“Universella teman om kärlek och död med fantastiska visuella inslag”

Med undantag för sådant som Rick and Morty har jag som vuxen haft svårt för tecknade serier, oavsett var de kommer ifrån. The Legend of Vox Machina på Amazon Prime lyckas dock vara tillräckligt banbrytande att få mig att åsidosätta mina fördomar. Genom att bildsätta Critical Roles första Dungeons & Dragons-kampanj blir upplevelsen en sorts delegerad barndomsdröm som uppfylls. Det är en säsong som trots sina småfel och emellanåt överdrivna komiska överton via Sam Riegels karaktär, lyckas beröra universella teman om kärlek och död med fantastiska visuella inslag.

Jag har tidigare spånat att rollspelen håller på att bli mainstream. The Legend of Vox Machina är i allra högsta grad ett bevis på det. Den är världens näst mest sedda serie på streamingplattformen Amazon Prime just nu efter Tom Clancy’s Jack Ryan. Berättelsen är direkt portad från webb-serien Critical Roles första säsong. Det är alltså en dynamiskt skapad berättelse mellan vänner som blev till en tv-serie. Det är just den aspekten som är otroligt fascinerande för någon som känner till webb-serien. Det är som att se en sorts barnfantasi adapteras; men med i allra högsta grad vuxna teman och en gedigen struktur.

Genom att ha sett säsong 2 av webbserien och aktivt följa dess pågående tredje säsong, har jag också koll på vilka teman och rollinnehavarna i truppen brukar föredra. Röstskådespelaren Sam Riegel skyr sig aldrig för att vara extremt komisk, på ett sätt som bryter mot den uppslukande upplevelsen. Han är en fantastisk skådespelare och säkert en otrolig vän i gruppen, men denna skärande komiska stil känns av även i den här säsongen av Vox Machina. Rent berättartekniskt hyser jag också ett agg mot det som för tillfället framstår som ren ”ondska” eller i alla fall maktlystenhet, till och med i kontrast till seriens första säsong. Ändå är jag likt alla andra recensenter världen över enbart positivt inställd. Jag får hålla för tårarna långt mer än en gång under säsongens tolv avsnitt. Jag har kanske blivit mer blödig med åren, men att lyckas med det flera gånger är ändå bevis på att något görs rätt. För mig är det i grunden hur väl man lyckas balansera det absurda i den här fantasivärlden med universella teman om död och kärlek.

Det visuella arbetet är också enastående. För någon som är ovan att recensera tecknat material har jag svårt att sätta fingret på detaljerna. Får jag spekulera tror jag att teamet bakom animationen har en god förståelse för vad mediet har för styrkor gentemot film. Det är möjligt att framföra bilder gång på gång på gång som i en film hade varit omöjliga eller alldeles för dyra.

Det är svårt att veta hur någon som inte har koll på Critical Role skulle uppleva Vox Machina. Genom sin popularitet kan jag bara gissa på att den tas emot lika väl. Så lyckat är det att en ny tv-serie, som täcker webb-seriens andra säsong, The Mighty Nein, samt en ospecificerad film annonserades i slutet på januari. Som tragedifantast är min tippning att filmen kommer att baseras på den underbara kortserien Exandria Unlimited: Calamity där Brennan Lee Mulligan är Dungeon Master. Oavsett kan jag bara hoppas på att filmen och serien blir lika bra som The Legend of Vox Machina säsong 2.