Är det ens sexigt med lunginflammation?

Boktugg, en av bokbranschens mest älskade nyhetskällor, annonserar att erotiska noveller i pandemins skugga har börjat dyka upp på utländska marknader. Nobelprisvinnartitlar som ”Love in the time of corona”, ”Sex during the coronavirus pandemic” eller ”Isolated with the billionaire” dansar redan omkring i internationella e-boksappar. Men den svenska marknaden ekar tom på motsvarigheter. Jag har själv skrivit en del erotiska noveller – visserligen ingen med sjukdomstema men likväl relativt utsvävande grejer. En stöt går genom min kropp, kanske hinner just JAG bli den första svenska författaren som får ner coronaporr på papper. Tänk publiciteten!! Sedan kommer eftertanken. Är det inte lite osmakligt? Är det ens sexigt med lunginflammation?

Jag må vara hungrig. På hugget. Har läst en sommarkurs i trendspotting för några boxar vin sedan. Men kan jag göra det här? Kan jag försöka kapitalisera på, inte bara en allvarlig sjukdom, utan också på människors uttråkade karantänkåthet? Jag ser väl inte mig själv som moraliskt fläckfri direkt, och inte heller som för präktig eller brydd – men ändå är det något som skaver. The Guardian menar tydligen att erotiken måste följa med i samtidens skiftningar, att den måste anpassa sig efter världslägen eller dö – men måste den verkligen det? Sitter vi inte med våra moderna smartphones på tuben och bläddrar bland titlar i stil med ”Drängen och pigan” och ”Grevinnans dilemma” eller ”Robotkuken”? Visserligen hittade jag på alla dessa titlar precis, men det är inte långt från verkligheten. På ren svenska: historisk erotik, sci-fi erotik eller kostymdramer med erotiska inslag. Det vill säga, berättelser helt frånkopplade från vår samtid, flykter från verkligheten. Och är inte det en av grundpelarna för fiktiv litteratur som helhet?

Jag satt faktiskt och försökte skriva på en erotisk novell med coronatema. Men hela tiden färdades mina tankar till väldigt icke-erotiska ting, vilket gjorde det svårt att hålla uppe stämningen. Jag skrev till exempel meningen: ”Hennes safter glänste i skenet från stearinljuset…” och kunde inte sluta upprepa ordet ”droppsmitta” som ett mantra för mitt inre. Jag fick också svårt att på ett realistiskt sätt göra det motiverat för karaktärerna att röra vid varandra mer än bara med en armbågshälsning. De måste ju vara 100 % säkra på att de inte bär på smittan, annars blir deras möte för vårdslöst. För orimligt för svensken, som fått eget ansvar att isolera sig under krisen till skillnad från andra européer, och därför också känner ett extremt äckel gentemot människor som ”inte sköter sig”. Hur ska man då kunna relatera till två kåta idioter som bara måste knulla fast det är social distancing som gäller? De är ju uppenbarligen trångsynta och egoistiska!

Att bestämma sig för att karantänknulla med sin sambo är i och för sig en annan sak. Kanske är det en ingång. Då bor de ju redan ihop och jag behöver inte problematisera själva ”vidrörandet” som stort. Eller om jag skriver en onani-berättelse. Men hur gör man det med coronatema, på ett sätt som gör det icke-sekundärt? Som gör temat motiverat ens?

”Jo, jag onanerar ju som vilken dag som helst, men det är ju corona-times så nu blir det en annan grej ju!” Kanske karaktären får tänka, i enkla drag. Men HUR? Är känslan av att vara tvungen att isolera sig upphetsande? Drar man fram Satisfyern då? Ja, kanske. Men så fort jag försöker koppla erotiken till temat blir jag plågsamt varse om hur svårt det är att upprätthålla den goda stämningen. Det blir för stort och världsligt direkt. I ena sekunden är det isolering i lägenheten som leder till en onani-sesh, i den andra måste läsaren få veta att det är på grund av en pandemi som isoleringen sker – annars kan man ju lika gärna skita i att nämna det, vilket gör att det inte blir coronatema. Och så fort ordet pandemi eller sjukdom dyker upp i erotik så bryts väl kåtdimman? Eller är det bara jag som reagerar så? Tappar fästet i det sexiga och glider iväg till jobbiga platser i tanken?

Ett annat hinder i skrivandet är att hur jag än vänder och vrider på det, måste jag skildra oerhört privilegierade människor. Det vill säga de som faktiskt har tid och kraft och energi att bli dunderkåta i dessa tider, de som inte behöver tänka på ekonomin, sin halvdöda ensamma mormor eller sitt sakta söndervittrande liv. Människor med, som jag brukar säga, priv-probs. Priviligierade problem, som till exempel att vara uttråkad (jag tillhör själv priv-gänget). Och det finns något i mig som verkligen inte vill skildra dem just nu. Kanske grundar det sig i ett slags självförakt, att jag själv har det bättre än många under krisen och därför får skuldkänslor? Eller tänker jag för mycket? Kanske ska jag bara ge mig själv en bitchslap och skriva klart skiten? Se om det genererar lite royalties om ett år.

Men jag KAN bara inte. Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte låta bli att se sjukligt transparant hud istället för len och fräsch när mina karaktärer gör vad de vill med varandra i word-dokumentet. Jag ser grönt snor istället för pärlande, hett svett och tomma, glasartade feberblickar istället för passion. När karaktärerna anstränger sig i komplicerade kroppsställningar, kan jag nästan känna deras ledvärk och deras trötta lungor.

Inte heller kan jag bortse ifrån det faktum att det redan tillverkats coronaporr i filmform, högst osmaklig och dessutom i många fall med övergreppsinslag. Scrollade förbi lite nyheter om detta på diverse instagramkonton med screenshots i veckan. Det är alltså ett nytt ämne på porrsidor nu, att en hora knullar för toapapper eller att en hora blir straffad med coronakuk — vilket i sig borde vara avskräckande nog — utöver självaste viruset. I en intervju i Sydsvenskan i höstas sa jag att jag anser att erotisk litteratur skiljer sig från porrfilm, eftersom den har fler gatekeepers. Det står fler människor i vägen innan den når offentligheten. Det finns fler som kan säga ”eeeh va?” Kanske måste vi på den svenska erotiska litteraturmarknaden vara dem som hojtar till? Jag kommer i alla fall inte längre med min coronanovell nu, den fastnade någonstans mellan känslan av fel och min egen oro för att få rynkor tidigare än planerat (satt nämligen och grimaserade häftigt medan jag skrev).

Man kan också hävda att mitt argument mot att skriva coronaporr – alltså att erotisk litteratur endast behöver fantasin och inte är buren av samtidsinspiration – också är ett argument för att skriva coronaporr. Vi med priv-probs behöver kanske modifiera vår tråkiga, isolerade vardag – för den psykiska hälsans skull – och därför börjar Covid-19 att förvandlas från ett monstruöst hot i fjärran till en inbjudande hägring som dryper av sex. Därför är det någon jävel någonstans som kommer på idén och ser till att tjäna pengar på det på köpet också. Själv tycker jag att ”Isolated with the billionaire” nästan låter som en skräckfilm, speciellt med tanke på att mäns våld mot kvinnor ökat drastiskt världen över när alla tvingas vara i samma rum oftare. Ett faktum som också är svårt att ignorera.

Trots alla varningsflaggor och motargument inom mig, gör jag ett sista försök att skildra något på temat. Jag tänker att huvudpersonen får vara en kvinna, hon får komma hem efter att ha varit i affären där hon har sett en mycket snygg person som fuktat ner hennes brallor. Eftersom hon inte borde träffa främlingar just nu löser hon sin upphetsning genom att plocka fram vibratorn. Givetvis tvättar hon händerna innan hon ger sig på den, hon är ju inte dum. I vasken droppar tvål och vatten ner mot porslinet och hon ser tydligt att det är lite skitigt. Vad rörde hon egentligen vid under sin utomhusvistelse? Hon tänker efter. Kundkorgen, varorna, plastpåsen, kortläsaren, handtaget i porten… Såååå mycket bacillusker. Hur mycket hon än skrubbar så känner hon inte sig säker på om det är coronafritt i handflatorna. Sakta men säkert flyter upphetsningen iväg i universum och beblandas med den värdsliga ångesten… och var ska vi ta vägen nu? Hörnet är inmålat.

Nej, kanske vill jag inte bli den första svenska författaren som får ner coronaporr på papper. Egentligen hade jag ju gillat att få publicitet, jag är ju bara en människa — och en relativt gränslös sådan — men här sätter jag stopp. Lunginflammation behöver helt enkelt inte infiltrera det spännande mötet mellan kroppar i text.