fbpx
Illustration: Hugo Hernqvist

Allt mitt hopp ligger i händerna på TikTok-barnen

Under de senaste åren har jag baserat hela min världsbild på att ingenting jag som enskild person gör kan påverka samhället. Jag köper att mina handlingar i viss utsträckning har en effekt på min närhet, men världen? På det har jag baserat min livsfilosofi. Jag har sett det som ett faktum att en enskild person inte betyder någonting för det stora hela. Det som gör mig lite mörkrädd är att individualismen lurat på oss att det gör det. Att det spelar någon roll om just din matlåda är vegansk eller inte. Jag hade liksom gett upp lite. Tänkt att allt är kört. Att vi kanske inte kan rädda miljön eller det politiska läget. Att generationen före oss har tagit det ett steg för långt och vi är för få, för spridda politiskt och obrydda för att stoppa det. Sen hände något: TikTok-barnen.

Det är mysigt att det finns en del av ungdomskulturen som jag (20 år) är för gammal för. Generation Z är aktivister, veganer, bryr sig om folkmord och arbetsrätt. Deras föräldrar har lämnat dem med en planet som brinner upp, men de kämpar på. Barn på TikTok har Hydro flasks och analyser om kolonialism. Det är det som är trendigt: att vara woke. Deras största idol är Billie Eilish, den kanske första kvinnliga artisten någonsin som inte kapitaliserar på sin sexualitet, det är otroligt fint. Man känner lite hopp. På TikTok är det lika delar populära och töntar. Det är dåligt ljus och fula vinklar. Det hör också till att ingen har otroliga outfits, det är generellt relativt lite fokus på att vara snygg och rik. Undantag finns, men det känns svårt att komma ifrån det helt i ett kapitalistiskt samhälle. På TikTok ska man vara rolig, kanske bra på dans eller sång. Det finns inte samma mörker som på resterande sociala medier. Jag inte än sett en 10 procentig rabattkod från omoraliska storföretag som NA-KD.

“Ok Boomer”, säger ni. “Visst”, säger jag, men lyssna! Jag tror det är för tidigt att säga om TikTok-barnen är det sista hoppfulla andetaget eller vändpunkten. Cynikern i mig har svårt att se att det kommer lösa sig. Att vi når alla klimatmål och uppnår jämlikhet och harmoni, men det är ändå fint att få en liten liten ljusglimt. 

Om inte annat är det otroligt fint med zero waste-estetiken. Rostfritt stål, trä och oblekt bomull. Alla fina Hydro flasks. Vi kommer att envisas med våra tygkassar tills undergången, på samma sätt som en riktigt gammal människa som dör under ett friskispass. Kanske är det bara mys egentligen. Lite humor, lite fairtrade bomull som vi bäddar ned oss i för att fly verkligheten. Jag tror helt ärligt inte att det finns något alternativ, eller i alla fall att det här är det bästa. Att distrahera sig och ett tappert försök att vara goda samhällsmedborgare blir samma sak. TikTok-barnen har rätt. De är goda, på ett sätt jag inte sett en hel generation vara innan. Även om de är den sista generationen, eller den som kommer att bli den första att ta konsekvenserna av alla som kommit innan, så kämpar de på. 

Känslan hopp är inte isolerad, det är inte så känslor fungerar men jag känner i mig hur vågskålarna hopp och förtvivlan plötsligt jämnas ut, lite lite. Livet är inte en dans på rosor, men kanske kommer revolutionen i form av en dans på TikTok.

Allt mitt hopp ligger i händerna på TikTok-barnen