Bokrecension: Om det regnar i AhvazNioosha Shams

Vi befinner oss på en fest. Festen är ett fiasko. Ava och Mira gömmer sig på toaletten. Men när de vågar sig ut därifrån sitter Nadja i hörnet av vardagsrummet och för Ava förändrar det allt. När Nadja börjar bråka med en SD:are glömmer Ava bort att Nadja sitter nära nära den snyggaste killen i världen. 

“Tvåhundra meter bort lämnade nattens sista tunnelbana perrongen utan oss, men det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll. För jag, Ava Hashemi, var kär.” 

Nioosha Shams debutroman är en färgstark ungdomsroman om vänskap, syskonrelationer och den där första kärleken som är stor och läskig och underbar. I ett rasande tempo får vi följa Ava och hennes bästa vänner Hugo och Mira genom deras sista tid i skolan, deras student och sommar. Men framför allt följer vi Ava och Nadja. Nadja som fullkomligt golvar Ava, får henne att glömma bort att hon är totalt elektrisk, ovillig att lägga sig platt och faktiskt inte tror på kärleken. 

Shams språk och berättande är självsäkert och enkelt. Med ofta få meningar lyckas hon ge en tydlig bild av karaktärerna genom Avas ögon på ett sätt som gör att de känns realistiska och komplexa, utan att för den delen fastna i detaljer. Dialogen är naturligt rolig och lätt att känna igen sig i. 

“´Jag lånar din tandborste´

´Va? Nej, fyfan vad äckligt.´

´Vadå äckligt, du delar väl med dig?´

´Men inte av min tandborste.´ 

´Nähe. Jag trodde du var kommunist.´”

Vi kastas in och ut ur scener där Ava och Nadja lär känna varandra. Shams fångar precis hur störtförälskad men rädd och nervös Ava är, hur hon inte vågar berätta vad hon känner eller vågar tro på att Nadja känner likadant. Samtidigt flyter deras konversationer fram och det känns som att frågorna de har till varandra aldrig tar slut. 

“´Tror du på ödet?´

´Ja. Gör du?´

´Ja´, sa Nadja, ´jag tror på allt.´”

Vänskapsskildringarna är för mig det som främst sticker ut i boken. Det är tydligt hur viktiga Avas vänner är för henne, och hur bra de tre känner varandra. Ava, Mira och Hugo delar allt. De har en dynamik och en självklar tillit till varandra som gör att jag vill tillbringa mer tid med dem och i deras värld, där de känner många men egentligen nöjer sig med att bara känna varandra. De hör så självklart ihop. Mira åker iväg i en månad och Ava längtar efter henne precis så mycket som en längtar efter någon en brukar sitta ihop med. Som läsare undrar jag, precis som Ava, varför de inte bara blir ihop med varandra. Mira ger ett tydligt svar: Därför att kärlek tar slut och de två är för evigt.

Jag får känslan av att den här boken hade kunnat vara längre, inte på grund av den kärlekshistoria som är berättelsens röda tråd, utan för att jag vill veta mer om allt annat. Jag vill läsa mer om Avas lillebror Ashkan och de hemligheter han gömmer, som inte alls ges den fördjupning och upplösning jag önskade. Jag vill veta mer om dynamiken mellan de tre vännerna och hur de tacklar de problem som dyker upp men som egentligen inte riktigt får en lösning. Shams har lyckats skapa karaktärer jag vill ha som bästisar – det är egentligen dem jag bryr mig om, och inte Avas relation med Nadja. Känslan av att flertalet karaktärer och händelser hade kunnat fördjupas hänger kvar efter att boken är slut och lämnar efter sig en liten gnutta frustration.  

Trots detta är Om det regnar i Ahvaz definitivt en läsvärd ungdomsbok. En fin skildring av de där livsviktiga relationerna som en bara måste ha. En mysig bok där humor och självdistans blandas med fullt allvar, och sånt som är så fint att en vill gråta.

/

Bokrecension: Om det regnar i Ahvaz – Nioosha Shams

Mejla skribenten!