De försvunna – Lizette Romero Niknami

vad är namn
om det inte finns kropp
att fästa vid

Lizette Romero Niknamis debut De försvunna kunde kanske ses som en del av ett större mönster i svensk samtidslitteratur: den skildrar migrationens och fascismens trauma, förlusten av språket, den frammanar dynamiska kollektiv – som familjen och, i större bemärkelse, det kämpande folket – kollektiv med inbördes bristningar. Men det är en kritikersjukdom att försöka avslöja trender (som särskilt drabbar debutanterna), och somliga författarskap utsätts oftare för generaliseringar – jag minns en lektion på skrivarlinjen, då 10-talets poesi sammanfattades, och så formmässigt skilda diktare som Felicia Mulinari, Athena Farrokhzad och Nino Mick sammanföstes som samtidssymptom, snuddande vid en reduktiv tolkning av verken som ”här berättar den andre om sitt förtryck”. Jag lämnar därför det generella därhän nu, och dröjer i stället vid det som slog mig personligen som bokens särskilda, individuella drag: i hög grad var det formen.

Boken är en poetisk berättelse om barnen Neftalí och Tatiana, och deras familjers parallella och åtskilda öden, föräldrar som förföljs och försvinner under militärjuntan i Chile, flykt till Argentina och Sverige, men också kolonialismens våld, som en sorts ram. Berättelsen utgår från Neftalí och Tatiana, på det sättet att övriga karaktärer liksom samlas i kluster omkring dem: Tatianas farmor, Tatianas mamma, Tatianas pappa, Tatianas syster. Det ger ett samtidigt avlägset och familjärt intryck, vi känner karaktärerna från relationerna, inte vid egennamn. Satser radas med kommatecken, ofta utan direkt handling – det vill säga, den redan stillastående frasen ”Neftalí tänker…” blir ”Neftalí som tänker…”. Det skapar en passiv känsla, som att berättelsen vidgar sitt omfång, dröjer vid olika karaktärer, snarare än att de själva rör sig i den. Lite grann, kan man tänka sig, speglar det diktens tematik om frånvaro och närvaro.

Med boken i hand föreställde jag mig först att den riktade sig till en ung målgrupp – någonting med formgivningen, särskilt typsnittet på omslaget. Antagandet kanske förstärks av huvudpersonernas unga ålder när vi först möter dem. Språket, däremot, är stundtals ganska ålderdomligt, med formuleringar som ”innan sömnen lägrar kroppen”. Trots den språkliga nivån blir det ganska lättläst – inte menat nedlåtande – tack vare att det finns en intrig att följa. Vissa delar upprepas – boken är liksom en längre Todesfuge, där sömmarna lagts ut. En upprepad del är frågan om Tatiana: ”men hur kunde en pappa försvinna och aldrig komma tillbaka, hade ens Tatianas mamma kunnat ge svar på detta om Tatiana vågat fråga”. En fruktansvärt vacker bild skildrar hur det efter bomberna liksom lagts lock över till och med stadens dofter – en insikt om hur omfattande och samtidigt skör upplevelsen av en plats kan vara. I Sverige återkommer bilden: lock har lagts över minnena, namnen, själva rösten.

Trots berättelsens kollektiva ansats tycks mig Tatiana bli hjältinnan, eftersom det främst är hennes röst läsaren tar del av direkt. Genom att låta Tatiana skriva skapar boken ett kryphål för sin strikta form – från de framrullande bilderna kan den övergå till Tatianas fåordiga, mättade utredningar av väntan och tid. Jag gläds åt lösningen, som väcker min nyfikenhet. Den ger mig en aning om en författare som är ännu större än det här verket, och gör att jag önskar mig att få se många texter, i olika skepnader, av Romero Niknami i framtiden.

Text: Maria Bodin

/

Bokrecension: De försvunna – Lizette Romero Niknami

Mejla skribenten!