fbpx
Foton: Press

Agnes: ”Om jag bara kör på så kommer jag komma fram till vad min sanning är”

2005 blev 17-åringa Agnes från Vänersborg ett folkkärt namn för hela det svenska folket, och har med goda skäl varit det sedan dess. Efter några års tystnad kom hon äntligen tillbaka för två år sen, och det med ett sound som fick varje discodyrkare att hamna i extas. Idag släpper Agnes Magic Still Exists, hennes första album efter uppehållet, och vi har pratat med henne om den nya musikaliska riktningen, dragningen till spiritualiteten och konstformen drag.


Denna dag spelar det ingen roll att hösten visar sig från sin allra sämsta sida. Framför mig har jag Agnes, Sveriges nyblivna discodrottning, som glittrar ikapp med sin diamanthuvudbonad. Men till Agnes stora förvåning är detta inte vårt första möte – efter vinsten i Idol 2005 åkte hon nämligen på en vinnarturné i köpcentrum landet runt. På Torp Köpcentrum, Uddevalla, möttes vi för första gången, där fick hennes vinnarsingel Right Here, Right Now signerad. Jag fick träffa min allra största idol, och samtidigt en av Sveriges klarast lysande stjärnor i sin karriärs begynnelse. Nu möts vi igen nästan 16 år senare, och mycket har hänt sedan dess.

Hur har din syn på musiken förändrats sedan du satt och signerade singlar i köpcentrum?
– Det har gått i olika varv kan man säga. I början var det så himla mycket nytt, att komma från att bo hemma hos sina föräldrar till att flytta hemifrån, och det vackra i vad stort musik kan vara och att jag fick vinna den här tävlingen som var min biljett in i musikvärlden på nåt sätt. 

Agnes förklarar även att det var som en resa att ta reda på vad hon ville skriva musik om och vem hon är som artist, något hon gjorde under sitt uppehåll mellan 2014 och 2019.

– Då hade jag hållit på i tio år och skrivit under ganska mycket press. Nu har det handlat om att kunna sitta och skriva utan att veta när det ska släppas, eller om det ska släppas. Sen inser jag att om jag går tillbaka i tiden så kan jag vara och snudda på det jag gillar att skriva om nu också, men att det nu är mycket tydligare vad det är jag vill skriva om.

När du nu tänker tillbaka på din plötsliga framgång – hur känner du att du hanterade det?
– Jag tror att jag hanterade det så bra jag kunde. Då var det mycket som var så nytt att man kanske inte visste vad man kunde begära, för att jag inte visste hur jag ville ha det. Mycket var ju att klara av situationer som bara föll på dig. Det ihop med att man levde i nån drömvärld, jag kan verkligen titta tillbaka på den tiden och knappt fatta att man har levt det livet, men jag är också så sjukt tacksam för vad det här avbrottet har gjort.

Det långa avbrottet kom efter en hyllad medverkan i Så mycket bättre hösten 2013 – efter fyra album och internationell framgång bland annat med singeln Release Me. Då kände Agnes att det var dags att få växa ytterligare som människa, artist och kreativ varelse, och att få grunda sig själv i allt hon gör. Ett beslut som var avgörande för att inte “fortsätta springa i hjulet”, som hon själv beskriver att popmusiken ibland kan bli.

Och nu är vi här, Magic Still Exists! Albumet bär samma namn som det avslutande och lugnaste spåret, på vilket sätt reflekterar den låten eller titeln albumet i sin helhet?
– Jag höll på med lite olika titlar, och det kom väl tillbaka till att jag kallar det jag gör för spiritual disco. Jag gillar att kombinera spirituella och soulfulla texter med musik som lyfter upp dig. Att göra den här skivan var lika mycket för min egen del, att jag ville göra musik som jag känner mig starkare av när jag sjunger den. Hela albumet handlar på nåt sätt om tankar om vad är det att vara människa, vad är det att vara kvinna och att försöka hitta vad frihet är – vad kärnan i mig är. I den här processen har det varit väldigt mycket ångest och frustration, men jag har hela tiden känt att om jag bara kör på så kommer jag komma fram till vad min sanning är. Det är vad Magic Still Exists är för mig; den här resan av att söka efter svar, och att man aldrig ska sluta söka för att man kommer hela tiden fram till små uppenbarelser som leder en vidare.

”För mig har det varit viktigt att kunna bygga en värld och hitta mening med det jag gör.”

Har den spiritualiteten alltid funnits i din musik eller har den kommit på senare år?
– Jag tror att den alltid har funnits där, men jag tror att nu förstår jag att det är en väldigt viktig del för mig i att skriva, skapa och hur jag använder den innan jag går upp på scen. När jag har gjort vissa tunga grejer som när jag sjöng på Aviciis respektive Marie Fredrikssons minneskonserter, att kunna meditera innan och fundera på varför man gör det. Det är så lätt när man håller på med speciellt popmusik att det blir mycket fokus på vad som är nästa singel, vad är det senaste jag släppt, och att bygga en hel karriär på det blir väldigt platt. För mig har det varit viktigt att kunna bygga en värld och hitta mening med det jag gör.

Du har sagt att du drar inspiration från de stora discodrottningarna, men det finns även element av modernare musik på albumet. Har du någon nutida artist som du inspireras av?
– Jag älskar Sebastian Tellier, Disclosure

Hon tar en paus för att inte överväldigas av alla artister som hon vill nämna, och väljer istället ett album.

Solanges skiva When I Get Home. Första gången jag lyssnade på den så förstod jag inte, sen lyssnade jag igen och då höll hjärnan på att sprängas. Det var ett stort steg för mig att förstå att, om vi kommer tillbaka till det spirituella, gud vad man kan använda det. För mig var den skivan jättebetydelsefull för varför jag låter som jag gör.

Disco har ju kommit tillbaka starkt på senare år, varför tror du att det fått sånt genomslag just nu?
– Jag tror som med allt att det går i vågor, det är ju samma med mode. Det tyckte jag var uppfriskande att, helt plötsligt ser man Paris Hilton överallt liksom. Samma är det med musiken, alla plockar ju hela tiden från saker man hör från förr. Vi hade börjat göra musik ganska långt innan som var mer inriktat på 70-tal, och ba “shit, vi får inte börja släppa musiken för sent nu”, för då började vi höra att folk släppte just sån musik. Sen såg vi också det som något fint, att världen skulle vara mer öppen för det istället.

Din senaste EP Nothing Can Compare släpptes för två år sen och var lite av din comeback till musiken, hur ser du på den i förhållande till albumet du släpper nu?
– När jag släppte EP:n hade jag typ en film i mitt huvud som jag såg. Tidigare när man skulle släppa musik så ställde man sig högt upp på en scen och slog på stora trumman, och jag kände så jäkla tydligt att så vill jag inte göra. Jag såg det som att man kom fram till ett hus, och istället för att ställa sig vid stora entrén och skrika “här är jag!”, så tänkte jag mer som att man gick in bakvägen och ner för trappan till källaren och började en fest där, och för varje låt så stegar man upp för trapporna. Med den här skivan så är det som att man öppnar entrédörren och välkomnar folk, men då har man redan intagit hela huset. Så EP:n för mig var att smyga igång en stämning och att få göra det lite i skymundan.

Ja, den kändes verkligen som en vibe.
– Det var också väldigt viktigt att det ska ha en helhet, det får inte bara vara singel på singel på singel; det skulle vara ett litet message.

Din estetik har sedan dess poppat ordentligt, den är otrolig! Var det något särskilt som inspirerade de starka färgerna och tydliga konturerna?
– Just till 24 Hours så kände jag att det visuellt skulle ta ett nytt steg. Jag såg den här tydliga silhuetten med håret och kläderna, och jag ville att när man tittade på den här bilden så skulle man komma ihåg hur den ser ut. Jag älskar att leka med det visuella, jag är ju en liten drag[queen]. Att kunna förstora det som finns i mig och multiply it, så gör jag både med musiken och det visuella. Det är en sida av mig och den vill jag vrida upp till 1000%. Alla borde göra det mer. 

Vad känner du i kroppen nu när du hör Magic Still Exists?
– Det känns väldigt fint. Någonting som jag har lärt mig också är att det är så lätt vilja koka ner allt i en låt. Den känslan har jag också haft nu med albumet, men sagt till mig själv att jag inte kommer kunna få med allting på den här skivan. Men jag känner mig jävligt stolt, jag har fått med väldigt mycket av de tankar jag haft – men nu är man ju redan redo för the next. För tre veckor sen var vi fortfarande inte var klara [med Magic Still Exists], och man satt och dunkade huvudet i väggen, då var det liksom “kommer vi ens hinna klart?”. Men det gjorde vi och då undrade man vad albumet hade blivit. Nu har man hunnit få lite distans till det och det känns som att jag fått ner det jag ville få ner.

Var det något särskilt som fick er att dunka huvudet i väggen?
– Det var en låt som slutade med att den inte kom med på skivan. Det var sista dagen och vi ba “nä, vi skiter i det här”. Vi liknade det lite vid att om man skulle vara en kock och en maträtt brändes skulle ju inte kocken ställa fram den och ba “oj, den blev lite halvbränd”. Den fick för många försök och den ville inte lossna, så vi sket i den.

Den kanske mår bra i låthimlen nu.
– Exakt!

  Är det något särskilt som du tycker att ni fick till jäkligt bra?
– Jazzlegenden Sun Ra har ju varit en stor inspiration, för honom var det mycket att skapa en värld för svarta människor att vara i och känna sig fria att vara dem de är i. På samma sätt har jag inspirerats i att vi är så jävla många där ute som bara försöker förstå vem man är och hitta sin plats, och det ville jag på nåt sätt göra med den här skivan. Att få den känslan av att man kan komma in här och förhoppningsvis känna att jag räcker som jag är. Så jag känner mig stolt över att jag kunde få med Sun Ra i interludesen för han har betytt så mycket. 

Agnes berättar att hon främst är nöjd med helhetskänslan av skivan, men nämner även mellanspelet The Soul Has No Gender som en viktigt pusselbit för albumet.

– Vi alla har levt i någon värld där det så länge funnits två boxar med “female” och “male”, och det kan vara sån jävla frustration för så många och det kan jag känna också. Att okej, nu hamnade jag i kvinnoboxen, och det är så mycket som det innebär och det är så jävla snävt att man ska behöva hålla sig till de här två boxarna. Det känns som att det hela tiden öppnas upp, men så länge de här boxarna är så starka så tror jag att det kommer fortsätta vara frågor som man kommer försöka få svar på. 

Intrycket man får av Agnes anno 2021 är att hon börjat hitta hem i sin musik. Det finns en glöd i henne och hennes röst som verkligen gifter sig med discodramatiken. Jag frågar om hon upplever att hon hittat hem, eller om det är finns en strävan efter att känna sig hemma i flera musikaliska utrymmen.

– För mig har det handlat mycket om hur jag vill att det ska låta, hur jag vill att det ska kännas och att kombinera organiskt med elektroniskt och hitta någon typ av värld. Just nu känns det väldigt självklart, men sen kommer det här ju att utvecklas, och nästa skiva kommer inte låta som den här. Men om jag bara går tillbaka två år i tiden så hade jag sån jäkla frustration för att jag inte visste hur det skulle låta. Jag skrev tusentals låtar och kunde liksom inte få ihop det, men när jag är där jag är nu så känns det så himla självklart.

Har du upplevt att det generellt finns en förväntan på att man ska som artist hitta hem?
– Nej, den strävan har verkligen bara kommit inifrån. Vi har pratat om det när vi har skrivit låtarna och när jag sen ska gå in och lägga sång, att jag inte kan lura mig själv. Jag kan inte gå in och sjunga nåt som känns “ah, men det här funkar”, det hörs på en sekund om jag själv inte står i det till hundra procent.

“Fake it til you make it”-approachen hörs i rösten?
– Verkligen! När man står där och kör hör man när det inte är grundat någonstans, man försöker bara övertala sig själv.

Har du något särskilt minne från en viss situation som alltid kommer finnas med dig som du känner att du förmedlar i din musik?
– Det var en film jag såg och det var precis när jag började jobba med EP:n också. Den handlade om en man som jobbar som rektor för en skola och han har liksom levt ett liv in denial, han är egentligen gay men har låtsats på alla sätt att han inte är det. Samtidigt förskingrar han massa pengar från den här skolan, och till slut bryter allting samman. Han flyr och bestämmer sig då för att gå ut på ett ställe och för första gången visa vem han är fullt ut. Då spelas en Moby-låt som är helt magisk och han bara går ut och dansar, och man vet att när som helst så kommer polisen in. När jag satt och skrev den här skivan och vad den handlade om var det en sån jäkla inspirationskälla. 

Ett annat fascinerande minne som inspirerat känslan till musiken är när hon gick på en Voguing Ball i Paris.

– Det var så jäkla mäktigt, den energin och stjärnorna som går upp och kör på scen, och det kommer queens som är liksom tre meter långa.

Agnes gör ifrån sig ett ljud och en min som illustrerar hennes fascination för dragqueensen. Jag frågar om hon har någon favorit-dragqueen, varpå Agnes inte kan låta bli att nämna att RuPaul twittrade om henne för knappt två månader sen. Efter att vi fangirlat klart i kör utvecklar hon sin beundran för pionjären som fått konstformen drag att bli en av den senare tidens stora popkulturella fenomen.

– Grejen var att jag alltid varit ett fan av honom, men det var i en intervju med honom som jag kände att han var en så jävla mäktig människa. Jag tror också att jag kan connecta just med drag, att vara dragqueen gör att du måste leka med din personlighet. Man ifrågasätter väldigt mycket med sig själv och det gör att jag kan relatera, för det är det enda jag håller på med hela tiden.

Något som också inspirerat temat på albumet är samtal med familj och kompisar, där de pratat om att det finns en skam i att inte veta vad man vill. Att det finns en press i att man ska hitta rätt i livet, och att det kan vara en utmaning att utforska hur ens ambition ska tillvaratas. 

– Jag tror att det är ångestladdat för så många människor, så mycket av dem diskussionerna är vad skivan handlar om också. Jag har tyckt att det varit viktigt att ha den här personen bredvid mig som har sagt att saker kommer inte komma imorgon, att det kommer vara en process som tar tid. Den processen gör också att man bygger kött på benen, att du inte bara står där och är som ett asplöv och inte vet vart du är på väg – varje pusselbit leder någonstans, även fast man inte vet just nu vart det är.

För Agnes verkar dock pusselbitarna allt mer falla på plats. Framöver planeras en musikvideo för den senaste singeln Here Comes The Night, mer musik och självklart: livespelningar. Hur, när och var är ännu oklart, men att det blir av kan vi vara säkra på. Jag försäkrar Agnes om att jag tänker komma och kolla; till hennes, men även en åttaårig pojkes glädje, vars stora dröm precis uppfyllts.

Agnes nya album Magic Still Exists är ute nu.

/

Agnes: ”Om jag bara kör på så kommer jag komma fram till vad min sanning är”