The Slow Rush

Tame Impala

I en kamp mot klockan har Tame Impala använt sig av sina främsta verktyg – och lyckats bygga något speciellt.

Det har nu gått tio år sedan Tame Impala anlände med debutalbumet Innerspeaker, ett album som grundade sig i 60-talets psykedeliska rock. I en tid där det sas att ”allt gammalt tycks komma tillbaka”, var konceptet upplagt för succé. De muddrigt förvrängda gitarrerna, dammiga trummorna och Kevin Parkers nedmixade sång fångade något som alla psykrockband under 2010-talet strävat efter.

När Lonerism kom två år senare var det på många sätt en påbyggnad av samma stil, fast med mer explosivitet. Två album som följde i samma ådra, en moderniserad version av den psykedeliska rocken. Tame Impalas stil antogs då vara etablerad och redo att pumpa liv i genren under de kommande tio åren.

Men sedan slog sommaren 2015 till och det gjorde också albumet Currents. Alla förväntningar och uppfattningar om vad Tame Impala var, vreds om. Med den allt större betoningen på syntar injicerades musiken med glitterdisco och hade plötsligt blivit ämnad för dansskor. Vi möttes av en psykedelisk pop som skrek festival- och arenagig, redo att överta varenda storscen världen runt.

Tame Impala drivs av Parker. Rättare sagt, han är Tame Impala då han skriver, spelar in och producerar all musik. Detta auteurskap blir väldigt tydligt när man hör stilförändringarna på varje album. Likt hur en person förändras med tiden gör också musiken det. Och just begreppet ”tid” är något som genomsyrar det nya albumet, såväl kontextuellt som konceptuellt.

Det efterlängtade albumet The Slow Rush, släpps nämligen hela fem år (!) efter Currents. Det är den längsta perioden Parker gått albumlös med Tame Impala. Med en utspänd längd på 57 minuter över tolv låtar är detta den längsta plattan hittills. One More Year öppnar allt med ett neonskimmer i form av en reverbmaxad och förvrängd sångröst som utgör hela låtens grund. Snart börjar de biffiga trummorna från de tidiga albumen att växa sig allt mer bekanta. Parker sjunger om hur han blivit stillastående medan tiden flugit honom förbi. Han åldras men är fast i gamla vanor. “I never wanted any other way to spend our lives / I know we promised we’d be doing this ‘til we die / And now I fear we might / Oh, now I fear we might”. Han inser att det är dags att ta tag i sin livssituation.  

Insikten om att behöva förändra sig och inse att det är dags att växa upp i takt med den evigt tickande klockan är något som även utforskas på spåret It Might Be Time: ”It might be time to face it / It ain’t as fun as it used to be, no / You’re goin’ under / You ain’t as young as you used to be / It might be time to face it”. Låten är en av de råare på albumet med sina dundrande trummor och tjutande syntar. It Might Be Time släpptes redan i oktober 2019, och den tematiska betydelsen som texten nu får på albumet lyfter den ytterligare. 

När de framåtdrivande trummorna på Lost in Yesterday kombineras med en groovig basslinga och flashiga syntar, är det som att nostalgiskt tänka tillbaka på ett funkigt rymdäventyr som du egentligen aldrig varit på. Det glossiga pianot på Breathe Deeper dryper av självlysande färger och discobowling. Tame Impalas stora styrka har alltid varit att genom ljudbild och produktion framkalla explicita sinnesbilder – hur flummiga de än må vara.

Det är sammanstrålningen mellan de mest framstående elementen från tidigare plattor som definierar The Slow Rush. De slagkraftiga boom bap-liknande trummorna från Innerspeaker och Lonerism, kombinerade med glansigheten i pianot och syntarna från Currents, gör detta till ett av Tame Impalas mest framstående album hittills. Ett dyk in i albumets textinnehåll visar ett tema som vi alla är bekanta med. Den ångestfyllda insikten om att tidens gång är ostoppbar, är något som de flesta av oss brottas med. Men likt en lugnande hand på axeln är Tame Impalas musik där, mitt i allt kaos. 

När The Slow Rush når sitt slut känns det inte som att 57 minuter passerat. Det känns snarare som att tiden har halverats och flugit en förbi.