Blunda och räkna till hundra – Pernilla Soland
“Jag kunde inte sluta tänka på dina olika symptom: yrsel, obalans, ont i halsen och kroppen. Du brukade prata om att du såg vita prickar. Det föll snöflingor kring dig oavsett årstid eller väder. Varför blir du inte bättre?”
Låter symptomen bekanta? Påminner de inte lite väl mycket om… om en massa sjukdomar? Yrsel och ont i kroppen är något vi snabbt kopplar till något som går över, som passerar våra liv som ett hinder att ducka – vi förväntas jobba med halsont och stimmig blick. Men det som får vattnet att rinna över, från nästan frisk till riktigt sjuk, är inte hur vi säger att vi mår eller vad termometern säger, utan tid. I Blunda och räkna till hundra får vi följa just en sådan sjukdom som pågår långt efter Alvedonkartan är slut. Där vi följer en mammas berättelse och kamp för att få vården att reagera och för att få samhället att förstå.
En julaftonskväll förstår en mamma att hennes dotter är mycket sjuk. Familjen, bestående av mamma, dotter, son och pappa, har flyttat från Stockholm till Gotland för att slå sig ned i den ”Barnen i Bullerbyn”-idyll som matchar deras annars trevliga tillvaro. Dottern är överpresterande utan halsbränna-problematik och föräldrarna har jobb som de trivs med. Livet pågår åt rätt håll, men som mamman själv uttrycker: livet blir sällan som man föreställer sig att det ska bli. Under den kvällen flyttar Han in, Sjukdomen. Och Han gör sig hemmastadd. Dottern varslas runt mellan olika läkare och mottagningar i jakt på en förklaring till varför hon inte orkar och varför hon tynar bort – samtidigt som ytterligare en Han anländer till Sverige på obestämd framtid, en pandemi.
Boken är en verklighetsbaserad roman och blottlägger en gripande berättelse. Den är öm, ansvarstagande och skriker av både styrka och maktlöshet. Pernilla Soland författar en kronologisk berättelse i löpande text, samtidigt som de plötsligt avbryts av korta rytmiska strofer – som på vers, med avhuggna rader. Det finns inga kapitel, bara ett fortgående skede. Soland gestaltar tid.
För tid är onekligen en viktig del för att förstå bokens syfte då mycket av berättarens upplevelser vilar i hur tiden tagits hand om eller tillvara på. Dagar som kommer och försvinner, sömn som knappt får plats. 54 minuters bildlektion som dottern en dag orkar delta i känns som ett helt år, på både gott och ont. Vi följer en berättelse där allt går ut på att vänta, att räkna ner tiden i dag för dag; men att samtidigt ta vara på nuet. Ni förstår det omöjliga i ekvationen – att hela tiden vänta på bättre tider och på samma gång försöka njuta av den tid man får tillsammans.
Idag ges även vi som läsare en unik inblick i hur berättarens tillstånd kan kännas, i och med att vi också väntar ut en härjande sjukdom – kanske är vi till och med smittade av den och upplever liknande symptom som dottern själv gör. Någonstans kanske vi landar i att Ovissheten är ytterligare en Sjukdom, och att vi bara kan hoppas att Han lämnar oss ifred snart.
I slutet av boken finns ett nummer som man kan skänka pengar till för att bidra till forskningen om ME. Vill du skänka? Här kan du göra det: bg 136-7481, mottagare; RME forskning.
