Foto: Liam Daniel/Netflix

Vad händer när Lady Whistledown tystnar?

Käraste läsare,

Två år har gått sedan den senaste säsongen av Bridgerton. Då var jag positivt överraskad över att mina känslor inför serien tinat en aning. ”Trots mina försök att håna denna säsong lika mycket som jag gjorde dess företrädare, blev jag något besviken då den, tyvärr, inte var lika dålig.” skrev jag då. Gäller detsamma denna nya säsong, släppt i två delar? Det kan jag tyvärr inte riktigt säga. Det är en viss skillnad i kvalitet mellan del ett och två som jag inte riktigt kan förstå mig på.

Fortfarande gäller att kostymerna helt har gått från att vara en dåligt utförd pastisch av regency-erans England till att fullt ut omfamna det fiktiva fantasy-inslaget i serien. Med fantasy menar jag inte det magiska, utan snarare den anakronism som genomsyrar Bridgerton som helhet. I stället för Gossip Girl i Jane Austens societet, får vi Svensk Damtidning i en värld där rasismen tynat bort och syntetiska textilier produceras 150 år för tidigt. Klassamhället verkar i den här säsongen också vara ett ickeproblem – förutom när Will och Alice Mondrich (Martins Imhangbe och Emma Naomi) måste lära sig att passa in i aristokratin. De plastiga och extravaganta dräkterna har i varje fall ökat i sin anakronism i årets upplaga (vill man få en detaljerad genomgång kan jag rekommendera Karolina Żebrowskas video på ämnet). På samma sätt som under andra säsongen så ter sig denna förflyttning som något positivt. Istället för att irriteras på att de försöker vara korrekta, slungas vi till ett bekymmerslöst samhälle där man kan stänga av hjärnan efter en lång dag på jobbet.

Vad är det då som skaver? Första delen, som släpptes den 16 maj, fokuserar på Colin Bridgertons (Luke Newton) och Penelope Featheringtons (Nicola Coughlan) blommande romans. Det avslöjades under andra säsongen att det minsann är Penelope som är Lady Whistledown, den beryktade författaren av skvallerkrönikan som står i fokus för hela serien. Här ser vi hur en nybliven och världsvan Colin navigerar sina egna känslor och till slut inser att han är kär i Penelope. Sista scenen ser vi hur det (äntligen) hettar upp rejält mellan dem i en gulklädd vagn på väg hem från en bal. Vi får även några scener ur andra potentiella par, inklusive Francesca Bridgerton (Hannah Dodd) och Lady Violet Bridgerton (Ruth Gemmell) själv. Och där kunde säsongen nästan ha slutat för min del. Knappast konst, men tillräckligt spännande att faktiskt njuta lite av.

”Hjärtat är ett obeslutsamt organ, men rent berättartekniskt hängde jag inte med på varför han hoppade runt mellan förakt och kärlek”

Det är under del två som det tar stopp. Fokus ligger på Penelopes hemliga identitet gentemot Colin och dess effekter på bröllopet. Hade mer tid lagts på att ge Colin och Penelope tillfällen att ge uttryck för och utforska sina känslor, på samma sätt som tidigare par i serien, så hade det kanske varit tydligare vad det är som gör Colin så velig i denna del. Han är arg och principiellt besviken på Penelope. Ändå hånglar han med henne när tillfälle ges. Hjärtat är ett obeslutsamt organ, men rent berättartekniskt hängde jag inte med på varför han hoppade runt mellan förakt och kärlek. I slutet får vi en utläggande förklaring om att han var avundsjuk på Penelopes skriftliga talanger. Att det behöver stavas ut så tydligt i slutet tyder på att man missat att förmedla det tidigare. Det kan också vara så att jag påverkats rejält av att ha sett Normal People emellan och att min standard på hjärtskärande romans, som bryter ner en till skuggan av sitt forna jag, korrigerats (rekommenderar verkligen den om man är tragiskt lagt som undertecknad).

Här tror jag att den verkställande redaktören Geetika Lizardi och skrivarrummet tar sig ann alldeles för många olika sidospår för deras eget bästa. Att en eller två parallella berättelser tar plats ibland är förståeligt, speciellt om det bidrar till huvudberättelsen på ett meningsfullt sätt. Francescas berättelse, ändå en höjdpunkt i säsongen, är trevlig, men bidrar inte direkt till Penelope och Colins drama; det gör inte heller Lady Violets romans, Benedicts (om än heta) trekant, eller Mondrich-parets (till synes inte alls så besvärliga) svårigheter att passa in. När gardinerna faller vid sista avsnittet är det oklart vad jag ska känna. Penelope har avslöjats inför offentligheten, alla är sams, och allt är frid och fröjd. Visst har vi Benedict, Eloise och andra Bridgertons framtida romanser att se fram emot (inklusive möjligen något mellan Francesca och hennes mans kusin), men själva spänningen mellan Lady Whistledowns skvallerkrönikor och den fiktiva societeten är bortblåst. Gossip Girl utan Gossip Girl.

För min del har jag svårt att se hur länge till Bridgerton kan överleva som serie. Jag rankade dock inte bland de som ens trodde att första säsongen skulle bli en succé. Ur en tittarsynpunkt har tredje säsongen ännu en gång slagit rekord: 45.1 miljoner tittare de första fyra dagarna. Det blir säkert en säsong till. Jag hoppas bara att det blir lite mer av en guilty pleasure att se. Som konstnärligt lagd bokmal ser jag fram emot att se vad som väntar Eloise och Benedict i deras äventyr.