Artisterna du inte får missa på by:Larm 2022
Den kanske absolut viktigaste mötesplatsen för nordisk musik kommer att äga rum nästa helg den 15–17 september när norska by:Larm går av stapeln. På flera platser runt om i Oslo kommer några av de hetaste up and coming-banden att uppträda. Flera av dem under fler än en dag och på mer än en plats. Blanda detta med konferenser, föreläsningar och debatter kring den nordiska musikscenen. KULT är givetvis på plats och har listat åtta band och artister du bara inte får missa.
Joe & the Shitboys
Hur ofta brukar du egentligen se ett band från Färöarna uppträda någonstans? Precis. Joe & The Shitboys är dock kanske både det hetaste och viktigaste som ögruppen har producerat sedan… ja, vad nu arkipelagen är känd för.
Bandet, som själva beskriver sig som bisexuella veganer från öriket, har både bildat hela sin identitet som band och skriver i princip alla sina låtar om att vara exakt det. Med sin karismatiske och flamboyanta frontman Joe i spetsen är detta en grupp skapad i ren protest mot Färöarnas annars väldigt macho och destruktiva musikscen. Och med låtar som Drugs R´4 Kidz, Save The Planet, You Dumb Shit och Manspreadator skapar de en akt lika politisk som ett jippo och som kommer vara lika förbannad som satirisk. Men framför allt är det den största pungspark som festivalen kommer att erbjuda.
Gustav Stjernkvist
Gæste Gutter
Rapkollektivet Gæste Gutter hävdar själva att de har de största byxorna och våtaste telefonerna i staden. Det är svårt att veta om detta stämmer eller inte, men det är desto lättare att bekräfta att de norska grabbarna är något väldigt bra på spåren. Gruppens musik känns som en norsk utväxt av fenomenet Yung Lean påbörjade med sina Sad Boys för många år sedan. Gæste Gutter är kanske framför allt förkämpar för den nya vågen av 2000-talsnostalgi – det snackas Nokiatelefoner, Ed Hardy, och Pokémon över beats som låter desto mer moderna.
I somras förlorade Sveriges herrlandslag i fotboll mot den norska motparten för första gången på många, många år, och känslan är att vi tyvärr håller på att bli omsprungna på rapscenen också. Gæste Gutter har potentialen att vara nästa steg i den norska hiphopens spännande utveckling, och det är bara att hoppas på att den kaotiska energin i deras inspelade musik också levereras i samma utsträckning på scen.
Anton Ånell
Witch Club Satan
Vad vore egentligen Norge utan lite gammal hederlig black metal? Fortfarande ett överutvecklat i-land med tillräckligt med oljetillgångar för att köpa hela Sverige, säger ni? Jag säger: ingenting.
Självklart, kommer vi få se en mängd med råsvart musik på by:Larm, men ska vi välja ett band att lyfta får det nog bli Witch Club Satan. En trio bestående av enbart kvinnor spelandes tritonus på gitarrer som låter som motorsågar. Denna grupp startades från början som ett teatersällskap, men gick till att bli en musikgrupp med minst sagt teatraliska inslag som lyfter bandets feministiska och ockulta texter som blandas med experimentella inslag av punk, pop och jazz.
I skrivande stund har bandet bara en låt ute på plattformarna. Men tro mig. Den låten är mer mörk och demonisk än vad gemene man klarar av. Som mentor har bandet också Mayhem-medlemmen (ni vet, de som brände ner alla gamla stavkyrkor i Norge på 90-talet) Jørn Stubberud A.K.A: Necrobutcher. Så du vet att det är äkta.
Gustav Stjernkvist
PRISMA
De danska systrarna Frida och Sirid Møl Kristensen har hela sommaren följt med svenska glamhjältarna The Ark på turné genom vårt avlånga land, och det som funkar för Ola Salo funkar nog för rätt många andra också. Frida och Sirid bildar tillsammans bandet Prisma, en av de mest intressanta nya akterna på Danmarks indiescen. Medan debut-EP:n Her från 2020 visade att man kunde bemästra lugn, meditativ indiefolk har man på senare tid dragit upp tempot. Den andra EP:n, Inside Out, kom 2021 och gav oss bandets bästa låt hittills – I Never Wanted To Meet You har en jävla urkraft till refräng man bara vill svepa in sig i som en varm virvelvind.
De senaste singlarna Prisma har släppt i år har visat på en ännu mer spännande riktning; Drive och Bangs omfamnar en ljudbild som kombinerar gnagande syntar med vrålande gitarrer och stampande trummor. Prismas giftermål av tyst folk, skränig indierock, och framåttänkande danspunk blir något att se fram mot, speciellt med några månaders bootcamp med ett av Nordens främsta liveband bakom sig.
Anton Ånell
Graham Lake
Nästa stora svenska musikexport? Ja, kanske. Att höra Graham Lake känns som att komma tidigt till en välbevarad hemlighet som snart kommer att vara på allas läppar. Den klassiskt skolade multi-instrumentalistens CV avslöjar redan en väldigt spännande samling influenser. Lake har varit i studion med både ODZ och Galantis, och någonstans ser man hur båda dessa inspirationer figurerar i 20-åringens musik. Likt ODZ gör Lake musik som är smutsig och dekadent. Samtidigt är melodierna ren popmagi á la Galantis, och i mitten finns alltid en klar stämma som skär igenom varje ljudbild som en brödkniv.
Singlarna Run Em Down och Focus visade tidigt på en enorm potential, och senaste bangern Friday strävar efter nirvana då Lake proklamerar “I’m feeling like a god” över syntar som faktiskt får dig att tro på honom. Känslan är att Skandinavien bara är första steget för Graham Lake, och att mycket större scener är på horisonten snart.
Anton Ånell
Raghd
Det har skrivits en hel del om det hyllade stjärnskottet Raghd från Göteborg. Så nu tänker vi skriva lite till om henne. 22-åriga låtskrivaren, sångaren och producenten utforskar med säkra steg olika musikstilar och rör sig tryggt bland de olika rum som bland annat är rap, R&B och hiphop. De olika samplingarna byter av varandra med traditionellt instrumenterande samtidigt som artisten själv befinner sig i centrum när hon utforskar både sårbarheten, kaxigheten och humor i den galax som är hennes sound.
Raghds musik har hyllats i magasin som Göteborgs-Posten och Nöjesguiden, men har på senare tid också tagit plats i rotationen på Spotifys olika spellistor. Hennes nyskapande approach till musiken, hennes unga ålder och den hajp som byggt upp omkring henne gör henne kanske den mest optimala artisten för festivalens koncept. Tacka gudarna att även Raghd spelar två dagar. Det lär bli fullt.
Gustav Stjernkvist
Diskopunk
Det är oklart om man kan kalla svenska Diskopunk för varken disco eller punk. Men när de själva beskriver sig som ett “drug-infused ABBA”, kan de nog helt ärligt kalla sig vad fan de vill.
Diskopunk kanske är festivalens mest rutinerade band, men med tanke på att de bara hållit igång sedan 2016 är de fortfarande färska i gamet. Med ett par europaturnéer i bagaget har de skapat sig en liverecept som är fullkomligt idiotsäkert. Kombinerat med bandets otroliga förmåga att på något stört sätt kombinera musikstilar som är så långt från varandra som det nästan bara går. Det är allt från hårdrock till radiopop, dance och postpunk som kokas ner till att bli någonting som hamnar perfekt i mitten av allt, och landar i okomplicerade poplåtar som kan få vilken panelhöna som helst att fullkomligt tappa det på dansgolvet.
Gustav Stjernkvist
DEKI ALEM
Bröderna Bennett från Göteborg släppte 2020 ett av svensk hiphops mest kreativa och utmanande album någonsin. Sen startade de ett projekt under ett helt nytt namn och började rappa på engelska istället. Det krävs en speciell sorts självförtroende för att göra något sådant, och i fallet Deki Alem förstår man helt var det kommer ifrån. Debut-EP:n Among Heads var en sällan skådad käftsmäll som mixar punk, hiphop, och drum and bass till en riktigt potent häxblandning.
Frågan är alltid vad som kommer härnäst för bröderna, och svaret är alltid omöjligt att finna. Duon är en anomali på den svenska hiphopscenen, och verkar helt dedikerade till att förflytta gränser och få skallar att skaka. Förra månaden öppnade de för Gorillaz på Skansen, och när man nu kör på engelska öppnas många, många spännande dörrar för framtida samarbeten med internationella artister som existerar på samma våglängd. Just nu känns det dock som att Deki Alem befinner sig i sitt eget universum, och det är bara att tacka för gästvänligheten när man bjuds in.
Anton Ånell
