And just like that… är det dags igen

Klockan är 20.00 och det är dags för min veckovisa ritual. Sex and the city-rebooten And just like that… Den är kanske det sämsta HBO har erbjudit genom tiderna men trots det älskar jag den. Jag vet exakt vad jag kommer att få. Pinsamma millennial-skämt, överdriven och påklistrad progressivitet och skådespelerskor som inte längre kan artikulera på grund av botoxen i deras ansikten. Jag vet också vad jag inte kommer att få: intressant handling, bra dialoger eller en enda scen med lite substans. Ändå är jag klistrad varje vecka och efter det 45 minuter långa avsnittet längtar jag till nästa.

And just like that… påminner egentligen väldigt lite om originalserien. Där får vi följa Carrie, Charlotte, Samantha och Miranda – fyra drivna och självständiga kvinnor i tidiga 30-årsåldern som har tunga titlar i arbetslivet och väljer att spendera pengar på sig själva. Förutom möjligtvis Carrie, som var på gränsen att bli vräkt från hennes trerummare på Manhattan för att hon hade spenderat allt hon hade på skor.

Desperat försöker de överleva dejtinglivet i 90-talets Manhattan med finansmän, advokater och läkare. I rebooten finns inget av detta kvar. Publikens favoritkaraktär Samantha är endast med i några få scener. Miranda, som tidigare har varit gruppens självutnämnda girlboss som var delägare i en advokatfirma och med pengar på kontot, är nu alkoholist, ifrågasättande av sin sexualitet och genomgår en skilsmässa. Charlotte är mest lik sitt gamla jag. Hon är fortfarande mamma och fru men verkar ha förlorat alla intressen och all personlighet. Slutligen har vi Carrie. Stjärnan i gruppen. I säsong ett dör hennes livs kärlek och fiende Mr Big plötsligt och i efterdyningarna försöker hon navigera sitt nya liv. I säsong två kommer Aiden Shaw, en annan favorit hon publiken, tillbaka och de blir upp över öronen förälskade igen.

Det som saknas mest i And just like that… är dock atmosfären som fanns hos originalet. Originalet var smutsigt. Samantha tog ecstasy från främlingar på gay-klubbar, Carrie rökte inne, Miranda friade under en lunch bestående av pizza och öl och Charlotte krävde sin svärmor på en miljon dollar i äktenskapsförord. And just like that… är för ren, för städad och för krystad.

Det känns snarare som ett avsnitt av Real Housewives of New York. Den gamla Carrie Bradshaw skulle aldrig ha köpt en lägenhet med etage och ljus och fräsch inredning för att kunna ha ett varannan vecka liv med Aiden, men av någon anledning har hon nu dels råd med det men också viljan att göra det.

Något som är svårt att greppa är varför And just like that… är så dåligt som det är. HBOs storsatsningar är kända för att hålla god kvalitet och arvet från Sex and the city borde hjälpa manusförfattare och producenterna på traven. Hur kan det vara tillåtet att Charlottes plotline för ett helt avsnitt är att hennes man inte längre producerar sperma under orgasm? Eller att hon har gått upp i vikt under klimakteriet? Eller att hon var på topplistan över vems mammor som är milfs på hennes barns skola? Varför kan inte manusförfattare skriva bättre och värdigare historier och handlingar för kvinnor över 50? Varför måste de idiotförklaras och bli till lyteskomik i varje avsnitt?

Varför fortsätter jag ändå längta efter nästa avsnitt? Delvis är jag nog för investerad för att sluta nu men jag tror också att det handlar om någon form av trygghet. Sex and the city är på ett sätt som gamla foton i ett album på vinden och And just like that.. är samma människor som på bilderna fast 30 år äldre. Trots att det är bedrövligt skrivet och trots att de gör smärtsamma försök till skämt vill jag ändå veta hur det går för alla karaktärer. Kommer Miranda och Steve bli tillsammans igen? Kommer Charlotte äga ett galleri igen? Kommer Aiden och Carrie hålla? Och framförallt: kommer Samantha vara en återkommande karaktär med fler scener i säsong 3? Publiken, då är jag själv inräknad, kanske har blivit för mättade på högkvalitativ underhållning så att se något som är så enkelt och platt som And just like that… ger publiken en paus från krångliga handlingar som inte följer kronologisk ordning och som måste diskuteras för att förstå. Ibland är det skönt att kunna vila ögonen på rika kvinnor med rika problem klädda i rikas kläder och som lever i de rikas lägenheter.

Det är oklart varför så många följer And just like that… Men kanske är det just för att den inte bidrar till något, att den saknar lager och djup, som den har blivit så populär. Populariteten kanske grundas i att det inte finns något pretentiöst eller något att fundera över. Alla tittare ser exakt samma serie och det finns en trygghet i det.

Text: Vera Ölund