How can I

박혜진 Park Hye Jin

7

Park Hye Jin blev en housesensation efter sin debut-EP IF U WANT IT, ett verk som var en kort och koncis uppvisning av hur bra lo-fi house skulle kunna låta. De lyxiga syntarna, de fjäderlätta slagelementen och Parks monotona röst skapade ett nostalgiskt, sammanhållet mixtape med en klar identitet. How can I är i jämförelse utåtsökande, och Parks försök att bredda sitt ljudlandskap går hem – för det mesta.

How can I hittas Parks karaktäriska lo-fi house, och EP:n rymmer dessutom andra uttryck av elektronisk musik som juke, trap och även hård techno. Oftare än inte lyckas Park med sitt utvidgande: Can you och How come sneglar på Chicagos juke, och Parks syntpalett tar bort en del hugg från den genrens hektiska tempon. NO är en smutsig technodrönare, på vilken Parks hypnotiserande hi-hats förstärker stressen en känner när hon plötsligt skriker “shut the fuck up!”.

Där Park kan brista är däremot när hon förlitar sig för mycket på sin röst. Då börjar hennes största svaghet träda sig fram: Park är lika mycket en vokalist över sin musik som hon är producent, och om hennes instrumentaler kan bära bristerna i hennes röst, blir hennes repeterade fraser tråkiga. Som mest märks det här på How can I, där Park låter som en Draingang-medlem utan ironin. Detta går att jämföra med exempelvis Channel Tres och Peggy Gou, två andra houseartister som bemästrar att rappa över sina låtar, men vars sång ger ytterligare karaktär till sina produktioner. Hos Parks kan orden ibland bara låta som bakgrundsbrus.

I sin helhet är How can I ett vågat, men ganska lyckat, nästa steg i Parks karriär, som precis signat med Ninja Tunes och släppt EP:n med dem. Även om den exponerade en svaghet hos producenten, har den ändå lyckats med att ta henne utanför sin komfortzon – något som dessutom skett i en lite väl bekväm housescen.