Åh, att vara en John Green-kille

Filmen The Fault in Our Stars (eller Förr eller senare exploderar jag som den så fint heter i Svea Rike) är en tragisk tonårsromans som kretsar kring de cancersjuka turturduvorna Augustus Waters och Hazel Grace Lancaster. Det är en emotionell berg- och dalbana där relationer och författardöd behandlas i ljuset av allvarliga sjukdomar. The Fault in Our Stars är baserad på en bok med samma namn och när den gick upp på biograferna, Herrens år 2014, svepte den in över det popkulturella landskapet likt en aggressiv stormvind av känslor. Alla jag kände tycktes ha sin egen snyfthistoria om hur de satt och bölade i takt till filmen i biosalongen. The Fault in Our Stars introducerade också mig och resten av min umgängeskrets till författaren bakom fenomenet, John Green.

Precis som många andra känslofyllda ungdomar konsumerade jag mycket litteratur av John Green under mina obekväma tonår. Jag läste Looking for Alaska, sträckläste An Abundance of Katherines, och självklart snyftade jag mig genom sick-lit genrens okrönte konung The Fault in Our Stars. Att läsa John Green för första gången var lite som att gå till en fest där man inte känner någon men ändå blir välkomnad med öppna armar. Greens berättelser om unga människor vars liv stod och pendlade mellan barndom och vuxenliv greppade tag i mig och kändes både kreativa och personliga. John Greens verk utgjorde en stor del av min skönlitterära diet under tonåren och hans karakteristiska skrivande har blött över och kommit att influera mycket av den kontemporära tonårslitteraturen.

Med det sagt så skulle jag inte hävda att jag är en expert på John Green. Jag menar, det finns säkert hundratals tonårstjejer där ute som investerat betydligt mycket mer tid och känslor åt att kurera Green-influerade Tumblrsidor än vad jag har. Men efter att ha tagit del av flertalet John Green-verk, både böcker och filmatiseringar av dessa, känner jag mig tillräckligt självsäker för att kunna påstå att alla John Greens karaktärer är likadana. 

Okej, jag är medveten om att denna tes är smått överdriven och en aning polemisk men låt mig förklara.

Det är ett väletablerat faktum att alla John Greens huvudpersoner pratar som om de var glasögonprydda 40-åringar instängda i hormonladdade ungdomars kroppar. De överanvänder folks efternamn och varje mening de säger tycks yttras med övertygelsen om att det är världshistoriens viktigaste serie av ord. Majoriteten av hans karaktärer är även spinkiga grabbar med social tafatthet och viktigast av allt: alla har en grej. En quirk. Ett karaktärsdrag eller en fixering som får dem att sticka ut från massan.

Miles “Pudge” Halter från Looking for Alaska samlar på kända sista ord, Augustus Waters låtsasröker cigaretter och hävdar att det är en ~metafor~ och Colin Singleton från An Abundance of Katherines är ett geni som endast dejtar tjejer vid namn Katherine.

En John Green-kille™ är dock inte en specifik karaktär. Han är mer av en idé eller ett litterärt koncept. En John Green-kille™ behöver alltså inte vara en kille, Margo Roth Spiegelman från John Greens Paper Towns är en tjej som enligt bokens synopsis “älskar mysterier så mycket att hon till slut blir ett”. En John Green-kille™ behöver inte ens vara skriven av John Green.

När jag satt isolerad i mitt hem med Netflix som enda sällskap scrollade jag förbi mängder av tonårsdraman vars affischer pryddes av loggor i samma svarta tuschpenna som kommit att bli synonymt med omslagen för John Greens opus. Det jag upptäckte var dock att parallellerna till John Greens verk var djupare än blotta grafiska imitationer. 

I Netflix tonårssatsning All the Bright Places möter vi Theo Finch, en socialt utmanad, spinkig, enstöring som är fixerad vid citat och Post-It-lappar. En John Green-kille™. På samma sätt kan även Lara Jean Covey från den überromantiska To All the Boys I’ve Loved Before falla in i denna mall då ett av hennes utmärkande karaktärsdrag är att hon skickar brev till killar hon är kär i. Även Greg Gaines, den bleka och filmskapande huvudkaraktären från mästerverket Me and Earl and the Dying Girl, visar även han symptom av att vara en John Green-kille™.

När man skriver fiktion och försöker etablera låtsasvärldar har man cirka 300 sidor eller 100 minuter på sig att introducera levande och trovärdiga karaktärer. För att lyckas med detta inom mediets begränsningar behöver man besjäla sina hopdiktade figurer med karaktärsdrag som får dem att sticka ut. Detta är något John Green och hans författarkollegor har tagit tillvara på. Ge din karaktär en cigarett och ett par Post-It-lappar, släng in lite högtravande dialog om livets mening och du slipper utveckla en djupare personlighet.

John Green-killar™ är enkelspåriga. De är som My Little Ponys vars intressen och personligheter kan reduceras ner till en gullig tramp stamp och det finns något fascinerande i detta. Frågar man en riktig människa vad de gör på fritiden får man ofta ett diffust “tränar och hänger med kompisar” till svar. John Green-killen™ och alla hans fiktiva vänner byter ut denna otydlighet mot en konkret riktning och passion. Det finns något fint i detta. En klar och tydlig riktning som jag personligen längtar efter i mitt eget liv.

Fiktion som konstnärlig uttrycksform är fantastisk. Den kan hjälpa oss hantera verkligheten på olika sätt. Jag älskar att läsa John Greens böcker. Missförstå mig inte. Men när vi konsumerar media som på ytan liknar våra egna liv är det lätt att vi börjar jämföra vår tillvaro med de fiktiva karaktärernas. Det uppstår problem om vi tar filmer och böckers nedreducerade bild av världen och börjar behandla dem som kartor för våra egna liv. John Green-killen™, och mycket av vår underhållningsfiktion, försöker strömlinjeforma världen. Den kokar ner livet till något konkret med en uppenbar röd tråd där alla en människas fel, brister och personlighetsdrag kan reduceras till en singulär egendomlighet. 

Jag önskar att jag kunde leva mitt liv i John Green-killens™ litterära nostalgiskimrande tonårsvärld där all ångest och velighet kan lösas av en roadtrip eller en kyss i Anne Franks hus. Där alla mina skiftande intressen och otydliga livsmål kunde koncentreras till ett enstaka personlighetsdrag. Men det riktiga livet fungerar inte så. 

Det riktiga livets röda tråd kan bäst liknas vid ett trassligt garnnystan. Som Alva Lundin skriver i sin krönika Har någon ett booth?: “När jag bygger narrativet om mitt eget liv känns det rörigt. Det känns orent.”. Det vore så mycket enklare om man bara kunde vara en John Green-kille™. Om hela ens person bara kunde vara en enkelspårig stereotyp med en tydlig riktning och en metaforisk cigarett.

Samtidigt som jag sitter med denna dagdröm om ett liv som går att definiera i tydliga mallar så är en av de fina aspekterna av den mänskliga existensen att man är mer än bara en sak. Att man är en unikt skapad individ vars trasslighet är ett symptom av en mångfacetterad personlighet. För i själva verket är livets röda tråd inte något vi kan följa på förhand utan något som vävs bakom oss.

/

Åh, att vara en John Green-kille

Mejla skribenten!