Bokrecension: Där kräftorna sjunger – Delia Owens

Alla skyr henne – barn, vuxna, lärare och poliser. Som om hon vore ett monster, ett träsktroll som Shrek. Hon är natur där alla andra är kultur. Hon är träsk där de andra är stad. Hon är biologi där de andra är betong. Skogen och naturen är hennes hem och familj och hon förstår livet genom naturens sätt att vara. Hon får beröring av havet, kommunicerar med fiskmåsarna, lär sig om fortplantning av eldflugorna och letar febrilt efter en biologisk förklaring till varför en mor skulle välja att lämna sin avkomma. Hon är allt som skrämmer ett modernt samhälle. Men framförallt är hon en övergiven och fattig flicka.

Det är en uppväxthistoria, ett relationsdrama och en rättegångsroman – det är Delia Owens skönlitterära debut Där kräftorna sjunger.

Han sa inget om att han tyckte synd om henne för att hon var ensam, att han visste hur barnen hade behandlat henne i alla år, att stadsborna kallade henne Träskflickan och hittade på historier om henne. Att barnen i trakten brukade smyga ut till hennes skjul i mörkret och tävla om vem som vågade snudda vid det. En mandomsrit som gjorde pojkar till män.

Så beskrivs Kyas liv, när hon växer upp i North Carolina under 50-talet, och får öknamnet Träskflickan. När Kya är mycket liten lämnas hon av hela sin familj i deras förfallna hus i träskmarkerna. Först försvinner hennes mamma, sedan hennes syskon och slutligen hennes försupna pappa. Kya tvingas lära sig om livets gång genom både ensamhet och relationer, och tampas ständigt med samhällets fördomar som förföljer henne upp i vuxen ålder. Dessa fördomar går plötsligt från att endast vara glåpord till att bli våldsamma aktioner. Kya blir vid 25 års ålder anklagad för mordet på stadens folkkära quarterback, Chase, och tvingas ut från sin trygga träskmark inför offentlighetens dömande blickar.

Delia Owens (f. 1949) är amerikansk författare och zoolog, vilket lyser igenom när vi följer Kyas sätt att förstå livet genom biologins värld. Boken kantas av både vackra och råa naturskildringar som samspelar med karaktärernas sätt att agera. För liksom naturen kan romanens protagonister vara både kalla och varma, mörka och ljusa. Läsaren lär känna karaktärerna genom Kyas ögon, och hon lär känna dem genom att förstå sin hemmiljö, genom att förstå biologin. Kya värderar sin vänskap med Tate, grannpojken, genom hur han respekterar skogens hjortar. Hon förstår Tates lust till henne genom att undersöka bönsyrsors parningsritualer. På så sätt samverkar karaktärer och miljöbeskrivningar på ett fint sätt och förstärker läsarens förståelse av deras känslor och handlingar.

Kanske är det den tunnelseende blicken, Kyas berättarperspektiv, som gör att delar som hade varit värdefulla för bokens djup faller bort. Utanförskap, som är bokens centrala tema, gestaltas på fler sätt än genom Träskflickans livsöde men lämnas okommenterade. Ett exempel på detta är den rasism som genomsyrar karaktärernas ageranden, men som endast är en parentes i handlingen. Möjligtvis är det ett medvetet val av Owens att välja att inte skildra denna typ av utanförskap mer ingående, men eftersom den hela tiden löper parallellt med Kyas utanförskap förväntar man sig som läsare någon form av katharsis, som aldrig kommer. Men kanske är det viktigt att låta ett visst utanförskap skildras utan någon upplösning, då det ger utrymme för läsaren att fundera över om utanförskapet i fråga kanske fortfarande pågår, även efter och utanför bokens slut. Det kanske är viktigt att som läsare behöva inse att vissa Träskflickor hjälplöst förblir dömda till utanförskapet och att det är upp till oss som läser att ändra på det.

/

Bokrecension: Där kräftorna sjunger – Delia Owens

Mejla skribenten!