Foton: Chris Maggio

Alex G om Göteborg, Elliott Smith och kommande albumet

Solen steker över ett Göteborg som bubblar frenetiskt under Way Out Wests invasion av staden. Jag inleder festivalens andra dag med att ge mig ut på stan för en pratstund med Alex G, som senare ska spela på Stay Out West.

Vi möts i den tomma hotellogen och samtalet leder oss direkt in på festivalen, Göteborg och Stay Out West-upplägget, som jag förklarar för honom. Han påpekar att han gärna spelar på en mindre, intim scen då det passar soundet, och jag kan bara hålla med. Alex sound är lo-fi och minimalistiskt, och även om de senaste skivorna biffats upp av mer ambitiös produktion känns det verkligen som en träffsäker bokning till Pustervik. Han säger att han är väldigt sugen på att vara på området under dagen och frågar om tips på artister att se. Han och bandet landade dagen innan och verkar ha fått ta en mindre paus trots det hektiska turnéschemat.

Alex har spelat i Göteborg med projektet innan och nämner att han även kan ha närvarat på scen under Frank Oceans legendariska spelning 2017 på Way Out West. Han berättar att han blev utflugen till några av spelningarna på den turnén och inte är säker på om han var med i just Slottsskogen. Hans avtryck på den mystiske R&B-sångarens efterlängtade andra skiva Blonde bestod av inget mindre än att spela gitarr på stora delar av Self Control och slutet av White Ferrari

I början på 10-talet började Alex ladda upp diskreta singer-songwriterlåtar med hemmagjord produktion på Bandcamp. Sedan dess har projektet växt med sju officiella skivor, och för närvarande är han aktuell med filmen We’re All Going to the World’s Fair, vars Alex G-producerade soundtrack släpptes tidigare i år, plus nya skivan God Save the Animals som släpps senare i höst. Alex berättar att han blev inblandad i projektet genom att regissören Jane Schoenbrun mailade honom och skickade hela filmen utan musik, varpå han gillade den och skapade musiken. Han säger att det var intressant att komplettera den atmosfäriska musiken, istället för att behöva fokusera på det emotionella eller berätta en historia. Jag påpekar att hans musik är väldigt cinematisk. Han blir genuint smickrad. 

– Tack! Det var sådan musik jag växte upp med och jag försöker egentligen återskapa vad jag själv gillar.

De tre singlarna Runner, Blessing och Cross the Sea som vi hittills fått höra från det nya albumet representerar vitt skilda musikaliska influenser; Blessing är en distad, gitarr-driven rockdänga med ett stort syntparti och Cross the Sea är en emotionellt melodi-driven låt med sången dränkt i effekter. Runner, som bandet nyligen uppträdde med på Jimmy Fallon, är mest i linje med projektets traditionella sound.

Är de tre singlarnas vitt skilda stilar en signal till fansen om hur God Save the Animals kommer låta?
– Jag tyckte de låtarna visar fans ungefär vad de kommer höra. Skivbolaget var också med och tyckte till. Det är ungefär så skilt det blir. 

Vilken av singlarna lutar skivan mot mest?
Runner är det förmodligen. Sedan blir det mer experimentellt också, som på Blessing och Cross the Sea. De representerar motpolen.

Hur var det att spela Runner på Fallon?
– Det var spännande! Någon annan skulle ha spelat, men de avbokade, så hörde de av sig till oss bara någon dag innan. Vilket var skönt, då slapp man vara nervös kring det.

Musikvideorna till singlarna har också väldigt olika stilar. Hur går du tillväga med det visuella, tar du hjälp av skivbolaget eller har du en helt egen vision?
– Alla som gör videorna är mina kompisar. Jag låter dem egentligen göra sin grej bara. Videon till Runner hade jag mer att säga till om, men den är mest gjord av min syster och kompis Colin.

Videon till Runner ger mig Weezer-vibes.
– Ja! Med den blåa bakgrunden. Det finns en Tom Petty-video som heter The Waiting som är väldigt lik. Jag såg den och blev inspirerad, det blev känslan vi gick för.

Likt musiken har alla artistens omslag haft en distinkt, unik stil. Jag frågar om det finns någon artist vars musikvideos Alex i synnerhet tar inspiration ifrån och han svarar att han tittat på musikvideor från en mängd olika 00-talsartister som Linkin Park och Audioslave. Detta ledde till att han ville fånga den vibben på musikvideon till Blessing

Jag såg att en av toppkommentarerna på Runner-videon på Youtube är att du nu är i din kristna era. På Blessing finns en annan kommentar  som beskriver det som att du är i din ’New Jersey’-era. Någon kommentar på kommentaren?
– Haha, det är ju roligt. Förstår vad de menar med Jersey Shore-referensen. Men jag har nog egentligen ingen kommentar.

En annan singer-songwriter du jämförts med är Elliott Smith. Är det en inspiration? 
– Nu för tiden lyssnar jag inte på hans musik så ofta, men när jag var yngre fanns det en period då Elliott Smith var allt jag lyssnade på. Det påverkade såklart mitt låtskrivande, men jag lyssnar inte på det mycket idag. Om jag gör det påminner det väldigt mycket om den perioden. Förstår du vad jag menar?

Jag kom precis ur en sådan period med Daniel Johnston, en annan lo-fi singer-songwriter som släppte egna hemproducerade kassetter på 80-talet.
– Jag måste verkligen kolla in honom. Folk säger att vi är lika. Men jag har inte lyssnat än.

Det känns som att du ofta jämförs med DYI-pionjärer inom singer-songwriter-genren eftersom du släppt musik på liknande vis, och eftersom dina fans skapar sidor som unreleasedalexg.com. Ni har väl sålt sådana kassetter på en tidigare turné också?
– Vi sålde dem faktiskt aldrig! I början, innan jag hade Bandcamp brukade jag bara skicka låtarna till mina kompisar via mejl. Sen när jag började bli mer framgångsrik hittade folk de låtarna och skapade compilations på Youtube. De döper de till och med själva.

Coolt, ju!
Ja, det är ju verkligen coolt. Ville bara förtydliga det.

Tänker du på hur du ska kultivera relationen till superfansen som gör compilations?
– Jag tänker egentligen bara på hur jag kan göra så bra musik som möjligt som jag gillar, så andra människor gillar det. Det tänker jag på – så länge fansen gillar musiken är det lugnt för mig.

Alex spelning på Pustervik senare under kvällen äger rum inför en trogen skara nyfikna fans. Alex skiftar mellan piano och akustisk gitarr. Då och då kommer också elgitarren fram. Setet blandar artistens melankoliska ballader med hårdare grunge-inspirerade punkframträdanden. Bandet kommer ut till Rascal Flatts Life is a Highway och möts av allsång från publiken som verkligen ger allt och är så entusiastisk att trummisen vid en punkt börjar blöda näsblod. Publiken häpnar. Under kvällen bevittnade de den välbevarade, opretentiösa hemligheten som är Alex G. 

God Save the Animals släpps 23 september på Domino.