Bild: Stammisar

Bild: Stammisar

Recension: Stammisar

Stammisar, Måns Nymans rimmande långfilmsdebut, är en serie löst sammanvävda historier som utspelar sig på Södermalm en varm sommarkväll. Ett 30-tal olika människors öden gestaltas flyktigt i fristående scener. Två killar spelar biljard och dricker öl, och diskuterar vem av dem som oftast sviker den andre för en tjej. En kassörska får besök av sin sexuellt frustrerade flickvän på jobbet. En kvinna på restaurang med sin man berättar att hon inte vill mer. En grabb erkänner till sin vän att “no homo”, men han hänger hellre med honom än går hem med en tjej. Cirka 20 relationsdraman är ihopsatta till en annorlunda spelfilm som ritar en karta över kärlek, vänskap och att inte vilja gå hem ensam i storstaden. 

Det är tidlösa teman Nyman fokuserar på, väl förankrade och trovärdigt gestaltade i ett nutida Stockholm. För filmen är också en kärleksförklaring till Södermalm, och en av få stockholmsskildringar som känns som att den fattat grejen. Flera serier har försökt gestalta stadens anda på ett genuint sätt, inte alltför många har lyckats – i alla fall inte sedan Roy Anderssons En kärlekshistoria. Måns Nyman lyckas. Det är så här Söder ser ut, känns, luktar. Berget ovanför Tantolunden, grillen vid Zinkensdamm och baren Carmen vid Björns Trädgård. I salongen på Haga Bio i Göteborg drabbas den annars osentimentala recensenten av en stark hemlängtan till huvudstadens dammiga gator och struntprat. 

Bild: Stammisar

Det är befriande att titta på Stammisar, delvis för dess ointresse i att vara något annat än vad den är.  Nyman litar helt och fullt på dialogen, platserna och människorna. Filmen hänger sig åt sitt format: korta scener vilandes på en underbar rimmande dialog, likt små shakespearianska dramer i modern tappning. Verserna skapar en viss komisk distans till historierna och ger känslan av att karaktärerna ironiserar lite lätt över sig själva och sin samtid – som att de gestaltar något större än bara det egna livet. Rimmen är ibland helt okej, ibland riktigt förhöjande. Ett vågat grepp, och bara det att Måns Nyman vågat satsa fullt ut på en film i detta format gör en glad. Dialogen kräver dock en del av sin skådespelare, vilket delvis märks i filmen.

Skådespelarna i Stammisar är ungefär hälften professionella skådespelare och hälften artister och stockholmsrappare. De många stockholmsfödda musikerna är förmodligen en blinkning till Söders levande kultur, och kanske finns även en tanke om att artisterna med sin musikalitet ska kunna tillföra något till det rytmiska manuset (skrivet av manusförfattaren och rapparen Kristoffer Malmsten tillsammans med Nyman). Det går tyvärr inte alltid hem. Även om några av scenerna är underbara, som den med Mapei som sliten, skvallrande småbarnsförälder, skär det sig stundtals mellan professionella skådespelare och mindre erfarna motspelare. Scenen där Carla Sehns desperata karaktär försöker lirka ett svar ur killen hon dejtar (Khalil Ghasal) om huruvida de är ihop eller inte blir obalanserad av den förres starka uttrycksfullhet och den senares stumhet. Likadant glänser Dejmis Rustom Bustos i sina svartklubbsscener med ett finstilt skådespeleri som blir svårt för artisten Jelassi (som hetsig kompis) att mäta sig med. Vissa scener saknar därmed den emotionella styrka och självklarhet som exempelvis finns i scenen med Roshi Hosss servitris och Julia Sporres kassörska. Det sammanställda resultatet blir en aningen ojämnt, men tack vare ett välskrivet manus inte alltför störande. 

Man skulle kunna tro att en film som endast består av små stycken av helt för varandra främmande människors liv skulle kunna bli seg eller spretig. Så är inte fallet med Stammisar. I stället är resultatet en varm, humoristisk och innerlig film. En känsla mejslas fram under filmens gång, genom den ofta jazziga, framåtdrivande musiken och de slängiga replikerna, en känsla som når sin höjdpunkt i den sista, gryningsblå scenen med de två bästa vännerna. Från de tindersvajpande till de förälskade till de hjärtekrossade – hur svårt och underbart det är med närhet till andra människor, och hur gärna vi vill ha den.