Amerikanska låtskrivaren och artisten Billie Eilish är en av personerna som verkligen kan kallas för superstjärna. Hon slog igenom redan som 16-åring med debutsingeln Ocean Eyes som klättrade upp på topplistorna globalt. Nu är hon 22 år gammal och har vunnit ett lass fullt med priser – bland annat nio Grammys och två Oscars. Det nya albumet HIT ME HARD AND SOFT släpptes lite i det tysta, utan singelsläpp eller några promos. Det hårda och mjuka slaget beskriver Eilish i en intervju med Rolling Stone som en träffande beskrivning av henne själv, men vad händer när dessa två motpoler kolliderar?
HIT ME HARD AND SOFT inleds med den avskalade och tonsäkra låten SKINNY. Till mjukt gitarrplock sjunger Eilish om att växa upp som offentlig person, kroppshets och den giriga mediemassan som måste mättas. Texten är fint komponerad med fraser som “Feelin’ off when I feel fine / Twenty-one took a lifetime / People say I look happy / Just because I got skinny / But the old me is still me and maybe the real me / And I think she’s pretty”. Det är en stark start på albumet, denna väldigt direkta ärligheten och anspråkslösa ljudbilden. Mycket av albumet sjungs i huvudklang, precis som Eilish låt What Was I Made For? från soundtracket till Barbie-filmen som kom förra året. Mycket av albumet för tankarna till hennes tidigare släpp och skiljer sig mycket från hennes rivigare grejer på det senaste albumet Happier Than Ever. LUNCH är sensuell och utforskar teman av identitet och sexualitet – varav det senare är något nytt i hennes musikskapande. Återigen finns det en fingertoppskänsla i texten som gör att den etsar sig fast, och produktionen är lite smygfunkig och medryckande med den svajiga gitarren och kaxiga trum- och baskombon.
Eilish har hoppat på trenden av att ha alla låttitlar i stora versaler, dock känns många av låtarna ganska försiktiga. CHIHIRO är en referens till Hayao Miyazakis kultförklarade film Spirited Away, Eilish har länge under karriären uttryckt att hon haft Miyazakis skapande som inspirationskälla i sin musik. Spåret är återigen ganska viskande med ett sound som för tankarna till 2010-talets lite mörkare sovrumspop. Albumets nästa låt BIRDS OF A FEATHER är drömlik och trånande med euforisk ljudbild. De kärleksfulla orden känns dock tomma och går inte riktigt att ta till sig: “I’ll love you ’til the day that I die / ’Til the day that I die / ’Til the light leaves my eyes”. Det finns ingen spets som punkterar.
I WILDFLOWER finner vi kärleken återigen, men denna gång bakom ett hölje av lögner och smärta. Låten innehåller mycket skuld och svärta som smittar av sig men som ljudmässigt blir lite sömnig. Vi går in i albumets andra halva med THE GREATEST som tonsätts av harpliknande gitarrer. Detta spår visar en sårbar sida i vimlet av det väldigt finstämda, rösten spricker nästan när hon sjunger refrängen och ljudbilden äntligen slår sig loss från lo-fi-beatsen. Eilish bevisar återigen att hon kan skriva en jävligt bra powerballad. Detta album känns på många sätt modigt och obrytt, hon berättar i en intervju med Apple Music att hon och brodern Finneas skrev detta album utan att tänka på andra människor. I den tidigare nämnda intervjun med Rolling Stone berättar hon att detta album känns som henne, att hon på något sätt hittat tillbaka till den hon brukade vara. Den viskande sången är något hon genom sitt musicerande fått mycket kritik för vilket får faktumet att majoriteten av albumet sjungs i huvudklang att kännas som att hon äntligen sätter ner foten. Även om den viskande tonen stundvis kan bli lite tröttsam så växer det lågmälda på en.
Spåret L’AMOUR DE MA VIE känns vid första anblick kännas som ganska ointressant i kontrast med hits som Eilish har släppt tidigare, men som under lyssningen växer. Vad som till en början är en helhjärtad ballad som lutar mer åt den klyschiga hållet mynnar ut till ett hyperpopigt elektroniskt sound. Denna överraskning är uppfriskande och visade en ny sida av Eilish som hade varit roligt att få höra mer av.
Som lyssnar finns det en förväntan på hon ska fortsätta överträffa sig själv då hennes utveckling och popularitet har växt så mycket under de senaste åren. HIT ME HARD AND SOFT överträffar inte, men håller fortfarande hög kvalitet. Det finns också en rörelse i musiken och en enorm musikglädje, Eilish vågar experimentera utan att ha andra i åtanke. Vi närmar oss slutet av albumet med den elektroniska och lekfulla låten THE DINER som är huggen ur samma sten som exempelvis bad guy. Vi når slutet med BITTERSUITE som inleds med trådiga syntar och är dränkt i mycket reverb som följs av en av albumets bästa låtar BLUE. Låten är en omarbetad version av en låt som läckts tidigare på olika plattformar, men denna gång med nya element av ett mer elektroniskt avslut och en avskalad mittendel. Faktumet att hon släpper en omarbetad låt på albumet känns uppfriskande och visar att skapandet är en process.
HIT ME HARD AND SOFT är stabilt och lekfullt, men inte ett utmärkande album. Det finns en tydlig helhet och röd tråd som saknats i tidigare släpp – men innehållet saknar ibland kärna. Det finns något väldigt uppmuntrande och glädjefyllt i tanken av att Eilish skapar för sig själv utan att nödvändigtvis överträffa sig själv. Eilish har sprängt tillräckligt många väggar för en livstid och detta album står stadigt. Hennes musicerande bubblar dock med en inspiration som gör att framtiden för denna unga artist ser bländande ljus ut.
