Kendrick vs. Drake – allt du behöver veta
I skrivande stund verkar den största rapbeefen sedan Drake och Meek Mill, eller Drake och Pusha T, ha lagt sig. Men att blicka tillbaka på dessa två ikoniska stunder i zeitgeisten gör kanske inte proportionerna av Drake och Kendrick Lamar-beefen rättvisa. För hur stora Meek och Push än må vara så är de inte i närheten av Kendrick. I denna beef är det hiphopens största konstnär och poprappens största stjärna som går loss på varandra, och om man vill vara pretto så kan man påstå att hiphopens själ står på spel här.
Båda artisterna har haft liknande utvecklingskurvor: de slog igenom tidigt 2010-tal och kom att definiera två vitt skilda utvecklingar av hiphopen. Drake har personifierat genrens förmåga att kapsla in vilken typ av ljud och influens som helst – från Toronto-trogen atmosfärisk R&B i andan av The Weeknd och Noah 40 Shebib till karibiska, solkyssta rytmer på One Dance och trap som fått Atlantas snuskigaste klubbar att skaka. Kendrick å andra sidan har alltid hållit sig trogen till tydlig tematik och ett specifikt ämne på varje släpp i en betydligt mer slimmad diskografi – åtminstone i jämförelse med sin motståndare. Samtidigt har Kendrick gjort cloud rap, jazzig hiphop och avantgarde-tagningar som breddat definitionen för vad en rappare kunnat göra. Nästan två decennier in i sina respektive karriärer har rapparna blivit störst på jorden, och den enda artisten med rötter i hiphop som kan mäta sig med dem är Kanye West. Deras beef är därför ett spektakel av kolossala proportioner.
Jag måste börja med att förtydliga att Kendrick är en av mina favoritartister, och det är utifrån den positionen som jag följt beefen. I del två av denna essä kommer jag att förklara varför utfallet av denna beef gläder mig – och vad det kan innebära för hiphopens framtid. Men låt oss börja med att gå igenom hela beefens händelseförlopp i denna del.
Hur började det hela?
Det finns en samstämmighet i hiphopmedia kring att Kendricks ökända vers på Control ska ha retat upp Drake till den grad att han slängt subliminals mot Comptonsonen ända sedan 2014. Och Kendrick har inte varit skygg med att smygdissa tillbaka. Rapparna ska ha riktat flera dissar mot varandra genom åren, och efter Drakes låt First Person Shooter med J. Cole på albumet For All The Dogs, där de två artisterna påstår sig tillhöra “the big three” tillsammans med Kendrick, verkar Kendrick ha blivit rosenrasande.
Det kanske förklarar varför Kendrick dissekerat Drizzy och Cole på hans vers i låten Like That, på Futures och Metro Boomins album WE DONT TRUST YOU som släpptes i slutet av mars. En energisk, frenetisk Kendrick svarar på big 3-narrativet med att utbrista “motherfuck the big free, it’s just big me”. Låten blir en omedelbar hit och snart spelas den på radio, på sportarenor och på TikTok. Efter ett årtionde av smygdissar står det i fettext: Kendrick har skjutit det första skottet mot The Boy – och även J. Cole – och nu väntar hela världen på deras respons.
J. Cole svarar och ångrar sig snabbt…
Inte långt därefter släpper J. Cole ett svar på Like That. På ett mixtape titulerat Might Delete Later hittas repliken 7 Minute Drill, där han påstår att Kendricks klassiker To Pimp A Butterfly var tråkigt, och att han kommer att sätta Dot på plats om det behövs. Kortfattat sagt är dissen mid imo – Cole låter lite vaksam, rädd och försiktig. Typ som när man försökte slå storebrorsan utan att orsaka hans vrede. Men åtminstone gav han ett svar, eller hur? Det är ju trots allt hiphop, och rappare behöver stå upp för sig själva. Så kudos till Jermaine som försökt, kan man tycka.
Men det får man inte tycka länge. Två dagar senare tar J. Cole ner dissen och ber om ursäkt till Kendrick. Och internet är inte sega med att uttrycka sitt missnöje med reträtten – det är trots allt on brand för J. Cole. Men om de vetat vad som väntade så hade de troligtvis sparat sina reaktioner.
Drake skjuter tillbaka!
Världen väntar spänt på The Boys svar, och det kommer drygt två veckor efter Like That. Omslaget till singeln Push Ups visar en skoetikett i storlek 7 (eller 40 för oss européer), och här håller Drake inte tillbaka. Hittills har denna artikel inte nämnt något om att Drake inte bara beefade med Kendrick, utan med fler artister: Metro Boomin, Rick Ross, The Weeknd och Future för att nämna några. Det enda skälet till detta är att det har hänt så mycket som helt enkelt inte får plats i en redan lång essä, men för att hålla det kort har Drake helt enkelt lyckats vända många artister mot sig.
Alla ovannämnda artister får svar på tal på Push Ups, och en överväldigad Drake utbrister “what the fuck is this, a 20v1?”. Push Ups är en banger. I samma anda som klassikern Back To Back som Torontos stjärna mördade Meek Mill med för snart 10 år sedan så är Push Ups blixtsnabb, och bjuder på en hel del roliga lines. Favoriterna måste vara “how the fuck you big steppin’ with a size-seven men’s on?” som gör narr av Kendricks längd och skostorlek, och den otroliga “Metro shut your hoe ass up and make some drums”. I låten insinuerar Drake också att Kendricks partner Whitney Alford ska ha legat med en av Comptonrapparens livvakter.
Ett par dagar senare släpper Drake Taylor Made Freestyle, som jag personligen tycker är det näst roligaste som kommit från beefen. Han tar på sig Tupacs och Snoop Doggs röster med hjälp av AI och dissar Kendrick genom dessa två West Coast-legender. En självsäker Drake fortsätter att strö salt i såret, och i låtens sista vers pikar han att Kendrick inte får låta beefen dö ut. Han påstår också att Kendricks karriär bara är ett resultat av att ha samarbetat med Taylor Swift, och att Kendrick tajmar sina släpp för att inte komma i vägen för henne – därav titeln.
Hittills ser Drake ut att vara alldeles för självsäker för att förlora, och hans teknik att överrösta motståndaren genom att stapla på med dissar verkar funka. Två veckor hinner gå utan att Kendrick svarat, och det ser mörkt ut för honom. DJ Akademiks, en av Drakes största glazers, startar en räkning på antal dagar som gått utan svar mot Drake. Flera i Drakes entourage påstår att Kendrick inte vågar svara. Twitter, Reddit mfl. börjar köpa det narrativet. Jag frågar mig själv: när släpper Dot? Har Drake verkligen lyckats slå rapparen som många tycker är den bästa på jorden?
Kung-Fu Kenny hade inte ens börjat, tydligen…
Såklart inte. Kendrick tänker inte låta beefen dö ut. Men ting tar såklart tid, och nästan tre veckor efter Push Ups kommer euphoria. Det Kendrick saknar i längd och skostorlek gottgör han med rått hat. euphoria är 06:23 minuter och tre beat switches lång, och känslan av ren avsky sipprar igenom varenda sekund. Kendrick hatar Drake, och beefen är officiellt inte längre en vänskaplig tävling i vem som är den bästa rapparen (inte för att någon någonsin trott det), utan den har blivit personlig. Enligt Kendrick är anledningen att Drake nämnt hans partner Whitney i beefen, och han varnar: “don’t speak on the family, crodie. It can get deep in the family, crodie”.
På euphoria sammanfattar Kendrick kritiken som riktats mot Drake under kanadensarens långa karriär: han är inte gata, inte äkta. Han kommer inte från kulturen. Hans tuffa aura är ett spel för gallerierna, han använder sig av ghostwriters, och han approprierar såväl svart kultur som queerness när det gynnar hans karriär. Kendrick hatar till och med när Drake säger n-ordet. Torontorapparens dialekt och image hånas och förlöjligas något extremt, och Kendrick går så långt som att påstå att han vet saker som skulle sätta Drake i en riktigt risig sits – han rappar: “I know things that would make Gunna Wunna look like a saint”.
Innan euphoria riktigt hinner landa följer Kendrick upp med en till låt redan dagen efter – han gör en back to back i Drake-stil, helt enkelt. 6:16 in LA droppar på Kendricks instagram med ett kryptiskt omslag som visar en Maybach-handske. Av alla låtar i beefen är denna en personlig favorit: Al Greens sample och Kendricks öppnande rader är helt enkelt mästerliga. Han beskriver sig själv som en fredlig, kärleksfull person som inte backar undan från att kriga om det behövs. Som om Kendrick är en riddare som ber till Gud innan han ger sig ut på fältet. Sedan börjar det bli mörkt.
Kendrick påstår att han har en informatör i Drakes skivbolag OVO som förser honom med intel. Creepy. Tydligen så gillar folk inte Drake, inte ens de i hans närhet. De tycker att Drake är en hemsk och manipulativ person. Och tydligen så är en av dessa “right next to [Drake]”. 6:16 in LA är ännu en varning som avser att stoppa Champagne Papi från att gå längre in i beefen. Kendrick är stensäker på att det han vet om Drake kan förstöra honom.
Family Matters spär på elden och Drake går all in
Drake lyssnar såklart inte på varningen, utan svarar kvickt med ännu en banger med tre beat switches som försöker ta kål på Kendrick. I jämförelse med Family Matters ser Push Ups ut som en klapp på huvudet. Drake börjar med att säga n-ordet with his whole chest, och varnar att han tömt magasin över “friendlier jabs”. Vi hör ännu mer skämt om Kendricks längd, och sedan vänder Drake narrativet om att inte tillhöra kulturen mot Comptonsonen – Kendrick har trots allt skrivit verser på låtar med Maroon 5 och Taylor Swift, så om någon är det Kendrick som gör musik för den vita publiken. Drake hävdar att hans motståndare är fejkwoke och överskattad, att han rappar som att han skulle “befria slavarna”, och sen går han till attack mot alla andra artister som beblandat sig i denna beef. A$AP Rocky, The Weeknd och Rick Ross får också känna på Drizzys vrede.
Det mest utmärkande är dock att han fortsätter gå på Kendricks relation med Whitney, och hävdar att deras barn i själva verket är Dave Frees, Kendricks partner i kommunikationsföretaget pgLang. Drake går även så långt som att hävda att Kendrick misshandlat Whitney, vilket han menar är anledningen till att paret nu är separerade. Till Family Matters släpps också en bekostad video som visar en van liknande den i good kid, m.A.A.d city som krossas, och i slutet av låten deklarerar Drake sig själv som en vinnare som ska gå på semester. Med tanke på hur bra Family Matters är, och hur grova anklagelserna som riktas mot Kendrick är, så börjar folk tro att Drake fortfarande har en chans.
Meet The Grahams är en annan nivå av fucked up
Det tar dock inte mer än 30 minuter för Kendrick att släppa Meet The Grahams. Låttiteln anspelar starkt på teorin om en informatör i Drakes närhet, och att låten handlar om Drakes familj när Family Matters tagit upp Kendricks relation med Whitney är förmodligen inte ett sammanträffande. Innan Drakes mäktiga attack ens hinner landa så kommer Kendrick redan med en comeback full av repliker om saker Drake nämner på Family Matters.
Jag har lyssnat på hiphop sedan jag var nio år gammal, och jag har hört låtar från de flesta stora fejder som ägt rum i genren. Men ingen låt har väckt samma känsla av obehag som Meet The Grahams. Över ett ondskefullt Alchemist-beat, och med samma omslag från 6:16 in LA, fast utzoomat för att visa flera av Drakes ägodelar, – ett paket Ozempic, sömnmedicin, en skjorta som tillhör rapparens pappa med mera, som ännu ett bevis på att Drake har en läcka i sin krets – riktar Kendrick monologer till medlemmar i Drakes familj: först Drakes son, sedan hans föräldrar, och sedan hans påstådda, okända dotter.
Japp, enligt Kendrick gömmer Drake ett till barn, och det verkar alltmer som att Certified Lover Boys omslag är en adventskalender som gömmer ett barn bakom varje gravid kvinna-emoji. Monologerna levereras som om de kommer från en kalkylerad psykopat, och Kendrick går mycket längre än på någon annan diss hittills. Först adresserar han Drakes unge Adonis, påminner honom om att han är en svart man som kan få mentorskap från Kendrick, då Drake är inkapabel till det. Sedan riktar han orden mot Dennis Graham, Drakes pappa, och beskyller honom för den hemska människa som Drake har blivit.
Kendrick fortsätter med att tala till Drakes mamma, och hävdar att hennes son är en sexförbrytare i rang med Harvey Weinstein, och att han helt enkelt borde dö. Han går så långt att insistera att Drake är en beard till ett nätverk av sexförbrytare, och att det snart blir razzia på The Embassy, Drakes hem och OVO:s huvudkontor. Till slut gör Kendrick klart att detta inte är en rap beef – utan en livslång strid mellan Drake och honom själv. Kanadensaren är en speltorsk, en sexpest och en pedofil som inte borde se dagsljuset.
Not Like Us dansar på Drakes grav
En del fans uttrycker att Meet The Grahams helt enkelt är för dyster och monoton för att vara en banger, så Kendrick följer upp den med Not Like Us dagen därpå. Vid detta läge är hela internet i extas – inte nog med att Kendrick har tagit sönder Drake bit för bit så släpper han en hyphy-banger producerad av ingen mindre än DJ Mustard för att dansa på Drakes grav. Efter att ha byggt upp narrativet om varför OVO-ledaren är en hemsk människa leker Kendrick med det narrativet på ett dansant beat i äkta LA-gung, och om kulturen inte var övertygade över beefens vinnare så råder ingen som helst tvekan nu.
Låten har många minnesvärda one-liners: “Certified loverboy? Certified pedophile”, den hänsynslösa “trying to strike a chord and it’s probably A Minor” (det roligaste i denna beef, hur mörkt det än är), eller allsången i “let me hear you say OV-Hoe”. Det bästa med Drake är att han kan dissa rappare till låtar som en hel klubb kan dansa till, och nu har Kendrick slagit honom i sitt eget spel. Snart kommer det ut videor på klubbar där folk buar DJ:n som spelar Drake, folk som skriker “A Minorrrrrrrr”, och självaste LeBron James som vibear till dissen. Not Like Us slår streamingrekord efter streamingrekord, och det ryktas att låten ska ha varit så effektfull att Drakes label UMG försökt att få Kendrick att förtydliga att Drake faktiskt inte är en pedofil. På TikTok drivs det om pedofilen Drake, och på reels som handlar om tveksamma åldersskillnader nämns Drake i kommentarsfälten. Vi får bevittna ett karaktärsmord i realtid.
Drake lämnar mycket att önska på The Heart Pt. 6
Om du är Drake och hela världen dansar till din motståndares lines om att du är en pedofil, vad kan du göra? Skriva en låt om att du faktiskt aldrig kollat på en tonåring? Det är en omöjlig position att vara i, och tyvärr blir Drake tvungen att släppa ett svar som snarare liknar en Notes app-förklaring. The Heart Part 6 försöker att ställa saker tillrätta, och Drake förklarar att han bara knullar Whitneys, inte Millie Bobby Browns (en av de flera mindreåriga tjejerna han påstås ha haft oklara relationer med). Sedan fortsätter han att trycka på våld i nära relationer-vinkeln, och undrar varför Whitney ännu inte talat ut angående anklagelserna om misshandel.
Han hävdar också att informationen om den dolda dottern ska ha varit ett dubbelspel, och att informatören ska ha jobbat i Drakes favör: Drake har helt enkelt lurat Kendrick till att tro att han har en dotter, och den ivriga, desperata Kendrick gick på det utan att vara källkritisk. Om detta inte är pinsamt nog så påstår Drake att Kendrick blivit sexuellt utnyttjad som barn, vilket är varför han är så besatt av att sätta dit en potentiell pedofil. Bevis hämtar Drake från en feltolkning av Mother I Sober, som Drizzy tror handlar om när Kendrick blivit utsatt av ett övergrepp från sin kusin. Egentligen handlar låten om hur Kendricks mamma blivit utnyttjad som barn, och om hur detta trauma förts vidare till Kendrick i och med att morsan alltid varit övertygad om att Kendrick råkat ut för samma sak. Det hade han inte, förstås.
Köper någon det? Knappast. I skrivande stund sitter The Heart Part 6 på nästan 1,4 miljoner dislikes på YouTube. Drake låter utmattad och påstår att hela beefen varit en bra skrivövning, och att han inte kommer att ägna mer tid åt den längre. Efter The Heart Part 6 skriver Punch, VD:n till skivbolaget Top Dawg som Kendrick jobbat med innan pgLang, att beefen officiellt är över. Någon dag senare lägger Drake upp en snutt från serien A Man In Full, om en fastighetsmogul som blir av sin makt, och om hur viktigt det är för denna man att fortsätta att leva med vigör i blodet. Och några dagar senare skriver Drake “Good times. Summer vibes up next” på sin story.
Om någon tidigare har tvekat så blir det vid det här laget tydligt att Kendrick har tagit hem segern. Men mer om det i nästa artikel…
I del två kommer jag att gå igenom beefens aftermath, och använder den som språngbräda för vidare analys av hiphopen år 2024. Kendrick Lamar och Drake representerar två olika ideologier och förhållningssätt till världens största genre, och såväl denna beef som fansens reaktion på den har kunnat återspegla det. Vissa röster hävdar att “riktig” rap har fått en renässans i och med Kendricks seger, och det är en intressant take. Men håller påståendet? Det tar vi reda på i del två!
