After Hours

The Weeknd

8

Ännu ett album, ännu en frisyr. The Weeknd släpper sitt första album på fyra år efter Starboy, som till slut gjorde artisten till en av dagens största på pop- och R&B-scenen. Det gör han med dunderhiten Blinding Lights i bagaget, och nu med en halvstor afro på huvudet. I tillhörande musikvideo cruisar han sig genom ett neonblinkande Las Vegas likt en avdankad, sliskig talkshow-värd, märkbart rubbad av att precis ha blivit mörbultad av utkastare.

Runt detta kretsar hela estetiken kring på After Hours, och även om Starboy till viss del var konceptuellt så är det här på en helt ny nivå. Nu kör The Weeknd ända in i kaklet med sitt blodiga ansikte och tar oss på en musikalisk resa genom de där tragiskt mörka efter stängningstimmarna, fången i Syndernas stad, samtidigt som han belyser sin ensliga och ångestfyllda sida som gör sig som mest påmind under just den här tiden på dygnet. 

Under dessa timmar infiltrerar tankarna om The Weeknds tidigare relationer hans psyke, och gör det omöjligt att förbise det emotionella lidandet. Efterklokhet, eskapism och självdestruktivitet genomsyrar det här genomsyrade albumet. På bland annat Faith berättar han om drogerna som undanflykt: “Put that cocaine on a plate / Molly with the purple rain / ‘Cause I lost my faith / so I cut away the pain”, bara för att nämna några få. På det inledande spåret Alone Again förklarar han hur han känner sig vilse i sig själv, och att “In Vegas, I feel so at home”, som att de bländande ljusen i kalla, tomma Las Vegas är en trygghet jämfört med det dömande, ytliga LA: “We’re in Hell, it’s disguised as a paradise with flashing lights” sjunger han i Too Late, vilket både kan koppla tankarna till kändisskapet i Los Angeles, men även till Las Vegas som hans sargade själ nu befinner sig i.

Det är nästan ironiskt att The Weeknd föddes under tidigt 90-tal, med tanke på hur mycket han förkroppsligar 80-talet – självklart i en uppdaterad tappning. Det är en riktigt konstform att få de syntar och den saxofon som används att låta aktuella och pikanta. Jag syftar främst på discodoftande In Your Eyes, där albumets retroaura fullständigt kulminerar efter andra refrängen, då vi bjuds på ett fabulöst saxofonsolo. När solot sedan återkommer som outro önskar man att man befann sig på ett sånt där discogolv som man hört ryktats om var populärt för sisådär 50 år sedan, och att saxofonen aldrig ska tona ut.

En vanlig liknelse som dras är den till Michael Jackson, och den blir ännu svårare att undkomma när The Weeknd väljer att anamma så mycket av musiken som var populär under MJ:s storhetstid. Men på After Hours infinner sig även samma elektropop-mörker som The Knife briljerade med, men utan den lika experimenterande ådran. Det som skiljer The Weeknd från att vara ett rent kärleksbarn till dessa artister är de adderade trap- och hiphopinslagen, som på albumet hörs tydligast i Too Late och singeln Heartless.

Efter en första genomlyssning är jag fascinerad, men inte fångad. The Weeknd har verkligen spelat på sina styrkor här, och visar ett känslomässigt djup som på hans två första album. Atmosfären och lyriken påminner särskilt om singeln The Hills från hans tredje album Beauty Behind the Madness, där han vältrar sig i begäret att porträttera sig som ett vrak för att distansera sig från före detta älskare. Men finner han ingen lycka i ensamheten? Lättnad? För att göra albumet rättvisa passade jag på att lyssna igenom den andra gången under nattimmarna. Då trillade poletten ner, för vid den tiden på dygnet känns sannerligen ljuset, vändpunkten, väldigt långt bort. Men någon längtan, något hopp om framtiden, vore ändå välkommet. Om inte för konstens skull, så för lyssnarens.

After Hours är dock mer än ett försök att tillfredsställa lyssnarna, det är ett kompromisslöst koncept. Och det funkar. Det är mörkt, otäckt, men kontrasten med The Weeknds ljusa, sköra ton gör det hela mindre hotfullt. Men frågan som jag alltid kommer att återkomma till är: Varför är det så förbaskat MAGISKT när saxofonen i In Your Eyes kommer in? Om hans kära melankoli hade gett ett lika överraskande magiskt intryck hade det varit som att vinna full pott på den enarmade banditen. Trots det kommer det här kommer garanterat bli soundtracket till den dystopiska vår som väntar oss. The Weeknd förtrollar med sin skildring av isolation och ren separationsångest, och ger oss en härlig förening av det som gjorde sig bäst på tidigare album, lägstanivån är närmast obefintlig. Och bara den där vemodiga jäkla saxofonen har styrkan till att göra albumet till ett av årets bästa.

Bästa spår: In Your Eyes, After Hours