Crest

Bladee, Ecco2k

“May it be / Become real” sjunger en längtande Bladee på slutspåret till Crest, men exakt vad han hoppas på förverkliga är en fråga han lämnar till lyssnarens fantasi att besvara. På glimrande syntbeats kan man höra Bladee och Ecco2ks sång trassla in sig i varandra som en vacker knut – speciellt när deras röster skiftar till en ljuvlig falsett dränkt i autotune. Varje låt förgylls av en varm och abstrakt ljudbild som tillsammans med dem idylliska texterna, transporterar lyssnaren till ett land bortom smärta och sorg. Oavsett om man kommer dit eller inte, så är längtan de gestaltar nog.

Betyg: 7/10

David Brignoli

Forgiveness

Girlpool

Det amerikanska indierockbandet Girlpools femte album Forgiveness tar lyssnaren på en resa genom vuxenlivet och undersöker existentiella frågor kring sexualitet, religion och skam. Ljudbilden är ganska bred och består av glitchig pop, mjuk elektro, akustisk gitarr och atmosfäriska beachhouse-influenser. En spännande och splittrad release med fängslande spår som Junkie där texten lyder: “Hold a candle up to God / If you want me you got me, baby / Let your body destroy and change me / I’m a sin for the saint you make me”.

Även om albumet blir lite övermäktigt och lämnar lyssnaren lite för mätt får vi se en ny sida av Girlpool på Forgiveness.

Betyg: 6/10

Allis Sääsk Berglund

Järntorget United

Huset

Efter runt 10 år som aktiva finns det få akter inom svensk hiphop som låter så välslipade som Göteborgs egna Huset. Bandets nya EP Järntorget United skiner i sin förmåga att sätta ihop många olika sinnesstämningar till något som i slutet känns enhetligt och unikt. Mycket av detta är tack vare den varma och mångfacetterade produktionen från Eric Atlas, som lyser upp fem av låtarna här – allt från slående mogna kärleksballader som Inget Så Vackert till svängig discofunk som Juice. Över dessa läckra produktioner får vi höra snabba skarpa flows blandade med mer melodiska verser från gruppens rappare, och det allra mesta landar väl. Att låtarna också backas av ett gäng väldrillade musiker på bland annat saxofon, gitarr, och trummor bidrar också med ett rikt ljudlandskap och en viss dynamik som är väldigt välkommen i scenen just nu.

Överlag är Järntorget United det mest fulländade och fokuserade som Huset har släppt, och ger bandet mer än tillräckligt med material som bränsle för deras patenterat stökiga liveframträdanden.

Betyg: 7/10

Anton Ånell

Familia

Camila Cabello

Efter succén med det självbetitlade debutalbumet och monsterhiten Señorita med (numera exet) Shawn Mendes är Camila Cabello tillbaka med Familia: ett album inspirerat av familj och mat. Även om hon fortsätter på det utstakade latinospåret som gett henne hennes största hits finns det inte lika mycket att ta med sig som från de tidigare albumen – vid sidan av La Buena Vida, Hasta Los Dientes med Maria Becarra och singeln Don’t Go Yet förstås. Utöver de spåren är albumet en lite väl mild popgryta där kryddorna hällts i på slutet, och trots att det gått tre år sedan förra albumsläppet låter det som att ingredienserna på Familia inte riktigt hunnit gifta sig med varandra ännu.

Betyg: 4/10

Theo Hafström

Skinty Fia

Fontaines D.C.

Irländska postpunkarna Fontaines D.C. inledde bara häromveckan ett nytt mörkt kapitel i sin karriär med sitt dystopiska tredje album Skinty Fia. Bandet tar här ett stort steg från den traditionella indie de först gjorde sig kända för och har istället drivit i en riktning där både Joy Division och traditionell irländsk musik blandas. Det är hårt och kallt, men på ett märkligt inbjudande och varsamt sätt. Som att “allt är tufft, men vi tar oss igenom det tillsammans”.

Betyg: 8/10

Gustav Stjernkvist

The Dream

alt-J

alt-J är bland banden som kommer att gå till historien som epokdefinierande. I början av 2021 trodde jag, efter fyra år sedan deras sista platta Relaxer, att den epoken var slut. Men till slut kom en ny skiva nu i februari. Förvånansvärt nog har den inte toppat listorna. Som vanligt lyckas bandet under producenten Charlie Andrew tangera mellan det ljuvligt tvetydiga ljudet som utmärker alt-J och ett helt nytt stilistisk territorium. Det blir ingen nostalgisk resa tillbaka till An Awesome Wave, utan ett helt nytt spann lyrisk komplexitet som behandlar allt från crypto-bros till döden.

Betyg: 9/10 (för att inget kan vara helt perfekt)

It’s Almost Dry

Pusha T

Pusha T släppte under våren sin efterlängtade uppföljare till den hyllade, Drake-dissande skivan Daytona och It’s Almost Dry lyckades verkligen leva upp till hypen. Hur coke-rap kan fortsätta återvinnas och låta fräscht från Pushas spottande mun är helt sjukt. Med punchlines som ”I was tryna get the dope through, in your sister”, sjuka rhyme schemes och produktionen delad 50/50 mellan Pharell och Kanye West, två av musikhistoriens största producenter vid det här laget, kan lite gå fel. Skivan är koncis och lyckas exakt med det den försöker göra – även om den ibland är lite endimensionell.

Betyg: 8/10

Love Sux

Avril Lavigne

Tjejrocken har bubblat upp till ytan igen och i slutet av februari släppte dess okrönta – men aldrig bortglömda – drottning Avril Lavigne ett nytt album. Möjligheterna att förena 00-talets poprock med dagens uppdaterade scen, som både adderat nya inslag och introducerat genren för en helt ny generation, var extremt lovande. Men vad som kunde blivit en otrolig popkulturell förening blev tyvärr mest till en avdammad platta från 2012. 

Albumets första halva är intresseväckande – första spåret bjuder på fantastiska hyperpop-influenser som drar tankarna till 100 gecs samarbete med bland andra Fall Out Boy och Love It When You Hate Me med blackbear inkorporerar element från de senaste årens emotrap-våg på ett smooth och snyggt sätt.

Efter de första låtarna svalnar dock innovationen, och mot slutet smakar albumet lite som en glass med topping på – när det översta lagret väl är uppätet finns det inte mycket spännande kvar att upptäcka.

Betyg: 4/10

Stardust

Yung Lean

Det kommer nog aldrig finnas någon exakt som Yung Lean igen, vare sig i Sverige eller utanför – det är svårt att tänka sig någon annan artist som skulle slänga FKA twigs, Ant Wan, och Skrillex på samma album. Just dessa olika samarbeten har tagit upp mycket av konversationen runt den nya mixtapen Stardust, och vissa funkar bättre än andra. Kronjuvelen är introspåret Bliss, där Lean och FKA twigs fungerar bättre ihop än någon nog hade tänkt sig några år sedan. Låten drivs av ett punkigt basriff som manar fram det bästa ur båda artisterna. Samarbetet med Skrillex funkar inte riktigt lika bra – SummerTime Blood är en förvånansvärt blek produktion från någon som har stått bakom några av förra decenniets största klubbhits. 

Gamla vapendragare i produktionen som Yung Gud lyser med sin frånvaro här, och det är kul att höra vad som känns som nästa steg för en artist som alltid varit i konstant utveckling. Skivans första hälft är betydligt starkare och alla experiment ger inte det utslag man hade hoppats på, men allt känns originellt och äventyrslusten säkerställer att Lean kommer vara en spännande artist att hålla koll på även i framtiden. 

Betyg: 6/10

Paradise Again

Swedish House Mafia

Tro det eller ej, men Paradise Again är supertrion Swedish House Mafias debutalbum. Av titeln att döma fanns det en förhoppning om ett glädjefyllt album med kraft att transportera en till Coachella eller annan valfri sommarfestival – istället är Paradise Again till stora delar en ganska mörk och dystopisk historia. På singlarna Redlight och It Gets Better blir de dystopiska beatsen hypnotiska och funkar trots den apatiska framtoningen. 

Trion visar dock på ljusare toner på några av de 17 (!) långa spåren; Don’t Go Mad med Seinabo Sey och Moth To A Flame bidrar med den euforin man hoppades att paradiset skulle erbjuda, för att inte tala om Heaven Takes You Home. Det är som att trion sa “Här har vi sommarhiten” och fyllde ut med diverse beats som oftast tar en till mycket mörkare platser än man föreställt sig på förhand. Inte helt fel med hypnotiska och snygga beats förstås, Paradise Again var bara inte så upplyftande som förväntat.

Betyg: 5/10