Bokrecension: Allt jag vet om kärlek – Dolly Alderton

I spännvidden mellan fester och jobb, mellan fyllor och bakfyllor, men framför allt mellan den igenkännbara rotlösheten och den konstanta närheten till internet, framträder det millenniala ansiktet som tydligast — eller i det här fallet, Dolly Alderton’s ansikte. I Alderton’s kritikerrosade memoar, som påminner om en äventyrsroman, får vi följa hur skolös (från efterfesten), skuldsatt (efter festen) och självmedveten (före, innan och efter festen) tillvaron för någon uppväxt kring sekelskiftet kan vara. En äventyrsroman, eftersom resan som skildras intimt och med ett stort mått av humor är fylld av den ena livsomvälvande upptäckten efter den andra — från det första mötet med internet, som för alltid förändrar allt, till den aldrig avslutade utforskningen av kärlek, den som är ytlig, vänskapliga eller riktad mot en själv (vilket kanske är den svåraste av dem alla).


Om man skulle frångå det gyllene mottot att “aldrig döma boken efter omslaget” och göra precis det, döma boken efter omslaget, så skulle jag döma Alderton´s memoar till att vara obrydd och oberäknelig; rastlös och rotlös. Otippat är att ett omslag kan fånga allt detta – eller bara detta, då det också kort kan sammanfattas i ett enda ord: millennial.
För i denna dagboks-, självrannsakan- och självhjälpsartade redogörelse får vi veta allt vad Alderton vet och inte vet om livet. Detta med en bortom-denna-värld intensitet som utan sina noder i MSN, tamaguchis och livet som ett lajv med okända och obekväma spelregler skulle kännas för producerat och litterärt komprimerat för att kunna vara real. Som att storyn om att åka flera timmar taxi, betala flera hundra pund (som skuldsätter en) till en annan stad för ett flera gånger om betydelselöst ligg (men ack en så betydelsefull anekdot!) hade kunnat kännas real, om den inte hade hänt två gånger.

Men kanske är det rimligt, rent av en ren realitet när en är tjugo-något, bor i London, är neurotiskt lagd (som en följd av den ständiga jakten på bekräftelse), ens tredje bästa vän är snubben (synonym för äventyr och tillfällig närhet) och näst bästa, såklart, är spriten. Eller kanske är livets egentliga tempo exakt sådär intensivt och häpnadsväckande som i Allt jag vet om kärlek eller Girls, och istället mitt liv som är otroligt okomprimerat och extraordinärt extensivt. Vilket än är fallet (jag besparar oss (mig*) från den vetskapen), så kan det i fallet Alderton spåras vara sprunget ur en rädsla att inte bli omtyckt eller anses originell nog. En rädsla som gaslightar livet tills det förstås som en ständig jakt på autenticitet-ingivande anekdoter och där offergåvan är självinsikten — den som ges upp i hopp om kunna imponera på sina vänner eller, ännu bättre, äntligen ges existensberättigande.

Det är inte sällan under läsningens gång som tankarna drar paralleller till just Girls, dels på grund av dess ofrånkomliga likheter i sitt ohämmade självutlämnande — med inkluderandet av det fina, fula, fulla och fullständigt råa — samt med direkta meta-anspelningar till det tråkiga i hur det här livet “skulle ha blivit en sådan bra serie” (men istället blev en (kanske) sådan bra roman). Men att tankarna drar dit betyder inte att skillnader saknas. Där Girls karaktärer är vidriga, mot sig själva och mot varandra, så vidrör Alderton aldrig sina kvinnliga vänner med otvättade händer. För det är där, i vänskapsrelationerna mellan kvinnorna, som det viktiga, vackra och vidunderliga finns. Det är den kärleken som Alderton (enligt boktiteln) vet allt om, den kärlek hon och hennes väninnor inte kan vara utan och den kärlek som är hennes bästa —placerad långt före både snubbar och sprit. Systerskapets dubbelriktade förlåtelse — från att ge till att ta emot — är som den enda grundsten som Alderton har att balansera på medan allt annat i tillvaron, i havet av olösta frågor om dejtingappar, orakade fittor (systerskaplig skyldighet eller stelnad slutshaming?) och hur en lagar ett brustet hjärta(sluta äta, sluta känna, sluta ge hjärtat rätt ut?), är i storm.

Händelserna är intensiva, som nämnt, men också banala, då de snabbt blir “vardagliga” i det repetitiva kugghjul som sakta sakta rullar storyn framåt. Det repetitiva återfinns inte bara i handlingens karaktär — som den ständiga fyllan, det aldrig sinande flödet av (tillfälliga) män och konsekvenserna av det omättliga bekräftelsebehovet — utan även i återkommande textmoment, som satiriska e-mail konversationer, recept som svagt kopplats till någon livssituation (som när receptet på mac n´cheese görs till ett substitut för “bakishäng”) eller listorna på “Allt jag visste om kärlek som X-åring”. Händelserna blir till slut tröttsamt förutsägbara, utvecklingsdynamiken för minimal och delar av de återkommande segmenten både irrelevanta och malplacerade. Irrelevanta, eftersom det känns omöjligt att tänka sig någon som vill läsa en detaljerad beskrivning av hur en gör en totalt basic äggröra (spoiler alert: ingredienserna är salt, peppar, smör och ägg(!!)). Det autentiska i att ha recept i sin faktiska dagbok är ingenting jag ifrågasätter, men det jag däremot ställer mig frågande inför är hur Alderton kan ha missat att förstå skillnaden mellan en dagbok och en dagbokslik memoar — där den senare ställer krav på relevans, medan den första inte ställer några krav alls.

Trots flera inslag av mörker — som smärtan och sorgen i att bli fråntagen någon nära, av en sjukdom eller av en pojkvän — är Allt jag vet om kärlek lika lättsam under läsningens gång som efteråt. Dess feel-good karaktär har mycket att tacka Alderton´s rika förråd av sjuka anekdoter och humoristiska tungspetskänsla — men även, i alla fall för mig, det nostalgiska myset som infinner sig när tider av MSN, och internets tidiga glansdagar målas upp. Mysigt, eftersom det påminner en om den optimistiska känslan (illusionen?) av att en lag-, konsekvens- och gränslös värld lurar ett klick bort — igenkännbar med sina limegröna bubbla.