Vår bästa filmmusik

Filmer på egen hand besitter ofta förmågan att trollbinda och beröra iakttagaren, men det går inte att komma undan att vad som får visuella ögonblick att stansas in i själen med ytterligare ett djup är den ackompanjerande musiken. När antalet regntimmar ökar för varje vecka som går finns det allt fler skäl till att avnjuta en långfilm eller två, och bli förförd av den musik som är gjord för just tider som dessa – för stunder av eskapism, avkoppling och emotionellt renande. Sätt hjärnan på paus, filmen på play och njut av filmer som förflyttar dig från den ordinära augustivardagen – med en hjälpande hand av musikens fantastiskt magiska kraft.

---

The Garden of Words (2013)

Makoto Shinkai har blivit ett erkänt namn sedan hitfilmen Your Name (2016), varav filmens soundtrack av bandet RADWIMPS har hyllats världen om. Musiken i Your Name är fantastisk, visst – men jag har valt att belysa filmmusiken i ett av Shinkais tidigare mästerverk: The Garden of Words.

Filmen handlar kort och gott om en gymnasieelev som drömmer om att bli skomakare och en deprimerad, utbränd lärare. De träffas, av en slump, på en regnig dag i en park i Tokyo. Och sedan börjar de träffas varje gång det regnar. Musiken i filmen, skriven av den überskickliga pianisten och tonsättaren Kashiwa Daisuke, är ett mästerverk. För det mesta består soundtracket enbart av klassisk piano (och lite stråkkvartett) – antagligen för att replikera känslan av en regnig dag på bästa sätt. Detta gör att musiken är avskalad (när det enbart duggar symboliseras detta via en simpel, glad melodi), men även rivig (när det stormar och ösregnar går musiken in i ett vilt crescendo, och förhöjer känslan av ett sporadiskt och galet regnväder).

Enda gången detta bryts är precis vid klimaxen av filmen: den stund då huvudkaraktärerna inser att de behöver varandra lika mycket som de behöver regnet. Musiken går från att vara baserad kring bara piano till att spelas av en hel orkester. En dramatisk uppgång, följd av en konstpaus, löser upp sig exakt samtidigt som karaktärerna sluter armarna om varandra. Orkestermusiken övergår till eftertexterna, och publiken är lämnad med gåshud över hela kroppen. Filmen är visserligen lätt att missförstå: vissa ser relationen mellan huvudkaraktärerna som enbart skevt och ensidigt romantisk, men jag ser det mer som två personer som hittade varandra vid exakt rätt tillfälle i sina liv – vilket inte kunde porträtteras på ett bättre sätt än med Daisukes ljuvligt hjärtskärande musik.

Alice Maddock

Lovers Rock (2020)

Under en kväll i Ladbroke Grove, ett kvarter i västra London, utspelar sig Steve McQueens vackra skildring av en hemmafest på 1980-talet. Lovers Rock porträtterar, likt de andra delarna i regissörens filmserie Small Axe, livet för den västindiska befolkningen i London, men med skillnaden att den här filmen handlar om glädje istället för förtryck. Handlingen följer inte någon traditionell dramaturgisk kurva utan börjar med teknikfix i huset och slutar med cykling i stadens morgonsol, men däremellan: dans.

Atmosfären på dansgolvet, bland de pubertala ungdomarna, i deras svett och cigarettrök, till ljudet av LP-skivorna som spelar Janet Kays Silly Games eller The Revolutionaries Kunta Kinte Dub, går rakt genom rutan och det känns som att du är där bland dem. All musik i filmen kommer från musikgenren Lovers rock, därav filmens namn, som en är stil inom reggaen som känns igen av sitt romantiska sound och innehåll. Det är också den sensuella musiken, istället för repliker, som driver filmen framåt och ackompanjerar tonåringarna genom Londonnatten till deras första trevande steg i lusten och den annalkande världen av kärlek.

Jesper Ahlcrona

Amelie från Montmartre (2001)

Amelie från Montmartre är en fransk film från 2001 och en riktig klassiker för alla oss mer eller mindre pretentiösa kulturälskare. I filmen får vi följa den fantasifulla Amelies tankar och upptåg i Paris. Musiken är skriven av kompositören Yann Tiersen och inkluderar både musik skriven för filmen och musik från hans tidigare album. Filmens regissör Jean-Pierre Jeunet blev så förälskad i kompositörens stil att han köpte upp hela hans låtkatalog för att kunna använda i filmen – och matchningen är perfekt. 

Musiken är en blandning av klassisk musik och fransk folkmusik med dragspel och piano som drivande instrument, och är en otroligt stor anledning till att filmen ger det starka intryck som den gör. 

Den vackra framställningen av Paris som filmen och musiken ger tillsammans fångar verkligen den romantiserade och idylliska bilden av Frankrike helt perfekt med en väldigt känslosam och nostalgisk atmosfär. Även utan filmen till skapar Yann Tiersens soundtrack en känsla och miljö som från att den första pianotangenten trycks ner tar en till ett kafébord i Paris där regnet tilltar utanför.

Fanny Betnér

The Mission (1986)

Ursäkta om jag antar för mycket om dig, men jag tänker gissa att du aldrig stött på någon som varmt rekommenderat dig The Mission. Jag vill också be om ursäkt för att jag spekulerar kring din framtid när jag säger att det antagligen aldrig heller kommer att hända. Historien om jesuiter som tar kristendomen till Paraguays urbefolkning och blir fiender med både Spanien och Portugal är inte alls dålig, men den har en tendens att kännas som en film producerad i labb för att vinna Oscars. Det är ett storslaget historiskt drama i storslagna vyer med en lika storslagen samling skådespelare (Robert De Niro! Jeremy Irons! Liam Neeson (i en mycket liten roll)!), men det finns liksom ingen känsla bakom någonting. Upplevelsen är bortglömd nästan så fort den tagit slut.

Bortom musiken, det vill säga. Ledmotivet till Once Upon a Time in the West är antagligen Ennio Morricones främsta, enskilda verk. Frågan är däremot om inte The Missions soundtrack som helhet var det starkaste han komponerade under sin drygt 70 år långa karriär. Från On Earth as It Is in Heaven, till Gabriel’s Oboe och Miserere har Morricone skapat musik som lyckas med det övriga filmen inte klarade av: att förmedla en känsla. Kanske främst känslan av det stora okända, vare sig det handlar om det evigt oklara gudomliga eller den djungel handlingen utspelar sig i. Storslaget och respektingivande, men också med ett vemod som reflekterar filmens karaktärer och deras oundvikliga öde. Det är musik som får en att tänka på hur liten och obetydlig man är i den enorma världen, men inte på det där tråkiga, nihilistiska viset. Det är mer av ett… wow.

Jesper Lundstedt

Juno (2007)

Den amerikanska coming-of-age-filmen Juno från 2007 blev snabbt en klassiker med Elliot Page och Michael Cera i huvudrollerna. Storyn om den 16-åriga Juno som går igenom en oväntad och livsomvälvande graviditet är komisk och värmande, och hela filmen är klockren inklusive det ljuvliga soundtracket. Hela soundtracket har ett genomgående tema: akustisk gitarr, lekfulla texter, sång utan autotune och en munter ton. All I Want Is You av Barry Louis Polisar med sin hoppiga gitarr och dragspel. The Velvet Underground, Mott The Hoople, Belle and Sebastian och The Kinks förgyller soundtracket med låtar som All The Young Dudes, Superstar och A Well Respected Man. Det finns något besynnerligt i filmen som verkligen speglas i musiken, den barnasinniga vilsenheten och de udda karaktärerna. Kimya Dawson bidrar med flera låtar och mellanspel till filmen som till exempel låten Tire Swing som är en av filmens signatur låtar. . “I took the Polaroid down in my room / I’m pretty sure you have a new girlfriend / It’s not as if I don’t like you / It just makes me sad whenever I see it”

Det lite knarriga och skeva passar så väl in i känslan filmen ger ifrån sig, som i Cat Stevens låt Sea of Love. Det belyser hur det imperfekta också kan vara vackert, vilket är även är centralt i filmen. Situationen är inte ideal, men så är livet. Det avslutas med Anyone Else But You, både originalversionen av The Moldy Peaches och en som sjungs av huvudkaraktärerna.”Here is the church and here is the steeple / We sure are cute for two ugly people/ I don’t see what anyone can see in anyone else / But you”. Låten handlar om den unga, oändliga kärleken och är omöjlig att lyssna på utan att få fjärilar i bröstkorgen. I sin helhet är soundtracket perfekta för när man känner sig vilsen, det är fyllt av trygghet och värme och får en att känna sig mindre ensam.

Allis Sääsk Berglund

Shrek (2001)

En lista med filmhistoriens bästa musik hade inte varit komplett utan att nämna Shrek; det popkulturella fenomenet som besitter 00-talets kanske mest unika soundtrack. Filmen följer träsktrollet Shrek som, tillsammans med en retfull åsna, beordras ut på jakt för att rädda Prinsessan Fiona. Shrek är något av en karikatyr av sagoberättelser med sin ohyfsade, något oromantiska utformning – och filmmusiken är jämbördigt knäpp. Precis som lökhuvuden och träsktroll (alternativt tårtor) består filmmusiken till Shrek av olika lager. Soundtracket är en potpurri av mainstream pop och originella orkesterkompositioner av Harry Gregson-Williams. 

Den besynnerliga filmmusiken manifesteras redan i filmens första scen. Mellan ljudet av en toalett som spolas och power pop-tonerna av Smash Mouths All Star introduceras tittarna till träsktrollet när han skjuter upp dassdörren. Lättsam pop blir en central beståndsdel i soundtracket ända till slutet, där träsktrollen vinkas av till Eddie Murphys (som gör rösten till åsnan) funkiga version av Smash Mouths superhit I’m a Believer. 

Shreks glättiga popmusik ackompanjeras av Gregson-Williams förtrollande symfonier som driver äventyren såväl som binder samman narrativet. Signaturmelodin Fairytale återkommer i filmens allra viktigaste och definierande scener, men modifieras till att främja känslorna i diverse akt. Genom scenerna som sereneras av de magiska orkesterverken blir Shrek mer än enbart en parodi på företrädande sagoberättelser. Shrek blir egenartad, omätlig och ikonisk.

Zejneb Rauf

Us (2019)

I kioskvältaren Us bevisar rysarauteuren Jordan Peele hur diegetisk musik, alltså musik som kan höras av en films rollfigurer, kan användas minst lika effektivt som odiegetisk musik. Genom försiktigt utvalda låtar och sätt att presentera sagda låtar lyckas Peele påverka scenerna på flertal olika sätt. Det finns tre kända användningar av diegetisk musik i Us. Under en massaker spelas både Good Vibrations av The Beach Boys och Fuck Tha Police av N.W.A ur en smarthögtalare. Låtarna bidrar med smärtsam ironi, genialiska skämt samt förmedlar viktig information till både karaktärerna och tittarna. Fuck Tha Police används exempelvis när Elisabeth Moss rollfigur misslyckas ringa polisen via smarthögtalaren. Användandet talar för rollfiguren att hon kommer dö, men planterar även för oss att hjälp inte längre finns.

Men den kanske mest kända musikscenen inträffar tidigare i filmen när cannabisklassikern I Got 5 On It av Luniz används på ett liknande sätt. Den nostalgiska låten bidrar först till en stämning av sommar, värme och familjegemenskap. Men låtens kalla och kusliga pianoslinga som ligger under alla funkiga element speglar även filmens sanna natur. Precis som innan tar även Peele chansen att införa ett komiskt inslag, men allra viktigast är hur vi som tittare får vår första ledtråd att något inte riktigt stämmer med Lupita Nyong’os karaktär. Samma låt omvandlas senare till en odiegetisk remix som används som ett återkommande motiv när filmens twist avslöjas, samt användes i filmens alla trailers.

Us lyckas återanvända en enda hiphop låt till promotionellt material, en tonsättare, ett skämt, en plantering, en plot-device, och ett motiv i samma veva.

Samir Bou-malhab

Pass This On – The Knife
i Les Amours Imaginaires (2010)

På dansgolvet står Nicolas, föremålet för kompisparet Marie och Francis åtrå, föremålet för deras fantasi och deras kamp sinsemellan. Han rör sig till musiken tillsammans med sin danspartner på ett dansgolv på en hemmafest. Här är det bara det, en dans på en hemmafest, det ser inte mer eller mindre ut. Det känns inte mer eller mindre än det. Marie och Francis irritation mot henne, hon som får dansa med honom, mot varandras åtrå, varandras lust, de hugger varandra med orden och fortsätter titta. De elektriska tonerna från Pass This On med The Knife vibrerar dovt i kulissen.

De iakttar, plötsligt förvandlas scenen till något annat när ljuset slår om, blått sken flödar och musiken som legat i bakgrunden och pyrt gör sitt verkliga intåg. Det slår gnistor av lust och desperation vid meningen ”He wasn’t really looking for some more of it/Found company on the dancefloor and/Does he know what I do and/You’ll pass this on, won’t you and?”. 

Slowmotion, närbilder, kroppsdelar och slutna ögonlock. Blickarna förvandlar Nicolas till en Adonisstaty, till ett objekt, till en illusion. Han är upphöjd till skyarna, en gud. Deras ansiktsuttryck säger allt. De har sett honom som det ting de har gjort honom till och deras längtan är satt i brann, det finns ingen återvändo nu. Musiken bultar av naivitet, desperation och blodtillförsel. Musiken gör vem som helst förälskad.

Fanny Wallertz