ÖVERSEAS 2

Loxell & Pregame

Rappare kommer och rappare går, men bra producenter är de som kvarstår, och PreGames produktion på ÖVERSEAS 2 når nivåer som är sällsynta inom svensk hiphop. Här snackar vi ljudskapande som mäter sig med de allra bästa som Von Haartman eller Mackan, och det är en tidsfråga innan PreGame erkänns som producent av högsta kaliber. Övergången från TVÅ till VIKINGLINE FREESTYLE, de flippade ljuden på HYACINT och mjukheten i SÅRs ljudlandskap är tre tecken på en otrolig skapare. Loxell är bra nog på albumet, men låt oss vara ärliga – beatsen han får av PreGame är svåra att inte leverera på.

Betyg: 7/10

Sultan Ahmed

Let’s Start Here.

Lil Yachty

Vår frälsare är här och hans namn är Lil Yachty. Han har återuppstått från graven med ett psykedeliskt rockalbum som kommer att förändra världen – ungefär så har snacket kring Let’s Start Here gått.

Lil Yachty gör en tvärvändning och distanserar sig från sin tidigare trapfokuserade karriär och anledningen till det är att han vill bli tagen mer seriös som artist. Så han bunkrade in sig i en studio och bjöd in en rad kollaboratörer som Mac DeMarco och Alex G, och producenter som Patrick Wimberly från Chairlift och Jacob Portrait från Unknown Mortal Orchestra. Resultatet blev ett album som stundtals lyckas imponera men tyvärr blir hela konceptets influenser lite väl tydliga ibland. Som lyssnare blir man därför förvirrad och kan undra, lyssnar jag på Lil Yachty eller Tame Impala?

Betyg: 5/10

David Brignoli

Like…?

Ice Spice

Jag måste erkänna att jag hade fel. Jag trodde att Ice Spice skulle vara en one hit-wonder, men jag hade fel. Att lyssna på hennes monotona och mörka röst rappa om hur hon är din pojkväns drömtjej har till slut övertygat mig om att hon är en stjärna, och det hörs på nästintill varje rad på hennes debut-EP Like..?. Blandningen av jersey club och drill är en het trend som börjar ta över hiphopen, och Ice Spice tillhör pionjärerna med nummer som In Ha Mood och Munch (Feelin’ U). Hatten av för en rappare som bokstavligt talat är större än The Beatles nu. 

Betyg: 7/10

Sultan Ahmed

Prize

Rozi Plain

Londonbaserade folk-indieartisten Rozi Plains femte album Prize fokuserar på det stora i det lilla. Albumet har en jazzig klang med en avskalad uppsättning av lågmälda slagverk, gitarrer och stundtals elektroniska inslag som skapar ett rymligt och tryggt musikaliskt rum. Det finns en enorm känsla för detaljer och förtroende för det minimala i albumet som får det att sticka ut i havet av indiemusik. Texterna är också enkla, lekfulla och jobbar med mycket upprepning vilket ger dem en poetisk klang. Albumets konturer upplöses och lämnar lyssnaren flytande bland de lummiga, lena tonerna.

Betyg: 7/10

Allis Sääsk Berglund

Raven

Kelela

Det Kelela är bäst på är att ta en bred blandning av genrer, ljud och inspirationer och sätta sin egen, silkesmjuka prägel på dem, något hon lyckats med sedan CUT 4 ME. Som jag skrivit tidigare är det nästintill omöjligt för henne att skriva en dålig låt, och det bevisar hon återigen på Raven. Albumet visar än en gång hur lätt DC-sångerskan har för att inkorporera olika inslag i sitt skapande, från drum & bass till bashment och trap, till långsammare nummer som osar värme och närhet. Det är helt enkelt en ära att lyssna på Kelelas senaste album.

Betyg: 8/10

Sultan Ahmed

Let Her Burn

Rebecca Black

Om det finns något karaktärsdrag för vår generations oändliga feedbackloop av nostalgi och “type”-estetik, är det att icons stay iconic. Pitchfork var snabba med att såga Rebecca Blacks debutskiva och fundamentala rebranding som hyperpop-prinsessa. Men vem fan bryr sig om Pitchfork? Vem bryr sig ens om finkonst och artistisk kredibilitet när hyperpop-beats och memes uppenbarligen är den övergripande historien som berättas, och kontinuerligt krämas in mellan raderna? Pitchfork, 10-talet ringde och vill ha sina pretentiösa hot takes tillbaka. 

Rebecca Blacks skiva är ett fett bra verk, speciellt med Friday-viraliteten i åtanke. Paradhiten Crumbs doserar Julia Fox och mainstream-radio på ett väldigt smakfullt vis. Sick To My Stomach klirrar Sky Ferreira med en katartisk Euforia-vibe. Doe Eyed lånar kanske lite väl mycket från Blacks coola hyperpop-vänner – men vilken popmusik låter sig inte inspireras av trender? Det hela är stabil pop och en kulturskatt vi måste ta vara på och försvara till varje pris. You go, girl.

Betyg: 7/10

Charles Lundman

Dallas

Styva Linan

Det är en historia man inte hör så ofta längre: det röjiga Göteborgsgänget Styva Linan spelade in en hel demoskiva och skickade den till Universal Music, där den imponerade så mycket att man gav ut hela skivan mer eller mindre oförändrad som debutalbumet Dallas. 

Med höjdpunkter som Blodet, Nu Var Det Längesen, och Georg (på avd. 361) är det inte svårt att förstå vad Universal hörde i Styva Linans saliga mix av indierock, countrypop och progginfluenser. Dallas är produkten av ett gäng musikaliska allätare med en stark känsla för tuggummimelodier och vardagspoesi. En lovande debut!

Betyg: 7/10

Anton Ånell

softCORE

Fousheé

Ett av förra årets mest intressanta album släpptes i slutet av november, och missade därmed de flesta av årets best of-listor. softCORE är dock inte mindre relevant så här fyra månader senare – Fousheé bjuder på noisepop, punk, rap, R&B, alternativ rock, hyperpop… Ja, listan är troligtvis längre än teckenantalet för den här texten. 

Fousheé väver ihop genrerna på ett explosivt, intuitivt sätt, som är rått och stundtals oslipat – men inte desto mindre skickligt. Det gör softCORE till ett album som ständigt drivs framåt, outtröttligt, alltid med en överraskning runt hörnet. Lil Uzi Vert-samarbetet spend the money och hetsiga die med den fantastiskt dumma raden “I looked so good he died” utgör två av albumets höjdpunkter, och visar samtidigt upp helt olika delar av Fousheés artisteri. Den som vill kan hävda att albumet är spretigt – själv hävdar jag att det är en helt perfekt plottrig mosaik, med oslipade kanter och en stor dos charm.

Betyg: 8/10

Daria Spitza

Vem e DR

TUTTOLENTE & DR

TUTTOLENTE är inga rappare. De är ett klädmärke, eller snarare en livsfilosofi som hämtar inspiration från 00-talets bling bling, Söderort och internet, och de vet hur de får hipsters att älska det sjabbiga. På denna EP stjäl deras egen rappare DR showen med skyhögt självförtroende och briljanta bars – och han gör det skarpt, även om han påstår att han inte ens är en rappare. DR gör nästan parodi på en parodi av rappens förkärlek för materialism, och det når hela vägen fram.

Betyg: 7/10

Sultan Ahmed