Babe Rainbow – postmoderna neohippies som gått vilse i en cynisk samtid

Svampsäsongen är i full blom och medan Sveriges befolkning är ute och i masshysteri urholkar skogens förråd av kantareller och karljohan, funderar jag över det vackra, organiska fenomenet. Jag råkar se om Lukas Moodyssons kultfilm Tillsammans (2000) och Milos Formanš odödliga generationsmusikal Hair (1979) och det strös glitter över mina ögon. Inom mig återföds en nostalgisk känsla; världen förses med färg, frisören tycks avlägsen och i mitt berusat naiva tillstånd skönjer jag den, utopin. Jag intalar mig själv att 60- och 70-talets hippierörelse är världshistoriens svampsäsong. Min övertygelse cementeras ytterligare då det fullfjädrade new wave-hippiebandet Babe Rainbow den 22 september bidrog med sin egen skivling till höstens invigningsceremoni genom EP:n Mushroom. 

Bandet har, med sina starkt förankrade rötter i Australiens solinsmorda östkust, under snart två decennier taktfast och kontinuerligt släppt album såväl som EP:s fyllda till bredden av deras karakteristiskt sammetslena psych-rock. På den nu färskpressade EP:n ger vi oss istället in bland skogsdungen som färglagts av höstens svalka. Kom nu, ett gäng blonda bohembönder ska visa oss sitt bästa svampställe. För vi är såna du och jag, vi plockar våra egna. 

Babe Rainbow är baserade i det surfpräglade kustsamhället Rainbow Bay, Queensland. Där i östra Australiens hippie-epicentrum mötte bandets frontman och sångare Angus Dowling gitarristen och stilfiguren Jack “Cool Breeze” Crowther (tar inte någon som helst ära för det smeknamnet) och bandet initierades 2014. Babe Rainbows organiskt odlade indierock var redan från början artikulerad och vältalig, med snudd på det förföriska. Det var dock först vid bandets debutalbum The Babe Rainbow (2017), som producerades av Stu Mackenzie från det kända neo-psykedeliska rockbandet King Gizzard and the Lizard Wizard, då Babe Rainbow synbart fick sitt lyft och drog upp den psykedeliska surf-popen på land. 

Jag minns mitt första möte med Babe Rainbow. Det var under en tid då jag fått för mig att jag skulle bli surfare, en sorts eskapism som starkt satte prägel på mitt Youtubeflöde. Och där dök den upp, som om den ville bli funnen, en då nysläppt musikvideo där en flock långhåriga hippies stod och dansade lite flummigt vid en solidaritetsröd dubbeldäckad buss. Jag hoppade in och såg för första gången den förföriska musikvideon till bandets kommersiella magnum opus Peace Blossom Boogy. Drömmen om kollektivet kanaliserades, den själsliga närvaron klingade bland den sublimt grooviga gitarrslingan och jag nynnade med: “The moon invented natural rhythm”.

Bandet iklär sig rollen som neo-hippies med influenser från 60-tals psych-rock och 70-tals fransk surf-pop och låter dessa utsmyckas med kosmisk disco, i samtidig samklang med fragment av hinduisk spiritualitet. Babe Rainbows musikaliska själslighet når sin kulm vid bandets andra album Double Rainbow (2018) där låtarna Eureka och Bella Luna på ett fantastiskt sätt framför storheten i denna dualism, surf-popen och andligheten. Jag tänker att det är Korallhavet som förenar dem. Lyriken i Babe Rainbows musik skiner i sin banalitet och svänger osammanhängande men i vackra mönster, utan pretentioner bortom peace, love and understanding. Det är en bohemisk ljuvhet, lika radikal som Ringo Starrs två progressivt upphållna fingrar i det extremistiska peace-tecknet. De är obrydda, ett gäng likgiltiga surfare. De har inga revolutionära ambitioner, de är blott dekorativa och låter sina musikaliska uttryck ta nya former inom nostalgins ramar. Deras konstnärliga yttringar har aldrig betingats av någon sorts flykt eller uppgörelse, det är en livsåskådning. 

I intervjuer förespråkar de permakulturell självförsörjning och opponerar sig stillsamt mot samtidens kapitalistiska och materialistiska ideal. Under en tid drog gänget till Duranbah i New South Wales för att odla Macadamianötter hos en lokal bonde. Deras ideologi är obeveklig och djupt rotad i 60-talets alternativa motkultur. Denna nostalgi genomsyrar allt de gör, musiken är liksom bara en beståndsdel av deras bohemiska livsstil, ett uttryck. Babe Rainbows filosofi och livsåskådning har jag länge burit med mig sedan jag i en ganska formativ ålder upptäckte bandet. Jag har låtit en bohemisk längtan broderas i mina kläder och genom musiken livnärt hoppet om en alternativ tillvaro. Jag sätter mig och lyssnar på den nya EP:n i en strävan att drömma mig tillbaka. Men känslan tycks inte vara densamma. Speciellt på EP:ns avslutande låt händer något. Låten är befriad från all sorts regelbundenhet och känns fullständigt förvanskad i sin experimentella anda. Någonting jag förut hade kunnat gå igång på, men nu gnisslar och skaver det. Det organiska besprutas och lägger sig i manierade mönster. Vår svampplockning blir unheimlich. Det känns plötsligt obehagligt att döpa en platta till Mushroom. 

EP-släppet väcker större frågor inom mig. På nåt sätt har Babe Rainbows upplysta ögon aldrig tyckts mig avlägsnare. Samtiden försöker liksom inte längre upprätthålla exotismen gentemot hippierörelsen. Drömmen om denna rörelse, om kollektivet, om solidariteten, att avsäga sig allt och hänge sig åt naturen och det psykedeliska blomstrandet har fått en obehaglig konnotation. Detta känns paradoxalt. Hippierörelsen fick sin styrka från motrörelsen mot Vietnamkriget och kommersialismen och det är ju inte precis som att det råder brist på krig och mörker att opponera sig mot 2023. Det som accelererade 68-rörelsen mynnar idag bara ut i en sorts pessimistisk nihilism, medan 60-talets hippies omvandlade meningslösheten till absurdism, det vill säga en “optimistisk nihilism”: ingenting spelar någon roll och det ger livet mening. Det absurda klär inte längre den cyniska världen där allt är på blodigt allvar. Folk har tagit av sig de ”Bevar Christiania”- utsmyckade tröjorna och låter skiten stängas. En tydlig anti-våg mot hobbyknarkandet har initierats och mycket motverkar förutsättningarna att konvertera till en organisk hippie och placera sina ungar i waldorfskola. De skärvor som återstår har fördärvats eller, ännu värre, gentrifierats. Vi postmoderna ungar har berövat kläderna dess färger och lockigt hår är i regel permanentat av artificiell fåfänga och inte av naturen. Även om man inte är Houellebecq-hatisk mot hippierörelsen är man lite avtänd. Det är helt enkelt för att vi lärt oss att det inte är sunt. Droganvändningen, den sexuella friheten och det utopiska strävandet sattes i förfall och hamnade långt bort ifrån sina solidariska grunder. Vi kan inte längre blänga på skiten idealiserande. 

Babe Rainbow har förblivit samma neo-hippies men mina ögon har förändrats. Bandet kommer aldrig kännas lika klara och citruspressade som när jag hörde dem för första gången. Världen befinner sig någon annanstans och bandet står kvar. De har liksom aldrig schamponerat bort saltvattnet från deras hårlockar och aldrig sköljt bort sanden från deras solbrända fötter. I vår cyniska samtid upplevs Babe Rainbow nästan som en flimrande anakronism, de är felplacerade i tiden. På något sätt känns det skönt att de inte är så girigt progressiva. De har aldrig varit fåfänga. De var nöjda från början med sin bohemiska tillvaro och permakulturella livsstil. Som neo-hippies betraktade kan Babe Rainbow bidra till att bevara det vackra vi har ärvt från hippierörelsen trots att vi idag har lärt oss att hålla det på en armlängds avstånd. Det organiska, harmonin och spiritualiteten; allting ligger och kryper bland välvd skogsglänta när svenskarna är ute och plockar svamp.   

Text: Noel Malmsten