Bad Roads på Göteborgs Stadsteater är en färd genom krigets absurditeter
Bad Roads ansats är lika storslagen som trivial. Sex historier från ett liv under krig berättas och flätas samman. Det är vulgärt, det försöker vara roligt, allt som oftast är det sorgligt. På många sätt är det precis så som man kan tänka sig att livet under ett krig kan vara, men Bad Roads inblickar blir för ytliga för att faktiskt gripa tag.
På scen står en svartklädd kvinna vars älskade har dött, en tonåring berövad på sin tonår, en traumatiserad macho-soldat, två gränspoliser, en fröspottande farmor och en mustaschprydd lärare iklädd paisleymönster. Omkring dem en skruttig bil, ett gammalt badkar och en rödglansig läppformad soffa. Ur soffan stiger först en röst, därefter en hand, till slut en kvinna i rödlackad kappa. Tillsammans bildar dessa karaktärer en spretig samling som tar oss igenom Ukraina åren innan Rysslands fullskaliga invasion. Vi åker med på en resa genom landets vägar – de faktiska, där polisen står och vakar, där lik transporteras i bakluckor och barn utnyttjas – och de metaforiska, där livsöden är fria att ta vilken riktning de vill, där kärlekshistorier och ryska dokusåpor skapar livsfragment mitt i en pågående död.
I uppsättningens inledande scen spelar Caroline Söderström en kärlekstörstande journalist som rest till fronten för att dokumentera kriget, men istället blivit kär i officeren hon ska intervjua. Redan här introduceras kriget som en utgångspunkt, snarare än huvudämne – bland bomber och granater är den nyfunna kärleken i centrum och Söderström utropar inlevelsefullt att det inte finns något vackrare än att kyssas medan de faller. De följande historierna som äger rum på krigets spelplan är alla lika explosiva, men innehållet känns bitvis skralt. Historien om den föräldralösa Ludka (spelad av Marita Andersson-Larsson) som bor med sin farmor är till exempel så fylld av rekvisita och sidospår att grundproblematiken – att hon blir sexuellt utnyttjad av soldaterna – faller i skuggan och tappar skärpa.
Föreställningen genomsyras samtidigt av en mörk galghumor som kommer till sin fulla rätt när den framförs av Söderström, som genom en briljant insats lyckas ge sin karaktär en underbart syrlig framtoning. Under många andra stunder är humorn dock övertydlig och känns påtvingad i kombination med den tvångsmässiga vulgariteten, vars enda riktiga provokation består i försöket att uppnå chockvärde genom att skrika ut “knulla” onaturligt ofta.
”Det som lyckas provocera, beröra och uppröra på riktigt är de stunder då uppsättningen vågar låta historierna själva leta sig fram till sin absurditet”
Det som lyckas provocera, beröra och uppröra på riktigt är de stunder då uppsättningen vågar låta historierna själva leta sig fram till sin absurditet, som historien om flickan som kör över en höna och i ett försök att betala för den dras in i en förhandling utan slut. Hönans ägare, spelade av Hans Brorson och Carina M Johansson, drar tankarna till Ukrainas Eurovision-bidrag 2007: i robotliknandé manér besvarar de till en början flickans ursäkt med att hon ska ge sig iväg. När de inser att hon är beredd att betala för den ändras dock inställningen – hönan är först värd 100 rubel, sedan 200, därefter 1000, till slut ska flickan ge sig själv och allt hon har för denna skuld som ständigt ändrar proportionerna. Här kan många tolkningar göras av den som vill, och historien är en perfekt blandning av humor och allegori.
De medverkande, med Caroline Söderström i spetsen, gör en lysande insats. Ashkan Ghods tolkning av den krigsskadade soldaten som är beredd att våldta och sticka ut fiendens ögon medan han deklarerar vikten av familj, tro och social rättvisa är precis så äckligt stark som den borde vara, och Emil Ljungestig lyckas sömlöst röra sig mellan karaktärer och samtidigt ge de alla en distinkt framtoning.
Trots det ger Bad Roads ett spretigt intryck, där mosaiken som de sex berättelserna skapar inte helt lyckas gå samman i fogerna. Många scener hänger kvar som lösa trådar eller frågetecken, där estetiken trumfar substansen. När jag lämnar Stadsteatern ser jag en av damerna framför mig skaka på huvudet. “Man får förstå det med känslorna kanske”, säger hon tvekande. Kanske det, tänker jag när jag går ut i regnet.
Scen: Studion, Göteborgs stadsteater
Manus: Natalka Vorozjbyt
Regi och koncept: Tamara Trunova
Översättning: Mikael Nydahl
Medverkande: Marta Andersson-Larson, Hans Brorson, Johan Friberg, Ashkan Ghods, Mia Höglund-Melin, Carina M Johansson, Emil Ljungestig, Caroline Söderström
Scenografi och kostym: Richard Andersson
