Recension: Tenet

Christopher Nolan är en romantiker. Inte på det traditionella viset som rör kärleken mellan två personer, eller längtan efter en era sedan länge förbi. Vad han håller närmast hjärtat är ett enda enkelt och formbart koncept: tid.

Han har visat denna kärlek i Memento, där handlingen förflyttas bakåt varje kvart. I Dark Knight och Dunkirk där konflikterna är en ständig kamp mot klockan. I Inception där olika lager av tid går olika fort. I Interstellar där då-, nu- och framtid trycks ihop till ett. Får han en ny idé om sin älskade tid finns det garanti på att han kommer göra en film runt den. Efter så många filmer på temat kan det tyckas osannolikt att Nolan ska hitta något nytt sätt att använda tid på. Kanske är det dock så att om du älskar någonting nog mycket så kommer lösningar ändå uppstå. Han senaste film, Tenet, tar nämligen tidsromantiken till en nivå som nog ingen på förhand trodde var möjlig.   

En CIA-agent (John David Washington) tror sig begå självmord efter att tillfångatagits under ett uppdrag, men vaknar istället upp på en båt i Oslo där han får i uppdrag att stoppa ett tredje världskrig och det nyckelord som ska hjälpa honom: Tenet. Vad som följer denna sedvanligt strålande Nolanska high concept är tid. Tid framåt. Tid bakåt. Ibland framåt och bakåt. Allra mest finns dock lager på lager av frågetecken. Kanske förekommer det tidsresor och kanske är tiden linjär oavsett om den rör sig framåt eller bakåt. Varje steg framåt är hur som helst ett steg tillbaka, men är inte bakåt också framåt på sitt sätt? Det här är alltså inte en retorisk fråga. Jag har verkligen ingen aning längre.

Svår förirring till trots – Tenet är på många sätt fortfarande väldigt mycket en Nolanfilm, på gott och ont. Mer ont är att filmen i vanlig ordning lever mer på sin starka premiss än någon fantastisk handling. Manuset i sig är, utöver tidsreglerna, väldigt enkelt och ungefär varje twist går att förutse innan de överhuvudtaget blivit aktuella. Dialogen är ofta direkt svag och består främst av ny information genom som i sin träiga övertydlighet på något sätt bara gör allting mer svårtolkat.

Samtidigt finns en ny slags kyla över berättandet. Det finns liksom inte längre något försök att göra filmen till någonting mer än en ursäkt för Nolan att få placera sina tidsdörrar och liknande inom en kontext. Även karaktärerna känns mindre mänskliga än vanligt. Nämnde Washington, Robert Pattinson och Elizabeth Debicki gör alla bra jobb i sina roller (Kenneth Branagh som ukrainsk skurk är desto sämre), men de har aldrig speciellt mycket att arbeta med. De finns till för att reagera på hans gimmicks med tid och inte mycket mer än så.

Tenet kan ändå inte sägas ta skada av sin obegriplighet eller sitt ytliga berättande. Snarare tvärtom. Tidigt in i filmen förklaras vikten av instinkt för huvudpersonen (vars namn för övrigt aldrig avslöjas), en lärdom minst lika viktig för tittaren. Antagligen finns det tillfredsställelse i att faktiskt förstå reglerna bakom vad som pågår, men hela handlingen är snarare uppbyggd på ett sätt som uppmuntrar att ständigt röra sig framåt. Huvudpersonen måste ständigt anpassa sig efter rådande situation och likaså vi tittare. Det finns ingen tid att förstå, endast att agera och tolka efter förmåga.

Men vad finns egentligen kvar när förståndet tryter, manuset sviker och endast instinkten att fortsätta kvarstår? Ett väldigt stabilt actionspektakel som aldrig slutar underhålla, trots allt. Det är inverterade kulor som skjuts tillbaka in i pistoler, en biljakt som sker parallellt i nu- och dåtid och bungee jumping i vackra miljöer. Egentligen inte helt olikt en modern Bondfilm om de varit väldigt mycket klurigare. Allting regisserat med, som alltid, makalös precision av Nolan som ackompanjeras av Hoyte van Hoytemas sedvanligt vackra foto. Svenske Ludwig Göranssons drönande, extremt bastunga musik är nästan en egen karaktär som med sin ständiga närvaro vävs in organiskt i händelseförloppet och hjälper till att ge extra tyngd till vad som pågår i stunden. Skulle inte vara helt oväntat om det här resulterar i hans andra Oscar (efter Black Panther).

Tenet är allt som allt inte Christopher Nolans stora mästerverk. Precis som allt han gjort är den väldigt snygg och har en hemskt stark premiss, men bortom det är den inte mycket mer än en elegant actionfilm med en extremt invecklad syn på tid. Det den gör bra gör den också bättre än majoriteten av årets filmer, men det känns lite som att den är så svårförstådd som den är inte bara på grund av Nolans tidsfetisch utan också för att helt enkelt maskera att det egentligen inte finns så mycket av substans att hämta i övrigt. Att se Tenet är i stunden en riktigt mäktig upplevelse och den är verkligen aldrig tråkig, men frågan är hur minnesvärt någonting ur filmen i längden kommer vara bortom konceptet ”knepig tid”. 

//

Recension: Tenet

Mejla skribenten!