fbpx
Illustration: Lejla Cato

What would Shrek do?

Det var en riktigt “svag” dag. En dag där klockan inte hann bli tio innan en moppat parkettgolvet med tårar. Skrikit och panikat över saker som annars, en annan dag, en mindre svag dag, mötts med på det högsta en markerad blinkning. Drog mig upp ur den där pölen, den där paniken på något sätt till slut. Eller nej. Shrek drog mig upp ur den där pölen, den där paniken på sitt sätt. Fyllde min tillvaro med mega-pixlar och fulanimation och mys-nostalgi. Extra tryggt med två vänliga kroppar på var sin sida om mig, där som stödben. Hela den dagen var att gång på gång begära stöd, varje handling ett barnsligt skrik efter något att hänga fast vid en stund till – en stund mindre av denna rygglösa dag. Lät mig själv klaga högt, skjuta ifrån allt som inte var “smörjande”, sitta hälsofarligt länge i badhusbastu, kalla in vänner att se en riktigt säker rulle med. Säker som i den minst tankeväckande och med högst feelgood-garanti. Tänkte: Där har vi Shrek. Hade fel.

Hade också lite rätt. Det var skratt, eskapism och balsamerande. Memory lane, på ett bra sätt. Men inte trodde jag att det skulle vara Shrek som puffade igång en annan typ av självreflektion, tryckte in en bild i mig som etsade sig fast i månader. Etsat sig fast. Jag som bara ville att tankarna skulle upphöra en stund och jag med dem, och så trycker träskmonstret upp en spegel i ansiktet på mig. Tvingar mig att granska mig själv. Närgående, ända in i pormasken. Aldrig att en kvinna ska få vara självblind!

“Puffen” var en scen när Shrek ska käka middag. Riktigt rakt upp och ned sitter han där, med kroppen mot stolsryggen, bestick i vardera hand och detta leende tryne som markerar att här mår man! Hans enda “levande” sällskap ljusen, brasan och kanske måltiden. Hans leende som därmed endast går att spåra tillbaka till njutningen av att äta. Att känna hur smaken av grillad råtta och ögonglober gifter sig i svalget. Kanske ha en tanke eller två om något annat. Hur gött det var att bada gyttjebad eller påminnas om aromerna i den senaste fisen (vilken karaktär!). Förmodligen var det en nöjdhet över stillheten, att vara ensam och att äta sin mat. Utan några andra intryck, distraktioner. Inget. Annat. Alls.

Det var just det där som fick mig att känna att detta är främmande. Oreleterbart. Alienlike. Inte dessförinnan, inte i att han är ett träsktroll eller har grova (maskulina) aggressionsproblem. Det kändes bekant. Tryggt. Rimligt. Vem har inte känt sig som ett troll liksom? Känt en snubbe med kort stubin? En retorisk fråga med däremot förväntat nekande svar är: Vem har bara ätit sin middag? Utan musik, sällskap, Netflix, podd, bok, serietidning, målarduk, FaceTime, virkning eller NÅGOT.

DreamWorks Pictures

Nu överdrev jag lite. Men jag överdriver inte alls när jag skriver att jag har tänkt på den där middagsscenen pinsamt mycket sen den där svaga dagen. I genomsnitt varje dag i typ två, tre månader. Känsloutvecklingen kring det ungefär: Chock →  Förvirring →  Rädsla →  Ilska →  Ångest→  Förundran. Rädd och ledsen för att min chock och förundran över det jag såg, en person som är så nöjd över sin blotta och simpla tillvaro, blottade en brist i mig, en oförmåga jag i nöjd förnekelse lagt undan. Lagt där långt borta under en hög av många saker, fint undanställt till en annan gång. Later. Later som blev nu när Shrek tvingade mig till självreflektion. Och det jag såg gjorde mig inte så glad. Feelgood-garantin inte så tät.

För när jag såg min spegelbild såg jag en person som fyller all sin tid med något annat. Intryck efter intryck efter intryck. Där en måltid inte bara kan vara en stund att känna smak och kanske tänka en egen tanke. Den möjligheten var så främmande att det tog mig en månad att förlika mig med den (om jag ens har förlikat mig med den än). Men efter den månaden följde en typ av nyfikenhet som skulle kunna vara att bli inspirerad. Blev inspirerad av ett träsktroll att testa att ändra min livsstil. Ta tag i livet. Boka in en middagsdejt med mig själv.

Det fanns (finns?) en tid när jag kunde göra bara en sak. Sitta tyst och tänka, eller inte tänka. Men i takt med att “svaga dagar” blev veckor tätt staplade på varandra bortprioriteras den tystnaden i ren överlevnadsstrategi. Att umgås med sig själv i tystnad var omöjligt när att vara i sig själv kändes jobbigt nog. För jobbigt. Tillät mig att ta till eskapism närhelst jag ville, behövde. Närhelst det gick, egentligen. Och det är inte så illa. Att fyllas av något annat är fint, berikande och inspirerande också. Men att fylla på för att täcka över är inte så idealt, inget att sträcka sig efter. Vill fylla för att tillföra något mer och inte för att ta bort. Kanske inte nåbart, men en målbild att försöka få fatt på när en inte är fullt upptagen med att hålla kroppen samman, ifrån att luckras sönder. Tror att jag är där nu. Kroppens konturer är ofta där i alla fall. Är där och känns fasta.

Okej, men sen då? När det glesnat mellan de där dagarna men eskapism-strategin är kvar? Denna vana som installerat sig till att gå på auto. Vad gör en då med instinkten att fly verkligheten när verkligheten och en själv känns inte bara bedräglig, utan också ganska trevlig? Lite sådär intressant, någon en skulle kunna tänka sig att ta en kaffe med. Enda problemet att en glömt hur en gör. Känns sådär obehagligt som en första dejt. Allt glöms bort. Back to att få panik över basics som: Hur “konverserar” man? Beter sig? Hurdå?

Planen: learn by imitating och testade att härma Shrek. Hade middagsdejt med (bara) mig själv. Resultatet: patetiskt. Grät hulkande. Myriader av tankar sköts in i mig, kändes som meteoritregn. Fick spränghuvudvärk direkt. Alla tankar kom med medföljande känslor. Blev avundsjuk på Shrek för tydligen har han en psykisk stabilitet som jag totalt saknar. Kan hantera tankar och känslor och sig själv. Tänkte att det kanske var en dagsform-grej, att den sög ovanligt mycket just idag, så körde en testrunda till. Fixade the setting. Började äta. Började gråta. Började drunkna inifrån. Men trodde mig ana en liiiten skillnad. Kan det? Var det? Några färre tankar? Lite mer tystnad? Mindre kaos?

Det var som att det första mötet med mina känslor och tankar slog över mig med styrkan av ett kosläpp. Känslorna hängandes på låset, hungrigt blickandes ut mot det gröna gräset, allt så ljust i solen, allt så ljust i jämförelse med den trånga mörka lada de hållits inlåsta i för länge. Känslorna som längtat så länge efter att komma ut och bli sedda, hörda, fria till slut. Kunde inte hantera denna dörrens öppning på ett civiliserat, välordnat sätt. Dörren på glänt? Här kommer vi! Alla på en gång, med all styrka. Och vem kan blamea dem? Vem hade haft kvar någon gnutta respekt för kösystem efter att varit inlåst i ett trångt mörkt rum med hundratals andra i MÅNADER.

Så det var det första kaoset. Fullt rimligt att bli överväldigad, känna sig tillplattad. Nästa gång dörren öppnades på glänt var de mindre ivriga, desperata. Deras behov stillade, deras överlevnadsinstinkt slumrande. Menar såklart mina förtryckta, inkapslade känslor och tankar, och inget annat. Denna paus mellan tankar och intryck påminde mig om det sköna i tystnad. I att ha En. Tanke. I. Taget. Kunna följa en tanke till en annan, faktiskt märka den övergången. Hade medvetet (eller omedvetet?) lagt den typen av mindfulness åt sidan i rädsla att det var att ta på sig för mycket, be om kollaps, men insåg att den ribban nu gick att höja ett snäpp. Sätta en ny nivå för hur väl en kan trivas i och med sig själv. Kunna känna: Mina tankar är ok! Tillräckligt ok för att få gå fria i den mentala hagen . Kände att jag ville ha mer av det. Att jag faktiskt ville umgås mer med mig själv, tycka mer om mig själv. Att det var en rimlig sak att vilja. Eller i alla fall minst lika rimlig som att också tillåta sig att då och då vara en DIY-pöl på ett golv en tisdagsmorgon. Tycka riktigt illa om sina tankar ibland. Det är en hälsosam inställning, tycker jag. Tycker du inte det, utan finner att tystnad, tankepaus eller lite självkärlek är obehagligt, till och med onödigt, så kan jag trösta med att det kan komma annat än ett ensamt leende tryne ur att applicera “mindfulness” på en mellis eller promenad. Som typ en text om hur Shrek är ens nya spirituella guru. Hur väl det motverkar min tes lämnar jag dock okommenterat.

What would Shrek do?