Illustration: Noa Persson

Novell: Septemberkvällen

Jag satt i väntrummet. Såg visarna på klockan ticka fram sekunder, minuter, timmar. Du trodde att jag hade gått. Linn gick, hon orkade inte sitta där och se mig vägra prata. Hon sa okej men ring när du orkar och så gick hon. Min hand blev kall, en kyla formad som hennes hand. Samin satt inne hos dig. Höll i din hand så att knogarna vitnade. Ibland kom han ut till mig. La sig med huvudet i mitt knä och sa hur hur hur kan hon hata sig själv så mycket jag förstår inte hur kan hon. Jag virade hans hårtestar runt mina fingrar. Drog åt, såg fingertoppen vitna. Det blir bra det här det löser sig hon kan bli frisk sa jag. Gång på gång. Som ett mantra. Sjöng ut det kommer bli bra gång på gång tills orden saknade mening. Samin sa hur vet du det. Jag sa jag vet inte men jag kan inte klarar inte av att tro något annat. 

Vi gick hem under tystnad. Sakta sakta. Stegen ekade mellan husen. Jag räknade hjärtslag med tummen mot handleden för att slippa räkna tankar. Ett två tre fyra. Tror du man kan bli frisk från en sån sjukdom frågade Samin. Fem sex sju åtta. Jag läste någonstans att anorexi är den psykiska sjukdom med högst dödlighet men det kanske inte stämmer. Nio tio elva tolv. Jag trodde hon redan var död igårkväll när vi inte fick tag på henne. Tretton fjorton femton sexton. Det är helt sjukt att se henne såhär. Sjutton arton nitton tjugo. Att hon satt där med helt blåa fötter men bad mig gång på gång att öppna fönstret. Fan jag tappade räkningen, ett två tre fyra. Hallå lyssnar du eller. Ja, jag lyssnar. Vad tänker du på? Jag borde ha fattat något. Samin tog tag i min hand, drog mig intill sig. Det är okej sa han in i mitt hår. Det är inte ditt fel. Jag kunde ha lagt märke till det minsta lilla i alla fall. Han skakade på huvudet. Hon ville bara få låta dig vara kär, så hon har inte varit så öppen på senaste. Vill inte oroa folk. Jag drar in doften av Samin och nickar. Hon är i trygga händer. Det blir bra upprepade jag. Det kommer bli bra det kommer bli bra det kommer bli bra. 

Jag knackade på dörren till Sandros rum. Han öppnade. Varför knackar du? Jag ryckte på axlarna. Vad är det? Hon är på sjukhus sa jag. Sjukhus? Vad är det som har hänt? Hennes hjärta slår knappt. Oh fuck. Han höll mig i sina armar i många långa minuter. Tryckte över axeln. Jag bet mig hårt hårt hårt i läppen. Håll ihop håll ihop. Det känns skönt att ha varit där sa jag. Han ledde mig till soffan med armen över axlarna. Hur var det då. Hon drog ut droppet, ville att vi skulle öppna fönstret. Hennes fötter var helt blåa och det var en massa maskiner bakom ryggen på henne och hon såg ut som ett litet litet barn i sjukhuskläderna och när hon skrattade lät det som att något knakade inom henne. Knakade och gick av. Sandros finger gjorde cirklar på min axel. Varv på varv. Vad vill du göra nu frågade han. Mitt huvud kraschlandade på hans axel. Vad som helst. Precis vad som helst. Han reste sig upp och försvann in i badrummet. Kom tillbaka med en väska. Vi går och badar sa han. 

Septemberkvällen flyttade in i mitt bröst. Tystnaden la sig tillrätta där. Vi höll varandra i handen och hoppade i som när vi var små. Vattnet kändes varmare än luften. Mörkret omslöt mig, tog bort världens alla hårda kanter. Allting var glasklart framför mig i det grumliga mörkret. Jag tänkte tänk om det ligger ett lik på botten. Tappade allt. Öppnade munnen och försökte skrika. Bubblor kom. Sen ingenting. Bara äckliga alger i munnen. Äckligt äckligt vatten. Jag hade nog aldrig kommit upp därifrån om inte Sandros hand i min visat vägen. Han drog upp mig över ytan upp på bryggan. La en handduk om mina axlar. Jag drog på mig en hoodie över badkläderna och vi gick hem.