, den som alltså skiftar genom bokens gång, är spännande men i vissa delar fungerar växlandet mindre bra. Jag kan känna att partier som radbryts och diktas hade blivit mer tillfredsställande om de skrivits som mer traditionell prosatext. Oförutsägbarheten i bytet av form är ingenting som jag tycker hämmar min läsupplevelse, men det känns tråkigt när en skildring som gjort sig så bra i en form förbyts av en annan, som inte känns lika träffande. Som exempel kan jag nämna sektionen som behandlar förlossningen. De delar som är löpande prosa är otroligt kraftfulla och givande, och när de bryts av med diktform har poesin svårt att stå sig i jämförelse med det som jag nyss läste. Kanske hade jag uppskattat delarna mer om de var fristående, men i just där och då längtar jag tillbaka till den gamla formen, som jag känner mig otroligt uppslukad i.

Folkesson lyckas oundvikligen väl med att skildra strävandet mot familjen – både längtan av att äntligen få den och paniken när bitar av den försvinner. Som läsare är det lätt att förstå vilken historia och vilka känslor som Den stora kyrkan vill förmedla, och utförandet i sig är också välgjort. Likt en virknål som sträcker sig efter garn blir jag inkrokad och när nålen virkar vidare sitter jag fast.