Alla förlorade platser – John Boyne

”Om något skulle hända dem”, fortsatte Eleanor, ”och du inte sa något, hur skulle du kunna leva med den skulden?”

Jag tittade på henne. Den stackars kvinnan hade ingen aning om vilken skuld jag bar på varje dag.

Alla förlorade platser är uppföljaren till John Boynes ungdomsroman Pojken i randig pyjamas från 2006. I föregångaren får läsaren följa den nioårige Bruno och hans familjs flytt till “Allt Svisch”. Där träffar Bruno den magra pojken Schmuel. Till en början är, enligt Bruno, det höga taggtrådsstaket dem emellan det enda som skiljer de två vännerna åt. Men året är 1942 och läsaren ser redan från början något annat än det Bruno ser. På ena sidan sitter Bruno, sonen till en högt uppsatt nazist, och på den andra sidan Schmuel, en judisk pojke, och bakom stängslet ligger koncentrationslägret Auschwitz. I slutet hjälper Bruno Schmuel att hitta hans försvunna pappa. Han kryper under stängslet och de blir sedan tillfångatagna. De förs in i gaskammaren, lamporna släcks och de bestämmer sig för att aldrig släppa taget av varandras händer. 

När jag läste Pojken i randig pyjamas för första gången gick jag i högstadiet. Boken är genomsyrad av mörker. Enligt författaren ska den läsas som en fabel med utgångspunkt i förintelsen. Berättelsen fick sedan kritik för dess lösa behandling av historien och jag skulle bli förvånad om uppföljaren inte kritiseras på samma vis. Den leker med en skör balans gällande sympatier och historieanvändande. 

Uppföljaren är minst lika mörk som den första. Jag minns ilskan som blossade i mig mot de vuxna, både de som deltog aktivt och de som bara tittade på, när jag läste föregångaren. Ilskan var även riktad mot Gretel, Brunos syster. Hon var bara 12 år i bokens handling men uppfattades som ”vuxnare” för mig. Nu som vuxen förstår jag att man inte kan hålla henne lika skyldig som hennes föräldrar. Eller kan man det? Denna fråga är det som skapar mörkret i uppföljaren. 

Alla förlorade platser utspelar sig direkt efter andra världskriget och i Gretels ruinerade liv. Hon tvingas bemöta verkligheten av vad det är för land som format henne och byter samtidigt identitet i ett försök att fly det förflutna. Skuld i alla dess former är återkommande, både över hennes brors död, det land hon bodde i och, senare i boken, över hennes bristande moderskap. Bokens jag-perspektiv och Boynes användande av Gretel som antihjälte skapar en icke-idealistisk karaktär som man i vissa partier, främst i början, känner noll sympati med. Samtidigt hejar man på hennes försoning med sig själv och detta skapar en moralisk diskrepans inom läsaren, som också den är återkommande och stark. Var står jag i detta? Var vill jag stå? Ska jag skuldbelägga en 12-åring eller heja på henne? Om jag väljer det sistnämnda sympatiserar jag med en nazist, men det gör jag ju absolut inte!? Man tvingas ifrågasätta sig själv. 

Man får följa Gretels liv i en uppdelad tidslinje. I ena kapitlet är man i år 1946, i nästa år 2022 och i nästa på 50-talet. Man får växa upp med Gretel och se hennes hantering av sin skuld förändras. Det tar dock en stund att nå fram till henne som karaktär och att få läsaren investerad i bokens handling. Karaktären Gretel är upplagd för ett visst avståndstagande, men det är ofta som språket hindrar berättandet. Den svenska översättningen gör i partier inte handlingen rättvisa. Jag kan se hur skämt landar på originalspråket engelska, men de blir tafatta på svenska. Den starka tematiken skuld och Boynes återvändande till det gör dock att man efter ett tag är uppslukad av bokens intriger. När man som läsare till slut kan börja förstå sig på Gretel lyfts också frågorna kring skuld från att bara vara intellektuella till att också vara känslomässiga.

Det är Gretels opålitliga karaktärsresa som gör läsaren engagerad. Det är flera gånger man tänker att hon snart lyckats fly skulden – snart får hon ett “normalt liv”, vad skönt! – men Gretel lyckas inte med att bryta sig från det förflutna. Under sin tid i Sydney, på andra sidan jorden, har hon som 20-åring nästan lyckats fly. Men ett möte med sin ungdomsförälskelse Kurt förändrar allt och inom henne flammar en nostalgi till hennes tredje riket upp. Ångrar hon alltså inget?

Som 90-åring, fortfarande tyngd av skulden, övertygar hennes hustrumisshandlande granne henne att låta hans familj vara. Vad gör hon då? Inget. Hon går med på det och ser bara på när misshandeln fortgår och blåmärkena blir större. Likt hennes jag i Sydney stampar hon bara på stället moraliskt. Två steg fram och två steg bak. Kompasset bara snurrar runt, runt. Man blir irriterad, ledsen och frustrerad över hennes handlingar, eller snarare icke-handlingar, och längtar till att hon faktiskt gör något för att återgälda skulden. Ändå fortsätter man att läsa och hoppas att hon ska gå från antihjälte till hjälte. Allt för att få svar på om passiviteten är resultatet av en oåterkallelig skuld som ej går att bli av med hur hon än gör eller om hon bara är tillfreds med sitt icke-handlande? 

Ens relation till Gretel är som sagt en berg- och dalbana. Och precis som en berg- och dalbana som haft flera loopar och magsugande fall så blir slutet på åkturen lite av ett jaha… Det liknar en telenovela. Boyne introducerar flera plottwists för att knyta ihop säcken. Vissa funkar och får en att le sådär mysigt och vissa, även de fina faktiskt, känns som att de används för att chockera. Läsaren lämnas med flera frågor. En del intressanta, ja. Till exempel huruvida Gretel faktisk gjorde bot för sin skuld. Samt den fråga som nog alla författare strävar efter att läsaren ska undra: Vad hände sen?! Men detta vad hände sen är inte enbart en fascination och hunger över hur berättelsen fortlöper efter sista punkten, utan också ett resultat av ett slut med många lösa trådar. 

I denna tid av oro och krig får dock Alla förlorade platser läsaren att känna och tänka. När Pojken i randig pyjamas kom ut var ett krig i Europa otänkbart. Nu är det ett faktum. Sista meningen i John Boynes genombrottsroman från 17 år sedan sände redan då kalla kårar längs ryggraden. Idag gör den det på ett helt annat sätt, i en helt annan verklighet. Det står:

Naturligtvis, hände allt det här för längesedan och ingenting sådant skulle någonsin kunna hända igen. Inte i dessa dagar och tider.