fbpx
Bild: Frida Söderqvist

Att betrakta smink som en mask, eller:
När det ytliga leder mig in på djupet av mig själv

Jag lägger på concealer och ett tunt lager foundation. Med den smala spetsen på ögonbrynspennan pillar jag länge för att få till rätt look som, för att bli fulländad, sedan kräver ögonbrynsgel och lite highlighter under brynen. Till sist mascara. 

Eventuellt en eyelinervinge också, men på pendeltåget där jag ofta sitter när jag sminkar mig är det ett helvete att få den ena vingen symmetrisk med den andra så det händer att jag får skippa det.

”En kvinnas ansikte är en canvasduk på vilken hon målar ett förbättrat, korrigerat porträtt av sig själv”, skriver den amerikanska filosofen Susan Sontag i The double standard of aging från 1972 (min översättning). Och jag tror att jag, efter många om och men, har förlikat mig med att jag väljer att förbättra och korrigera mitt ansikte med hjälp av smink, så länge fåfänga och tidsåtgång är proportionerligt fördelade sinsemellan.  

Vi som växte upp med feminismen på 90-talet och läste Naomi Wolfs The Beauty Myth eller tidskriften Darling, upptäckte ganska snart att det inte var helt smärtfritt för feminister att delta i skönhet. Många av oss gjorde det ändå, trots att det gav en konfliktfylld eftersmak. Numera betraktar jag smink som ett nödvändigt ont som jag om morgnarna får ägna max 15 minuter åt.

Den amerikanske sociologen Erving Goffman menar att det sociala spelet människor emellan utspelas på en scen där vi är skådespelare som uppträder med andra skådespelare, och där det ingår i spelet att bli bedömd och att själv bedöma andra. På samma gång som vi är aktörer är vi alltså publik och i varje uppträdande återkommer den personliga fasaden som en individ bär med sig. Detta skriver Goffman i sin bok Självframställning i vardagslivet från 2020, som i sin ursprungsutgåva från 1959 hette Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. Den tidigare titeln får mig att tänka på smink som en av maskerna som vi tar på oss i sociala sammanhang för att kontrollera vår självbild och, på ett sätt, spela en roll.

Jag tror att de 15 minuterna som jag investerar i mitt ansikte ger mig avkastning i form av att jag blir mer bekväm socialt. Att jag tål att tittas på. Målet med sminkningen är att själv bli nöjd. Jag tänker att om jag tycker att jag ser bra ut, då kan jag utgå från att andra också tycker det. Däremot om jag går ut som jag ser ut när jag vaknar på morgonen – helt ofixad – blir jag medveten om mina brister: att huden är röd, att jag har mörka ringar under ögonen, att ögonbrynen knappt syns. Tål inte att tittas på, för andra kommer kanske bara se mina fel. Det osminkade jaget är inte representativt för den jag vill vara, så varför skulle jag ge den versionen av mig själv till bedömning? Om jag kan kontrollera mitt utseende när jag vet att jag ska bli bedömd, då väljer jag hellre att göra det. 


”En mans ansikte definieras som något som han i princip inte behöver manipulera: allt han behöver göra är att hålla det rent. Han kan välja på de dekorativa alternativ som naturen tillhandahåller: ett skägg, en mustasch, längre eller kortare hår. Men det är inte meningen att han ska maskera sig själv. Det ska synas hur han ”verkligen” ser ut,” skriver Sontag. 

Så även om vi alla behöver masker som attribut i de sociala spelen kan man säga att kvinnor fordrar ytterligare en mask som döljer hur de ”verkligen” ser ut. Frågan är om man kan hävda att det finns ett ”masktvång”, och ifall det existerar ett, upplevs det då som ett yttre krav? Eller mer som ett inre krav?

Munskyddsmasken var under pandemin ett skydd mot virus och smitta, och skyddande funktioner återfinns även i ”sminkmasken”. I det forntida Egypten då både män och kvinnor sminkade sig i de övre klasserna, var det vanligt att rama in ögonen med en blandning kallad “kohl” bestående av färgade mineraler och vätska, som kunde se ut precis som eyeliner gör idag. Det egyptiska ordet för makeup-palett härstammar från ordet “beskydda” och refererar till de pigmenterade mineralernas förmåga att skydda från det starka solljuset i öknen, men också från det ”onda ögat”. 

Idag kan vi jämföra de onda ögonen med omvärldens granskande, dömande blickar – betydligt mer skoningslösa mot kvinnor än mot män.

En vanlig fråga är om vi sminkar oss för oss själva eller för andra? I spegeln ser man ju inte sig själv utan bilden av sig själv, och självbild handlar mycket om att försöka leva upp till bilden som vi har av oss själva – vilket är en sminkad bild i mitt och mångas fall. Man sminkar sig alltså för andra och för sig själv eftersom man speglar sig själv i andra.


I Liv Strömquists seriealbum Inne i spegelsalen från 2021 diskuterar författaren vår tids besatthet av fysisk skönhet. Besattheten kopplar hon till digitaliseringen och en av dess följder – en invasion av digitala fotografier. Vi kommunicerar ständigt med bilder och via video, för att inte tala om alla selfies som postas där många har studerat hur de med rätt slags sminkning, posering och ljussättning kan ta så snygga foton av sig själva som möjligt. Vi förväntas se bra ut på bild eftersom det digitala fotograferandet ger oss oändligt många försök att få till det. 

Strömquist använder sig av Susan Sontags Om fotografi där Sontag konstaterar att fotografering har “upprättat en kronisk voyeuristisk relation till världen” baserat på att det är viktigare hur något ser ut på bild än i verkligheten. Detta skrevs redan 1977 så nu i dagens sociala medier-samhälle menar Strömquist att det som hänt är att ”vi har upprättat en kronisk voyeuristisk relation till oss själva”. All detta speglande i våra egna bilder har alltså gjort att vi objektifierar oss själva som aldrig förr. Vilket i sin tur är en effekt av att vi betraktar oss mer utifrån idag än vi någonsin gjort historiskt.

Sminkmasken skänker oss en nästintill demokratisk möjlighet till att se bättre ut och framför allt se bra ut enligt rådande ideal. Dessa normer kommuniceras allt som oftast på sociala medier. 

Under 00-talet kom en explosion av makeup tutorials på YouTube som visade contouring – en avancerad sminkteknik som leker med skuggor kontra ljus, populariserad av Kim Kardashian med flera. Steg för steg förvandlades alldagliga personer dramatiskt när contour-sminkningen skulpterade fram en artificiell typ av modern skönhet. Ökningen av skönhetsingrepp under de senaste åren har parallellt med detta lett till att många kvinnliga Instagramprofiler ser likadana ut. Fenomenet har fått namnet ”Instagramansikte” och omnämns i bland annat SVT:s dokumentärserie Under kniven (2022). I dokumentären undersöker journalisten Erik Galli den skambelagda kulturen som existerar runt skönhetsingrepp med hjälp av gäster som Kakan Hermansson, influencern och feministen känd från podden Under huden. Serien vittnar om att ingrepp ökar i allt yngre åldrar och beskriver Instagramutseendet som: stora läppar med mycket fillers, höga kindben och smal haka, kattliknande ögon och mycket smink. Hermansson anser att det här idealet gjort att vi numera ”har en generation kvinnor som inte ens vill se ut som sig själva”. 

Den underliggande förklaringen till detta – konflikten som Sontag sådde frön till i The double standard of aging – tror Hermansson beror på att när du som kvinna inte uppnår de normativa standarderna för hur en kvinna ska se ut så straffas du. Har du anpassat dig till idealen straffas du likväl, till exempel att tjejer som gjort ingrepp tvingas stå till svars för det. ”Kvinnohatet finns i allting hela tiden”, konstaterar Kakan, kort sagt: ”You’re damned if you do, you’re damned if you don’t”. Denna dubbelhet är också framträdande i samhälleliga föreställningar om kvinnors åldrande: ”Alla kvinnor är tränade i att vilja fortsätta se ut som flickor”, men det ska inte synas att de vill det för då blir de anklagade för att försöka för hårt, menar Sontag. 


I sitt utseendefixande måste alltså äldre kvinnor se upp med den osynliga gräns som säger “stopp, nu blir du pinsam och desperat”, medan yngre kvinnor snarare tycks uppmuntras till gränslös skönhetshets. Enligt rådande marknadsretorik är vi ju hela tiden bara en hudvårdsserie från Den Normativa Skönheten. Eller vänta, det var en bronzer, lite lösögonfransar och ett ingrepp också – tro inte att du kommer undan billigt! 

På vägen dit förväntas vi dessutom tycka att alla dessa tidskrävande och kostsamma saker är lustfyllda. Det är ju i skönhetsritualen som vi, som det heter, finner en “kreativ outlet”, för att inte nämna “en härlig stund för oss själva”. 

Under huden, under kniven, under masken…

Vad hittar man under när man gräver? Knappast ett autentiskt jag som är fritt från normer och föreställningar. Då skulle jag ha behövt levt i ett vakuum. Min ”tål att tittas på”-inställning är såklart påverkad av vad samhället tycker är det som tål att tittas på just här och nu. I en annan tidsperiod var det något annat. I en annan del av världen är det ytterligare något annat. Poängen är att vi peakar när det kommer till utseendets betydelse och därmed erkännandet av utseendets betydelse. Kastar jag sminkmasken kommer omvärlden ändå att upprätthålla den. Det är svårt att känna annat än att vi är fördömda till att bära masker som döljer vilka vi är. Och det är en sorglig utveckling.


Text: Frida Söderqvist

Att betrakta smink som en mask, eller: När det ytliga leder mig in på djupet av mig själv