Illustration: Anna Nygren

Big Love och andra galenskaper

Förra sommaren kom en ny säsong av You, Me, Her. Jag kunde inte känna mig mer oengagerad. Jag vill ha, jag begär, något som handlar om polyamori men som inte känns som irrelevant flams. Jag bryr mig inte om Emma, Jack och Izzy. Istället ser jag för andra gången på en månad alla avsnitt av Big Love (2006-2011). Jag begraver mig i djup tillfredsställelse. Jag gråter och känner. Det skaver och kittlar. I am in Love.

» I need a blessing from you. Please. «

Mormon-mannen Bill lever med sina tre fruar Barb, Nikki och Margene. Alla fruar har sex med Bill, dom har aldrig sex med varandra. Ändå känns det här som en betydligt mer queer serie än YMH. Jag bryr mig inte ett dugg om Bill, han bara stör mig med sin gudalika, godartade maktfullkomlighet. Men jag bryr mig om kvinnorna. Jag bryr mig om Barb, Nikki och Margie. Dom kallar varandra sisterwives. Det är det vackraste ord jag hört. När en ny fru gifts in, gifter hon sig inte bara med mannen, utan också med systerfruarna. Dom blir systrar. Dom relaterar till varandra som systrar. Dom älskar varandra som systrar. Det är en komplicerad kärlek. Det är en kärlek full av hierarkier och lögner. Det liknar en såpa. Det är en såpa. Jag känner det som om detta är livet. Jag skriver denna text som en hyllning. Till den sorts queerhet som finns på sidan av, liksom, inbäddad i något på ytan heteronormativt, till den komplexa form av kärlek som kärlek faktiskt är.

» I’m sorry I can’t. If my family is not here, then I can’t be here. «

Jag börjar fläta mitt hår så som mormonerna i the compound gör. Dom lever som förr i tiden. På en gård avskild från resten av samhället. Håret är en bubblig bakåtkammad lugg och en lång inbakad fläta. Jag älskar att alla har samma frisyr. Jag längtar efter att inordna mig. En trygghet i att ge upp allt och bara följa. På franska är ”jag är” och ”jag följer” samma sak: je suis. Jag tänker på det med jämna mellanrum. Att detta att ha ett jag, också betyder att förhålla sig till någon annan, något annat, något att följa, att detta att ha ett jag, något autonomt, ett själv, innebär att vara beroende av någon annan, något annat, ett varande tillsammans med andra. Och, hur fucked-up detta sammanhang än är, så är det ett sammanhang, och ett radikalt sådant. Det är ett motstånd mot det övriga amerikanska samhället. Det är en fristad. Ett undantag. WANDA säger att dom skulle inte klara sig i resten av samhället, hon skulle inte kunna vara där, hon tillhör the compound, hon är för skör för den andra världen. Jag skriver denna text som en hyllning till skörheten, till den sorts styrka som finns i det sårbara, den styrka Wanda bär, den som går i så många riktningar att den blir alldeles galen.

» I’ll be fine on my own. « 

Wanda är en av mina tre favoriter, mina största loves. Dom andra två är Rhonda och Lois. Jag älskar dom av hela mitt hjärta. Jag gör detta för att dom är perfekta gestaltningar av kärlek och vansinne, av vad som händer när man lever i en värld som gör en literally galen. Jag älskar dom för att dom i sig härbärgerar ett sjukt motstånd, en kraft som inte kan tyglas, ett gränsöverskridande, ett hopp om en annan värld.

» I now know what I want to do and I’m so afraid that it’s too late. «

WANDA. Hon lever med Joey. Hon älskar honom innerligt. Så innerligt att hon är beredd att göra Vad Som Helst. Till exempel döda Joeys pappa – en helt vidrig man som alla skulle klara sig bättre utan. En pappa som förutom att slänga ut sina fjortonåriga barn på gatan också har för vana att kissa i diskhon. Wanda saknar dom spärrar som hindrar dom flesta från att giftmörda. Så. Hon gör det. Försöker åtminstone. Och det antyds att detta inte är första gången. Wanda skulle inte klara sig i samhället. Hon skulle spärras in. Hon blir för en tid inspärrad. Jag älskar henne för att hon är lite trög. För att hon är the mad woman som säger the truth. Hon har inget annat val. Den värld hon är i är den enda världen för henne. Men inte heller där kan hon vara. Hon kan inte vara. Hon måste kämpa med näbbar och klor för att klara sig. Hon måste döda. Hon måste älska utan like, men denna gränslösa kärlek hindrar inte att hon verkligen vill att hon och Joey också gifter sig med Kathy (som tragiskt nog blir mördad, det finns så mycket död här, det finns ett så stort helvete och himmelrike). Wanda gör vad hon måste. Hennes galenskap är det enda möjliga. Hon är så snäll. Hon är så god. Hon behöver bara döda. För att kunna leva. För detta älskar jag henne. 

» If I lose you. If I lose any of you, I lose everything. «

RHONDA. Rhonda har den mest underbara sångröst man kan tänka sig. När hon är femton blir hon bortgift med den urgamla sektledaren Roman. Jag älskar hur hon handskas med detta. En stolthet och överlägsenhet. Hon vet att hon är älskad. Hon är en psykopat. Hon retar alla. Hon retar mig på det mest älskvärda sätt. Snart vänder det dock. Hon blir en runaway bride. Hon tar sig ut ur sekten och anklagar Roman för pedofili. Hon blir omhändertagen av en kvinna som ser hennes oskuld. Bara Barbs dotter Sarah ser hennes sociopati. Hon hatar Rhonda. Alla andra älskar. Jag älskar att Rhonda är älskad. Jag älskar att Rhonda ljuger som en borstbindare. Jag älskar att Rhonda gör allt för att bli älskad, berömd och älskad av alla. Jag älskar att Rhonda har ett trauma, att hon ÄR ett trauma, men att hon inte låter det hindra henne. Senare har Rhonda relationer med en rad killar. Hon får ett barn. Hon sjunger och dansar på en erotisk klubb. Hon behöver alltid pengar. Hon får alla att göra saker för henne. Fastän dom inte gillar henne. Hon ogillas och älskas. Jag älskar att Rhonda är en slampa. Jag älskar att hon är det med värdighet och utan ånger. Jag älskar att hon är det på det mest komplexa sätt. Är det, äger det. 

» Stop talking about love. People like you don’t deserve love. «

LOIS: mamma till Bill och den enda utan fläta (hon klipper av håret på grund av sorg, då hennes biologiska syster dör, bara detta får mitt hjärta att klappa). Hon blir oskyldigt anklagad för att försöka döda sin man (Wanda är den skyldiga), och efter det blir hon inspirerad och gör om försöken flera gånger. Det är en rad plågsamma och humoristiska scener ur ett äktenskap. Jag ser Lois som en kvinna, som fått utstå cirka det mesta, med en fruktansvärd man, men hon förlorar aldrig sin egenhet, sin agens. Hon är en sann entreprenör, smugglar fåglar från Mexiko och säljer dyrt. Hon gömmer sina pengar. Hon ser ut som en crazy lady. Hon försöker döda sin man, flera gånger, förlåter honom, för att ha sex med honom, och när hon drabbas av alzheimers, begär hon istället att han ska döda henne. Jag älskar Lois för att hon är gammal. För allt hon fått utstå. För hur hon med stirrig blick bär sin historia. För att hon är bitsk och hård. Hon gör allt, på ett eget sätt.  

» I’ve struggled to remain true. I am not a monster. «

Jag skriver denna text som en hyllning till det monstruösa, det komplicerade, till den styrka som ibland inte finner annan utväg en det självdestruktiva, till sorgen, till kraften. Jag älskar att Big Love handlar om systerskap, systerskap och kvinnlig vänskap, vänskap som ligger så nära hat. Denna love är inte vacker, inte söt, inte enkel. Men ibland är den ömsint, ibland är den vårdande (en vård så nära våld), ibland är den gudomlig. Det är en skildring av ett uppskruvat och sjukt patriarkat. Som inte kan annat än göra sina döttrar sjuka. Att välja galenskapen blir den enda möjligheten att försvara sitt subjekt. Den enda möjligheten till agens. Jag skrattar och gråter. För det är så sjukt. För det krävs en sådan styrka. Det är inte lyckligt. Det är destruktivt och fruktansvärt. Det brinner. Men det skapar också ett motstånd. En kraft. Och jag tror på denna power, denna girl power utan glitter, född i skärvor och sprickor. Den ger mig hopp.

Text: Anna Nygren   

///

Big Love och andra galenskaper

Mejla skribenten!