Allt jag äger & har – Anna Nygren
POV: du läser Allt jag äger & har av Anna Nygren och blir frustrerad. Texten rör sig inte som en roman, fast det tydligt står ROMAN på omslaget, och första delen verkar inte ens någon tagit sig tid att redigera. Texten ser ut som dina egna fylleanteckningar och det gör dig ännu mer frustrerad, på samma sätt som en kan bli frustrerad över att färg kladdat över en uppspänd duk kallas konst bara för att det visas på ett galleri.
”Är det här allt som krävs för att skriva en roman?” tänker du och börjar kolla igenom dina egna kasserade utkast för något att skicka in till förlag.
Du fortsätter läsa, för du är en sån jobbig jävel som måste fortsätta läsa till sista sidan när du väl börjat och dessutom har texten startat en tävling som du inte tänker förlora, där din uppfattning om din egen kognitiva förmåga står på spel.
Du tänker på den där James Joyces jobbiga Molly Bloom och hennes jobbiga jobbiga monolog som hyllades så på litteraturkursen och tänker att bok-jaget och Bloom antingen skulle ha haft ihjäl varandra, eller blivit de bästa av vänner. De båda har en helt ofiltrerad relation mellan sina tankar och orden som hamnar på pappret, du roas av att huvudpersonen när ett uppmärksamhetsbehov som de flesta har civiliserat bort i vuxen ålder, och oroas över hur mycket du kan relatera till det. Båda har också en anarkistisk inställning till skiljetecken, vilket du respekterar.
Sakta men säkert, när du rör dig mot bokens mitt, har det som i början var stark frustration förvandlats till exponentiellt ökande fascination.
Texten kommer svänga fler gånger, gå från något som liknar brödtext med dramaturgi, till vita sidor med korta, enterstyckade meningar, till essäiska utläggningar om kvinnor, flickor och häxor i olika tv-serier, och du har för länge sedan slutat försöka hitta kronologi, för du inser att det är oviktigt för din upplevelse av romanen/diktsamlingen/textmassan.
Du tar upp en penna och begår den värsta synd en bokmänniska kan göra: du skriver i marginalerna, du stryker under, du gör hundöron och fotar delar som berör dig, skickar citat till dina kompisar. Du har en hylla i bokhyllan där dina bästa böcker om kvinnlighet står, där kvinnorna som lyckas konkretisera det abstrakta i kvinnlighet får stoltsera med sina livsomvälvande verk, och där bereder du plats för Allt jag äger & har.
Trots det har du fortfarande svårt att sätta fingret på vad du har läst, skulle inte kunna ge en sammanfattning om någon frågade, men du har en känsla av att bokens hällregn av formuleringar och tankar skulle kunna vara näring för ditt eget uttorkade skrivande.
Du öppnar upp ett gammalt dagboksdokument som du ska formulera om till roman och inser att det inte alls är så det funkar.
För du är inte Anna Nygren.
Text: Felicia Axelsson, @ordligare
