fbpx
Bild: Bridgerton, Netflix

”An Occasionally True Story”

I skrivande stund är serien Bridgerton streamingjätten Netflix hittills mest streamade premiärdebut – hela 82 miljoner hushåll såg serien bara under de första 28 dagarna. Bridgerton har dock kommit att bli lite utav ett kontroversiellt samtalsämne. Världen är nämligen splittrad mellan de som fullkomligt dyrkar serien, skryter på sociala medier över att ha bingeat den på bara en dag och inte kan vänta till en andra säsong, och de som hävdar att de försökte sig på serien men helt enkelt inte kunde fortsätta med gott samvete. Debatten väcker en del frågor, som frågan om huruvida historiska skildringar är en uppåtstigande filmtrend men också frågan om hur mycket frihet historiska draman egentligen får ta när de tolkar historien.

Att kostymdraman ser ut att ha blivit en enorm trend i film- och serievärlden är det ingen tvekan om – när vi ser tillbaka på de mest omtalade verken 2020 kryllar det av historiska skildringar. För det första har vi The Crown såklart, den mycket påkostade och smaskiga skildringen av den brittiska kungafamiljen genom åren, som i den senaste säsongen gestaltade Charles och Dianas tumultartade äktenskap. Säsongen möttes av viss kritik. Det hade egentligen inte med kvaliteten att göra, mer att serien inte tillräckligt förklarat för publiken att den endast inspirerats av verkliga händelser men inte bygger på de fullständigt. Att The Crowns innehåll blivit så omtalat har nog också mycket att göra med att många av huvudkaraktärerna fortfarande lever och därför, enligt vissa, måste respekteras och inte vanhedras. 

Detta till skillnad från serien The Great, ännu en TV-pärla från året som gått, som gestaltar 1700-talets Katarina den stora. The Great slingrar sig ur fällan av möjlig kritik genom att i inledningen av varje avsnitt poängtera att serien är en “occasionally true story”. På grund av detta kan vi förlåta små felaktiga detaljer som att Nicholas Hoults karaktär Peter i själva verket inte var Peter den stores son, utan sonson, eller att karaktärerna säger “fuck” i varannan mening och går ut och joggar i skogen varje morgon efter frukost. Serien är förövrigt en fullkomlig fullträff som påminner mycket om Sofia Coppolas Marie Antoinette, som även den kritiserades för att inte vara helt historiskt korrekt. Minns ni scenen när ett par converse dyker upp bland drottningens skor? Genialiskt. 

När det kommer till Bridgerton handlar kritiken inte om att serien tolkar historiskt kända personer fel, utan själva tiden den utspelar sig under. Kostymerna är en fullständig flopp, karaktärerna bär varken historiskt korrekta eller särskilt vackra klänningar trots att de tydligen passformades speciellt efter varje karaktär. Dessutom porträtteras flera karaktärer av svarta skådespelare, vilket upprört en del tittare som poängterar att svarta människor inte deltog i societetslivet som hertigar och hertiginnor på 1800-talet och att skaparna bakom serien därmed ignorerar svartas verkliga erfarenheter. Utöver dessa historiska missar, medvetna eller omedvetna, är serien full av smaskiga sexscener, romantiska klichéer och glamorösa fester. Lite som Gossip Girl fast med en Jane Austen-vibe, eller som ett slags kostymdrama i fantasyformat. 

Men vad är då problemet med detta? Eller finns det ens något problem med det? Trots allt verkar det ju finnas en enorm publikförfrågan på dessa förgyllda dramatiserade skildringar av tider som gått. Till och med modevärlden har drabbats av febern. Flera modehus presenterade nyligen sina vårkollektioner och visst kan vi se en tydlig Jane Austen-trend där (exempelvis Dior och Valentino). Kanske är det dock inte så värst konstigt att människor just nu suktar efter eskapism. Vem behöver domedagsfilmer som Contagion och 2012 när världen ser ut som den gör nu med covid-19, en hotad och skör demokrati samt en klimatkris som ingen tycks ta på allvar. 

När Sarah Jessica Parker nyligen i en intervju med Vanity Fair meddelade att den kommande nya säsongen av Sex and the City (And Just Like That) kommer att täcka coronapandemin blev många fans besvikna. Kontentan var att människor har genomlevt pandemin i över ett år och helt enkelt inte vill bli påminda om den i populärkultur. Man vill helt enkelt inte att filmer och serier ska kännas verkliga. Så kanske är debatten om alla historiska felsteg i kostymdraman mindre viktig just nu än att skänka tv-tittare världen över lite oskyldig glädje. Att allt är fullständigt verklighetsbaserat spelar helt enkelt inte så stor roll när det vi egentligen behöver snarare är lite verklighetsflykt. God knows we need it.


Text: Hannah Bill, 22, Uppsala.

//

”An Occasionally True Story”