Bortom Amerika – Linnéa Sjödin 

Dejtingsituationer är kanske en evigt aktuell fråga. Mötet mellan (framför allt) man och kvinna och maktspelet som uppstår däremellan, där kvinnans största kapital är sexuellt och mannens är, många gånger, ekonomiskt, har avhandlats i alla tider. (Även våldskapital har ju hög kurs hos männen, något senaste tiders domestic violence-diskussioner har påmint oss om, men vi ska inte prata med om det i just den här texten.) Goethe berättar om historiens kanske mest misslyckade uppvaktning i brevromanen om Werthers många och långa lidanden, Austen låter sina skvallrande engelskor illustrera hur det faktiskt gick till när ett äktenskap ingicks. För några år sedan blev Isabelle Ståhls “tinderroman” Just nu är jag här Augustprisnominerad och debutanten Amanda Romare blev förra året ett av bokvärldens stora snackisar med sin roman Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Vi, precis som våra tidigare sekels föregångare, verkar inte tröttna på litteratur som handlar om spelet mellan kvinna och man.

Linnéa Sjödin gör alltså klokt i att ta avstamp där för sin debutroman Bortom Amerika. Likt Moa Gammel Ginsburg har hon också insett att Amerikat är en bra plats för en handling som går mot det extrema. USA låter historien ta ut sina svängar, låter det som kunde ha avhandlats på något halvdassigt fik i en svensk mellanstor stad i stället smittas av New Yorks smuts och förhäxning, med en myriad av neonljus och möjligheter som fond.  

Huvudpersonen Lea kommer från en bättre bakgrund än många andra som söker sig till storstaden för att hitta sig själva. Till skillnad från rumskompisen Alice har hon pengar nog att inte behöva oroa sig för att hyran inte kan betalas. Hon behöver inte ens jobba, bara vänta ut den kvalmiga sommarens slut så att hon äntligen kan börja sina kurser. Därför är det ännu mer påfallande att hon väljer att haka på Alice idé om sugardejting. För Alice har fattat det här med sexuellt kapital: just nu är hon ung och snygg och det kan män, äldre män med pengar, betala dyrt för. Enligt Alice är det bara ett annat byte av tjänster.

Boken är skriven med en tydlig adressat. Du-et är en man, den enda mannen, som Lea har träffat via sugardejting-sidor. Han är inte särskilt snygg men har pengar, såklart, och fru, såklart, och de inleder ett slags förhållande som går ut på att låtsas som om Lea inte får dyra saker av honom. Det faktum att Lea har egna pengar, inte står vid ruinens kant, vaggar in de båda i chimären om att det här är mer en vanlig affär och mindre en prostitutionssituation. 

Romanen har en ganska lös komposition. Boken består av episoder, scener ur livet, som var och en bildar varsin liten tågvagn som långsamt drar historien framåt på rälsen. Slutet är en slags explosion, men vi lämnas mitt när ljuset från smällen är så stark att allt bara är vitt omkring oss. Det enda som kan uppfattas som en ledtråd är att boken är skriven i preteritum – från ett slags efter. 

Man skulle kunna kalla alla karaktärer något avmätta, de lever sina liv som om kroppen var en avatar och de själva var någonstans i ett kontrollrum långt långt borta, men främst är det Lea som är avmätt. Det är via hennes lins vi får se världen och där är alla människor lika blasé som hon själv känner sig. Till och med den olovligt växande kärleken till du:et filtreras genom ett aktivt kol-filter. Enbart Alice får någon som helst känsloladdad beskrivning.  

Sjödin har ett levande och känsligt språk som ofta lyckas sätta fingret direkt på det icketänkta, det som en annan intuitivt vet men aldrig kunnat formulera på det sättet tidigare. ”Jag visste att jag förväntades känna någon slags förlust, varje gång jag gav upp min kropp, ett slags amputation, men jag kände ingenting.” (s 59) och ”Så tänkte jag ofta när jag träffade andra kvinnor, utvärderade deras ansikten och kunde ana hur de såg på sig själva, vad det ville dölja och ändra.” (s 13) har fått turkosa överstrykningar i min bok, bland många andra.

På det stora hela är jag glad att jag läste den här boken, även om den mer var behållning i stunden är långvarigt påverkande. Jag har tidigare fascinerats av både Nina Wähäs Babetta och Raven Leilanis Lyster. Bortom Amerika är ett slags kärleksbarn av de båda: den skildrar det sirenlika lockandet i fördärvet som en riktigt stark kvinna-kvinna-relation kan innebära och den utstuderade maktkampen som uppstår när en man vänsterprasslar med en mycket yngre kvinna. 

Jag ser fram emot att möta de mörka krafter Linnéa Sjödin blottlägger nästa gång, och i min Netflix-skadade hjärna hoppas jag, med en slags skadeglad förtjusning, att det blir än mer destruktivt än det blev för Lea och Alice. 

Text: Felicia Axelsson, @ordligare