10 låtar från 2019 som definierar det gångna decenniet
2019 är över och därmed även detta decennium. Det är alltså topplistedags! Men istället för att göra en topplista över årets eller decenniets bästa låtar så kör vi en sammanfattning av decenniet utifrån 10 låtar som släppts under året som gått. Under 10-talet tog vi oss från det mullrande housemolnet, via en omväg in i hiphopskogen tillbaka där vi en gång var, till popmusikens glansdagar på 00-talet. Så hur hamnade vi här då? Självklart har det varit många omvägar till hur fältet ser ut i dagsläget. Men förhoppningsvis ger denna lista en lite tydligare överblick över några av musikvärldens trender de senaste 10 åren. (I och med att detta inte är en topplista är låtarna listade utan inbördes ordning, sen gammalt.)
God Is A Dancer – Tiësto feat. Mabel
Ja, om vi startade decenniet med housegenrens genombrott så kan vi lika gärna starta denna lista med årets bästa houselåt (eller EDM som det lite bredare nu kallas). Samvetet säger att en Avicii-låt borde representera denna genre med tanke på att han gav house en plats i musikhistoriens finrum. Hans postumt släppta album var en salig blandning av nutida pop, EDM och lite allt möjligt, men inget kändes tillräckligt representativt för alla mästerverk han åstadkommit under sin korta men otroligt fulländade karriär. Avicii bidrog till att det blev allt vanligare för artister att låna ut sin röst till DJ:s för att nå kommersiell framgång när house växte som genre, och idag är det snarare ovanligt att inte ha en EDM-låt i sin repertoar som artist på ett av de stora skivbolagen. God Is A Dancer är en trallvänlig banger som känns så oerhört familjär att du efter första refrängen kan ooh:a med, och Mabels dovt ekande sång får en att infinna sig i ett epileptiskt blinkande tomrum där endast du och musiken existerar.
Ass Like That – Victoria Monét
Trots den ganska oseriösa låttiteln känns den inte så oseriös när man väl lyssnar. För att vara en låt som handlar om att träna upp en snygg bakdel får man istället en väldig stark drift till att glida runt hemma insvept i en storstickad pläd och dricka sitt favoritte. Och på nåt vänster kanske det är avsiktligt, för det huvudsakliga temat här är självkärlek. R&B:n satte stora spår särskilt under första halvan av 00-talet och levde kvar som en subgenre till popen under hela 2010-talet, men Monét fångar verkligen essensen av R&B soniskt här medan texten är lekfull och nytänkande. Jag menar: “With them everyday squats, making shit pop”. Det är väl inte bara jag som tycker att liiiite snusk är kul?
Lights Up – Harry Styles
Året 2010 tog ett (vi alla vet vilket) talangjaktspojkband hemlandet Storbritannien och därefter hela världen med storm. Det var början av renässansen för pojk- och tjejband, och det har vi the one and only, den evigt jurysittande Simon Cowell, att tacka för. Med hjälp av ”X Factor”-formatet fick vi storsäljande band som One Direction, Fifth Harmony och Little Mix. Trots att två av dessa grupper inte höll ihop decenniet ut har deras framgångar gett konceptet popgrupper ett ordentligt uppsving. Både One Directions och Fifth Harmonys bredare ljudbild fick medlemmarna i banden att finna sina egna röster, och efter uppbrotten satsa på dem helhjärtat. Harry Styles är ett praktexempel på hur det kan låta efteråt – Lights Up är ett uppvaknande utan dess like. Han ställer frågan ”Do you know who you are?” och man kan konstatera att, nä kanske inte, men Harry Styles vet definitivt vem han är.
Tillfälligheter – Veronica Maggio
Namnet Maggio är så svenskklingande som ett italienskt efternamn kan bli (om vi räknar bort Ingrosso möjligtvis). Hennes evigt unga framtoning har skildrat en hel generations, och många andras, hjärtesorger och lyckorus. “Tillfälligheter” är Maggio i sitt esse, förfestpop om ångerfull kärlek. Tillsammans med Linnros, Hellström, Bryant, Adams-Ray, Stenström m.fl. har hon gett musik på svenska ett eget sound, men ingen har nog lyckats bli så folkkär och vara så konsekvent med sin musik som Veronica Maggio har blivit.
hope is a dangerous thing for a woman like me to have – but I have it – Lana Del Rey
En sådan här lista känns ofullständig utan Lana Del Rey – kvinnan som vägrade sopa sin melankoli under mattan och som trotsade den girl power-trend som dominerat årtiondet. Med sin romantiserande och destruktiva lyrik har hon utmanat lyssnare, på gott och ont, och alltid stått trygg i sin egen framställning. Titeln är lika lång som Del Reys musik är komplex och på detta spår går hon tillbaka till sitt avskalade sound som hon en gång blev ikonisk för (dock med en något mer optimistiskt inställning i texten), och som inspirerade en rad kvinnliga artister framöver. För vad hade FLETCHER, Lorde och inte minst Billie Eilish varit utan Lana? Har absolut ingen aning.
Own It – Stormzy feat. Ed Sheeran & Burna Boy
Kungen av grime, Stormzy, släppte så sent som på lucia sitt andra album, och det med besked. Plattans fjärde singel Own It summerar de afrobeat- och dancehallinfluenser som hållit detta decennium i ett järngrepp, samtidigt som hiphopen är central (i både låten och generellt). Låten gästas av Burna Boy, en afrobeatartist för framtiden som redan nu gjort avtryck, och Ed Sheeran, den artist som tillsammans med Drake streamats mest på Spotify under hela 10-talet. Tillsammans har de kokat ihop en självklar rumpvickare för varje hiphopgolv på denna planet.
Press – Cardi B
För hiphopen har ju trots allt varit central under i princip hela decenniet. Ett av skälen till genrens dominans världen över är att genren breddats nämnvärt med hjälp av artister som Lil Uzi Vert, XXXTentacion och Juice WRLD med emorap, countryrappens pionjär Lil Nas X samt nämnda Drake som blandar lite med vad han känner för. Men framför allt har vi fått ett efterlängtat tillskott av kvinnor inom genren där Nicki Minaj länge varit frontfiguren, tills Cardi Bs genombrott nu på decenniets höst. “Press” tar upp just konsekvenserna av att helt plötsligt vara i allas fokus, pressen av pressen, och man skulle kunna kalla låten en sammanpressning (blinkblink) av alla hiphoplåtar som släppts de senaste åren.
Ride It – Regard
Artister fick under detta decennium ett nytt sätt att slå sig fram i vimlet. Ofta av ren slump, men vad gör det om man når ut till nya åhörare. Via sociala medier har mängder med sångare och rappare tagit sig hela vägen till internationella genombrott, och ibland tack vare memes eller aktuella trender. Memesen har även i år varit många och påverkat musiklandskapet, så valet föll inte lika lätt som en ”hittar the woah”. Denna är dock en av de mest använda låtarna på det 153:e sociala mediet TikTok i år och är en skön liten throwback till halvvägs in på decenniet, då tropical house var som störst. Som bonus får vi även med trenden att sampla äldre låtar, vilket självklart har gjorts tidigare än de senaste 10 åren. Men det har nog aldrig varit så populärt med musik som avsiktligt lånar från andra genom att antingen ta enstaka segment eller hela låten och göra om den i ny modern tappning, som det är nu. Precis som denna låt gjort med Jay Seans Ride It från 2008 alltså.
Yo x Ti, Tu x Mi – Rosalía & Ozuna
Ja, var hade vi varit idag utan Despacito, med eller utan bävern. Låten som alla påstår sig ha tröttnat på, men som ingen kan låta bli att sjunga med i. Det vi iallafall kan göra är att tacka för alla otroliga reggaetonbangers som följde därefter och öppnade för den otroligt kulörta och mångfaldiga latinomusiken. Rosalias bidrag till genren är ett av de mer nyskapande med experimentell minimalism i siktet. Yo x Ti, Tu x Mi är ett otroligt vackert producerat verk där hennes silkeslena röst tillsammans med Ozunas distinkta ton skapar ett himmelskt giftemål likt blåbär och vanilj. Lyssna, slut ögonen och tänk dig att du är på en kritvit strand på Kuba i solnedgången med din ride or die. Tro mig, det funkar.
How Do You Sleep? – Sam Smith
Om det är någon låtskrivare/producent som format det senaste, ja till och med de två senaste decennierna, så är det Max Martin. Det finns såklart fler exempel på Max Martin & Companys excellens, men få saker slår Sam Smiths förvrängda röst över ett tidstypiskt trapinspirerat beat. Låten är 3 minuter och 22 sekunder ren popperfektion och blev samtidigt den låt med tillhörande video som efter två avskalade album släppte lös den inre divan hos Smith. Men framförallt är det kanske årets bästa låt och ett resultat av 10 års utveckling av pop som genre i det stora hela. Hur sover du egentligen om natten om du förbiser Sam Smiths storhet?
