Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn – Hanna Rajs

Jag har två döda vänner på Facebook.

Ibland dyker de upp i flödet ändå, av olika anledningar, och för en sekund glömmer jag bort att de inte finns längre. För det gör de ju inte, även om de finns där. Jag har tyckt att det varit kusligt att se dem där, hovrat över ”ta bort vän”-ikonen många gånger men alltid landat i att det alternativet är ännu värre. Det är den sista länken som finns kvar, ett bevis på att de finns, fast ändå inte. Att ta bort är i någon mån att utplåna, en naiv tro på att mina minnen av dem kommer att bestå oavsett. Varje avtryck en person lämnar efter sig kan agera minnesplats för oss som blir kvar. En virtuell gravsten eller en plats i nätets minneslund.

Hanna, berättaren i Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn, har bara spår av vännen Christina att minnas henne genom. Brev, gamla mail, någon enstaka dyrbar ljudinspelning. Ingen grav, endast en oklar plats i en högst verklig minneslund. Den gamla telefonen med alla sms som inte går att komma åt längre. När Christina ska skrivas fram handlar det mycket om minne, och skuggtiteln Christinaboken vittnar om det som snart blir tydligt, att det här är just boken om henne men så som Hanna kommer ihåg det, med sitt ”sopiga minne”. Minnets bedräglighet och sorgen som ett ständigt, och alltmer fruktlöst försök till hågkomst av den förlorade löper som en febrig knut- och trasselförsedd röd tråd genom berättelsen.

Poeten och författaren Hanna Rajs gjorde debut med diktsamlingen Armarna år 2018 men släppte redan 2015 chapbooken Om jag dör ung. Sedan dess har hon hunnit ge ut två diktsamlingar. Det senaste verket är klassat som en roman, men efter avslutad läsning framstår det i hög grad som en hybrid mellan prosa och poesi. Långa sjok sammanhållen text avlöses av en enda betydelsebärande mening som lyser från den i övrigt tomma boksidan, för att följas av en chatt-konversation, en låttext eller en längre dikt. Allt i gemener och med sparsam användning av skiljetecken. Det är associativt och knyter an till poesins arv av uppbruten form och den modernistiska romanens inre monologer, med böljande tankegångar och ständigt processande.

”är det skillnad på roman och berättelse? jag jobbar ju inte direkt med den dramatiska kurvan här. äkta adhd-roman”

Partier som detta, där berättaren reflekterar kring berättelsens form och tillblivelse återkommer regelbundet, och även om den dramatiska kurvan stundtals är svår att skönja så leder texten utan nåd mot sin smärtpunkt, med en logik som i efterhand tycks fullt naturlig i all sin onaturlighet. Minnen av stor betydelse, de avgörande, högspända och fruktansvärda, kontrade och sammanblandade med de triviala. Magpumpning och Tekken-matcher. Mediciner som inte togs och grekiska bondmackor med rödlök och fetaost. Minnesarbetet är något av det mest intressanta med Christinaboken, detta att behöva ta hjälp av andra för att minnas det man tror sig minnas om en annan person, och kanske finna att det man minns kanske inte är ett minne utan en konstruktion. Ett minne av ett minne eller en version av en sanning som ingen längre känner till.

Rajs har gång på gång återkommit till tematiken kring förlust och att vara den som blir kvar. I dikten ”MAN KAN DÖ SÅ UNG” ur Under månen syns spår av det som blir tydligt i Christinaboken, där dikten också finns med.

”du dog ett barn
det kan man bara göra ett tag

du dog ett barn
jag har inte det alternativet kvar”

Reflektionerna kring förlust och att vara den överlevande har en stark korrelation med det judiska perspektiv som återkommer i Rajs verk, där erfarenheten av att vara tredje generationens förintelseöverlevare skänker ännu en dimension åt förlusten och det som skrivs fram om behovet och vikten av att minnas, om hågkomsten. Här återkommer berättaren till den judiska bönen för de sörjande, hon tänker på Christina i synagogan vid kaddish även om det är kristallnattens minnesdag. Bönen blir en botgöring och en viktig del av sorgearbetet som stärker berättelsen om Christina och adderar till dess ältande drag.

Hanna frågar sig

”skulle den här texten varit bättre om jag varit kär i dig?”

Själv anser jag att det är tvärtom. Den här typen av vänskapsskildringar är inte vanliga, och visst liknar det en romantisk kärleksförklaring, men bara för att vi är så vana vid just det. Det finns så mycket kärlek i Hannas försök att skriva fram minnena av Christina. Kärlek är alltid solkat av så mycket annat, av skam och skuld, besvikelse, själviskhet och uppoffring, men paradoxalt gör det den inte mindre ren. Och det blir stundvis rent smärtsamt när jag tar in vidden av just skulden som stundvis ännu tycks bulta som ett inflammerat sår. 
Ändå slår Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn, eller Christinaboken mig som en mycket mogen skildring av sorg med ett tydligt före, under och efter, en sån där sorg som gör en mindre än vad man var innan men ändå mer. En förlust som genom arbete blivit till stor litteratur.

Text: Saga Lindholm