fbpx
Illustration: Hugo Hernqvist

Äventyrens pris

Ovanför Europa kikade jag ut över vingen, såg ner på dess gröna silkeskläder, och insåg att jag är knäpp. Jag var på väg till Lissabon, Odysseus stad, där jag har varken släkt eller bundsförvanter, och ingen väntande tron. Och som vanligt var jag helt ensam. Odysseus tvingades att driva i det vin-mörka havet i tio år, men hade alltid sitt hem som slutligt mål. Jag hade inget mål, och ingen allsmäktig gud som ville mig ont. Snarare var jag en handelsman som med knappa medel ville ta sig till en bättre hamn, eller en sjöfarare som hoppades på att finna vägen runt en ännu oupptäckt udde. Det kan trots allt inte vara en allt för ovanlig åkomma i denna mänskliga släkt?

Länge skröt jag om att jag behövde bort. Närhelst jag söp som sjörövare i gott sällskap, var min sorgvisa inte långt bort. Jag ville ut till något, i mina ögon, obeskådat. Livet räcker längre när allt inte är som det ska. Men som nybakad akademiker var mina guldkistor inte mer än en hög med obetalda lån. Kanske skulle jag hitta ett roande jobb bland ny skördemark. Kanske skulle jag komma hem utan ett kopparmynt kvar i fickan. Jag brydde mig inte längre. Jag ville bara flanera på okända gatstenar i ett par månader; färga mina moleskines svarta. Jag ville vara lik storförfattarna under tjugotalet, fast i vår egen tids Paris. Jag ville träffa människor som inte heller klarar av att bo i en och samma kista. Jag kunde inte stå ut en dag till bland Sturehofssdyrkarna som tror att gudarna föddes vid utloppet mellan Mälaren och Östersjön. Det finns sjuhundra gånger fler berättelser att höra utanför Sveas lilla rike.

Bland Havanas Fairlanes eller Dilis krokodiler tänkte jag att jag kunde tjäna Sverige “i tiden”. Men likt allt det andra som har gått oss förlorat under tjugotalets farsot, sattes dessa planer snabbt ur rullning. Istället bestämde jag under en rad olika pandemidrömmar att så fort världen kavlat upp ärmarna skulle jag försvinna in i en gränd långt bort från Skandernas karga mark. Jag ville känna solen bränna bort mina sår om dagarna, och fylla min penna med en lokal likör om kvällarna. Det var få som förstod att det var mer än berusade löften. Kanske en eller annan. Men det var inget jag lade märke till då.

 – Modigt, kommenterade en dam i benvit polo på en trädgårdsfest runt hennes tomma jacuzzi i falskt guld.

Jag hejdade mig själv från en ripost. Men nog tänkte jag, lite smickrad, att det kanske kräver mod. Mod eller något annat en terapeut gärna tar ett dussin orangea Hammarskjöldar för att sätta ord på. Jag log utan att spänna ögonen, lyfte mitt tumblerglas, och lämnade festen. Det var antagligen ingen som märkte min frånvaro; kanske glasets.

Jag antar att det krävs ett visst mod; ett psyke som vågar lämna Ifö, Lätta, och kollektivavtal. Men det är nog snarare rädsla som driver bort mig. Jag är rädd för att sitta fast i en skidstövel som inte kommer loss. Jag vill inte sucka när jag kommer hem från ett jobb jag hatar och tänka på bostadslånet som bara betalas av strax innan min egen gravsättning. Jag vill inte sitta på en altan i skärgården med Belugakaviar i hand men med en klåda i sinnet. Jag vill inte leva enbart när jag har tagit mig till sjuttio.

–  Visst vore det trevligt? Jag har hört att man kan köpa en vinflaska för tio spänn.

–  Det vore så kul att komma bort liksom.

– Asså vad skönt det vore att inte vara här under vintern va?

Voro voro i meningen där, säg mig om vad misstaget i meningen är? Det är nog få som menade illa, men det var få som talade med mig som att jag verkligen skulle iväg. Jag, som hade för vana att försvinna likt en handelsman under renässansen, hade nu hållit vissa nära i nästan ett helt årtionde. Mitt skepp var fast förankrat vid Riddarholmskajen, och för första gången hade jag låtit andra handlare och rövare stiga ombord, ovetandes om när isen skulle smälta och släppa ut mig igen. Vissa kom nog att anta att skeppet tillhörde kajen; att de båda hade svetsats samman. Men i min privata hytt, där kartorna över forna och framtida expeditioner hängde bland mina lakan, lät jag ingen in.

När jag nämnde att isen hade smält, att vindarna var angenäma för en färd till Lissabon, och att jag därför skulle åka samma söndag var jag därför häpen över reaktionerna. Ingen grät. Alla mina närmaste hade trots allt också varit vana sjöfarare en gång i tiden. Men deras iakttagande blickar bedrog deras förvånad. Det hördes ett sorgset eko i den upprepade anmärkningen:

 – Lycka till!

Det var en blick och sorg som jag inte hade sett och känt på länge, men som hade följt med mig hela livet; ett farväl som inte vågar erkännas; löften om att ses “snart” utan datum för återförening; en liten okänd bristning i ett kvävt hjärta. Tanken att kanske kommer han tillbaka om en månad eller ett par år med varor från fjärran riken. Kanske sjunker han i en stilla skyttegrav. I en och annan regnbågshinna såg jag nu färger jag aldrig hade märkt. Färger som bara finns för de som föräras med givarens beslutsamma blick. Färger som jag ville fånga och ha med mig där jag befann mig. Men det var försent.

Snart satt jag ovanför Europas grön-beigea tartan, och kunde inget annat än att sucka och tänka att det är priset en betalar för nyfikenhet. Att inte lasta för mycket hör till äventyrarens vardag. Att lämna något är en nödvändighet för att komma någonvart.

Sedan kan jag inte låtsas som att min rastlösa natur inte tröttnar ganska snabbt. Snart vet jag att sjukronorsvinet, gränderna med tvättlinorna och kullarna kommer att kännas andefattiga. Solnedgången över Tajo kommer att bli en i mängden, och i kollektivtrafikens muller knäpper jag snart in hörlurarna och drömmer mig bort till nästa guldkantade utsiktsplats. Människor är människor överallt trots allt. Och sanningen är att jag föredrar flygplansstolar över familjehemmets hårda säten. De lämnar inga ärr. Jag är där, och sen är jag inte där, och det förväntas inget mer.

Andra ser mig säkert som knäpp; knäpp och solitär. Och kanske är jag lite skadad. Efter flera flaskor Barolo har vissa suddigt anmärkt att jag har ”anknytningsproblem”. Men när jag glatt erbjudit någon passage in till rummet med kartorna och anteckningarna var det snarare de som seglade iväg utan avsked. Kanske var jag överväldigande, ovan som jag var. Kanske köpte de också biljetter till städer de inte kände. Vad vet jag? Nu får de som vill komma in. Tyvärr har ingen frågat än. Och det hjälper säkert inte att jag nu har ankrat vid en okänd strand.

Sanningen är den att Stadsholmen, trots slasken och folkets hybris har något som drar en tillbaka. Vinet räcker inte lika länge. Man får dagligen stå ut med granskande blickar och dryga kommentarer. Men i Mälardrottningen har jag lämnat de där färgerna. Färger jag inte tycks se någon annanstans. Färger som verkade ropa ut “Vänta på mig! Jag följer med!”. Men vad händer om jag kommer tillbaka, om jag skyltar “Följ med! Stannar aldrig i en hamn för länge. Seglar med nästa bästa vind. Oförglömliga och livsförlängande äventyr utlovas.” och färgerna inte längre finns där eller inte är lika starka som jag minns dem? Och vad händer när jag lämnar Lissabon? Ser jag kanske ett par ögon till som slår upp i sista stund? Kanske åker jag till en ny hamn och slipper smärtan helt. Allt har sitt pris, och rastlöshetens rädsla för rutin verkar tätt förtöjd med ensamheten.


Text: G. V. Rindborg, @gabrielrindborg

//

Äventyrens pris