fbpx

Antiken – Hanna Johansson

På omslaget till Hanna Johanssons debutroman Antiken finns två svartvita bilder föreställande kroppar. De för tankarna till antika marmorstatyer – skarpa och vackra. 

Berättarjaget, en i romanen namnlös kvinna i trettioårsåldern, återberättar en semesterresa till en ö i grekiska Kykladerna. I staden Ermoupoli väntar den äldre konstnären Helena i huset med den vackra trädgården. De träffas i samband med en intervju i Stockholm och inleder en svårdefinierad relation till varandra, som präglas av beundran, svartsjuka och positionering. Till en början finns även Helenas femtonåriga dotter Olga i periferin men för huvudpersonen kommer hon att bli alltmer betydelsefull.

Intrigen som för berättelsen framåt börjar med en besatthet av Helena, men tidigt genomskådar berättarjaget Helenas excentriska inställning till livet och blir varse om hennes oattraktiva egenskaper. Jagets besatthet förflyttas sakta från Helena till Olga. Hon iakttar, vill förstå och komma dem nära. Hon avundas och ser igenom relationen de har till varandra. Gemensamt för de tre kvinnorna är sökandet efter något onåbart, i form av uppbrott, frigörelse, samhörighet och ett stillande av habegär. 

Jag tycker om det manipulativa historieberättandet där jaget växlar mellan insikt och självbedrägeri. Uppbyggnaden av mor och dotter-relationens komplexitet, hur deras uppgörelse utmynnar i en obehaglig scen där Helena tar ett fast grepp om Olga och säger “det går inte att älska dig när du beter dig såhär.” Berättarjaget avundas Olga, samtidigt som hon har en makt över henne. Hon både njuter och avskyr hur hon i relation till Olgas unga, släta kropp känner sig äldre.

Antiken är en bok som jag har saknat utan att veta om det. Den lågmälda intensiteten, den melankoliska tonen och fixeringen vid det sköna påminner om André Acimans Call Me by Your Name. Johanssons roman är en finstämd berättelse om besatthet, sexualitet och saknaden efter att höra till och bli älskad. Ingenting går berättarjaget obemärkt förbi, hennes upplevelse av omgivningen är både precist och sinnligt beskrivet – en skjorta som luktar svett, saltvatten och solkräm exempelvis. Detaljrikedomen och gestaltningen lyfter boken i sin helhet men försätter tidvis berättelsen i skymundan. 

Att läsa Antiken är som att dricka ett glas isvatten och känna det kalla rinna ut i kroppen. Tillbakablickarna flätar samman minnena av Stockholm och Grekland. Hon som förblir en namnlös Don Juan-gestalt samlar på minnen och bilder, ofta hemliga och förbjudna. Jag gör hundöron och stryker under meningar, jag läser boken i ett svep och inser att vissa böcker bara drabbar en. Berättelsen är oförutsägbar, den fängslar och färdar mig till en plats där det fula och det vackra får sammansmälta.

/

Bokrecension: Antiken – Hanna Johansson