fbpx

Babetta – Nina Wähä

Vad gör man inte för sina vänner, vad skulle jag inte göra, om hon bad mig?Jag tänker på det ibland, lite som en lek. Men den tar snabbt slut, det finns ingenting jag inte skulle göra för henne. Det är värt det, allt är värt det när hon slår på sin strålkastare och riktar den mot en.

Katja och Lou. Lou och Katja. De står inte autonomt. Eller jo, Lou kan stå alldeles själv. Katja vet inte, hon har aldrig provat. Trots att de inte setts på kanske femton år så har hon aldrig sett sig själv utan sin bästa vän. Hela hennes varande är beroende av deras minnen tillsammans, alla första erfarenheter har skett tillsammans med Lou, och dessutom är hon svårare att undvika än andra: Lou är nämligen filmstjärna. Och Katja har givetvis sett alla hennes filmer, flera gånger. 
En dag hör Lou av sig och ber Katja komma ner till henne i Frankrike under några sommarveckor, hon bor med Renaud, en gigantisk fotograf. Inte i sin rätta bemärkelse, såklart, Renaud är inte stor – bara gammal. Ungefär dubbelt så gammal som Lou och Katja faktiskt. Katja säger ja. Sedan åker hon dit. 
Lou fick sitt stora genombrott i huvudrollen som Babetta i filmen “Babetta”. En konstnärlig, hypermodern-fast-på-ett-smakfullt-sätt-då-den-utspelar-sig-under-någon-form-av-senrenässans-film. Den handlar om en ung kvinna som hamnar i ett stort hus som tjänsteflicka hos en rik äldre man. Känner ni igen scenariot? Det är knappast konstigt. Många filmer utgår från liknande narrativ, det vet Katja som pluggar filmvetenskap. Dessutom är dramaturgin skrämmande lik den verklighet hon möter sin väninna i när Katja kommer fram till Frankrike. Hint, det slutar inte så bra för Babetta. Eller … det beror kanske på vilka glasögon man har på sig?

Babetta är en berättelse med lika intressant struktur som berättarteknik. Vi följer Katjas blick, hon är berättelsens subjekt. Samtidigt är hon inte det alls. Katja, “jaget”, beskriver alltid sig själv utifrån Lou, men sällan Lou utifrån sig själv. Just detta är kanske inte speciellt märkligt, det är ju ändå Katjas inre som avgör berättelsens blickfång, men det påverkar inte bara hennes inre känsloliv utan även skeendet och riktningen boken tar. Allt Katja berättar utgår från Lou. Ibland blir man nästan orolig för att man missat något och bläddrar tillbaka någon sida, bara för att inse att riktningen avgjorts baserat på Lous känslor eller val, snarare än vad Katja faktiskt känner eller vill göra. Ett tydligt exempel på detta sker när Lou ber Katja att gå utan trosor under middagen. Istället för att då fortskrida med ett förlopp eller en djupare förståelse för vad Katja känner inför detta eller ens varför hon gör det, presenterar Katja direkt Lous förmodade associationer till troslöshet. Händelsen avrundas med att Katja resonerar kring Lous killtyp. 
Ytterligare en medveten struktur som berättelsen följer är det klassiska visuella ramverket. I äkta Tarantino-manér delas kapitlen in i romerska siffror, episodiskt snarare än något annat. Vi tillges också en directors cut som visar på fler möjliga skeenden och avslut, eller fin, som Lou skulle ha sagt. 
Nina Wähäs roman är tillika delar filosofisk som nyktert rakt på. Händelseförloppet presenteras utan konstlade omskrivningar, men känslorna, uttrycket och skulden – det får fylla Katjas dagar vid Renauds pool. Vi känner igen sättet att skriva på från Testamente (2019), men i Babetta tillåts läsaren att krypa under skinnet på få karaktärer och lära känna dem på alla sätt (även de fula) snarare än att följa många (den stora släkten), vilket går fint i linje med berättelsens syfte och innehåll.

Som läsare undrar man ofta vad Katja har för funktion i Lous liv. Om Lou skulle skriva en bok skulle den knappast kretsa kring Katja. Hon finns där, matar Lou med vindruvor, ger kärlek till henne om hon ber om det; Katja rör aldrig Lou utan hennes tillåtelse. 
Så vad är egentligen Katjas roll i Lous värld? Vem är huvudrollsinnehavaren i filmen om ens eget liv? Är det en själv eller är det möjligtvis den begåvade skådespelerska som spelar en? Kanske får vi veta det i boken om Lou. 

Fin.   

/

Bokrecension: Babetta – Nina Wähä