ALIAS

Shygirl

I södra London pågår det just nu, precis som på flera andra håll i världen, en total dekonstruktion av konceptet “musik”. Det är stökigt, rått och så smutsigt att det stundtals ter sig alldeles fullständigt — och fulländat — rent. Den pågående pandemin har i stora delar av Storbritannien lett till en explosion av raves och illegala, undangömda klubbscener. Dazed liknar årets ravescen vid den som fanns i Storbritannien under 80- och 90-talet, innan lagen om allmän ordning och säkerhet trädde i kraft. Gemensamt för musiken som fyller ravegolven är att den skapas under en tid som ständigt pushar gränserna för hur mycket katastrofer dagens unga kan tåla. Samhällsklimatet i kombination med en (mot all förmodan) mer intensiv danskultur resulterar i en musikscen som ständigt balanserar mellan extremer. 

I framkanten av Londons alternativa scen hittar vi skivbolaget/kollektivet NUXXE, som främst drivs av producenten och artisten Sega Bodega. I kollektivet hittar vi ett antal genreöverskridande och tonsättande artister som under de senaste åren skoningslöst vänt ut och in på musikens gränser — däribland Shygirl. Shygirl är, trots sitt något ödmjuka artistnamn, inte särskilt blyg. Sedan 2016 har hon släppt fullständigt kompromisslös musik, som aldrig tvekat inför att skapa obekväm stämning och utmanat rådande normer genom sin rena existens. Hennes ljudlandskap är desorienterande, sliskigt och ständigt på gränsen mellan obehagligt och… ganska sexigt?

ALIAS består av 7 spår som tillsammans skapar 19 minuters ren dekadens, och EP:n är Shygirls hittills längsta, sammanhängande verk. Första spåret, TWELVE, känns starkt inspirerat av Tommy Genesis och genren som hon introducerat och själv utnämnt till “fetish rap”. Textmässigt sätter Shygirl huvudet på spiken för såväl albumets resterande spår, som för sin egen attityd – “I don’t know better, I can’t really tell / Why ride with the devil when I can give you hell?” sjunger hon och drar med oss på en musikalisk (sned)tripp.

TWELVE följs av spåret SLIME som osar av samma råa sexuella framtoning och även det platsar mer än väl inom fetish rap-genren. Låten genomsyras av ett kusligt mörker och produktionen av Sega Bodega, SOPHIE och Kai Whiston låter ungefär som tanken på en domedag känns: riktigt jävla obehagligt men samtidigt otroligt fascinerande och motvilligt spännande. Subtila Amnesia Scanner-vibbar, tung bas och morrläten blandas med rader som “Know you wanna touch / Bite it off / Real Rottweiler bitch” och kåtheten är, precis som på övriga spår, skruvad och uppskruvad till max. Efter SLIME ökar tempot: EP:ns tredje spår FREAK är en svettig klubb-banger som du absolut inte ska råka köa vid fel tillfälle. 

Mörkret får dock stiga åt sidan för en stund när albumets mittersta spår rullar in. TASTY är förhållandevis lättsmält, dansvänlig och rytmisk, och utgör på så sätt ett välbehövligt inslag på albumet — mörkret tenderar att tappa sin effekt när persiennerna ständigt är nere. Näst sista spåret, BAWDY, går också i ljusare banor samtidigt som basen är tung nog att överrösta det mesta, och det förhållandevis starka melodispråket visar en förvånansvärt poppig sida av Shygirl. Eller ja, poppig i den mån det går att tänka bort de flesta av genrens konventioner. 

EP:ns sista låt är dess absoluta höjdpunkt. SIREN är en salig, fantastisk blandning av genrer och influenser. Produktionen består bland annat av techno, UK garage och inkluderar en sample av det sena 90-talets kanske bästa banger: 9 PM (Till I Come) av ATB. Låter titeln inte bekant? Pausa läsningen och lyssna — du har troligtvis hört den i en eller annan tappning, även om du så är född några år efter att den släpptes. När Sega Bodega väver in 9 PM (Till I Come) i SIREN låter det fullkomligt hypnotiskt, och även delar av texten går ett varv tillbaka i populärkulturen. “When you get the money / You can have the power” sjunger Shygirl och bygger på rader som först yttrats i filmen Scarface från 1983 (originalraden är: “In this country, first you get the money, then you get the power, then you get the woman.”), och som sedan yttrats ett flertal gånger inom hiphopvärlden — senast av Yung Thug. När Shygirl avslutar EP:n med SIREN blir det därför såväl en hommage till kulturen innan henne, och ett kollage av hennes egen musikalitet. Det skulle kunna bli spretigt, men låten duckar alla farthinder med en knivskarp precision och landar i något alldeles eget.

EP:ns största styrka är att den lyckas förvånansvärt väl med att undvika sin största fälla: viljan att göra precis allt på samma gång. ALIAS är relativt ren och städad i förhållande till många andra verk inom genreblandningen, men stundtals infinner sig ändå risken för att mängden intryck ska rinna över och göra det svårt för lyssnaren att urskilja den större bilden. Det är ständigt så utsvävat, ständigt så hyperexpressivt, att det efter några spår blir till en egen normalitet — det känns i viss mån som att spåren smälter samman i havet av ljud och flyter upp till ytan som en till synes helt vanlig samling låtar, och därmed tappar något av den originalitet som finns i dem var för sig. Samtidigt finns det gott om variation mellan låtarna och det går att se den aktiva ansträngningen att inte hamna i ett fack. Trots den tämligen obskyra blandningen av genrer som fetish rap, hyperpop och UK bass & garage lyckas Shygirl mer ofta än inte destillera en tydlig ljudbild utifrån diffusa termer. Det är egentligen bara det femte spåret, LENG, som känns överflödigt och monotont i sitt försök att vara extra allt. Trots varningsklockorna som då och då gör sig påminda, lyckas Shygirl skapa ett verk som känns starkt och koncentrerat.

ALIAS rör sig i en sfär som balanserar mellan sex och skräck, mellan lust och behov. Ljudbilden må vara varierad, men tematiken är tydlig: i Shygirls universum är allting rättfram, och vanilla är ett ord som inte ryms i vokabulären. Vi kan se en ådra av samtiden slingra sig genom hela verket, och Shygirl kapslar in och konserverar det som så påtagligt rör sig inom henne, samtidigt som musiken speglar en värld i upplösning och följer samma svävande strukturer. Resultatet känns innovativt och lustfyllt trots att det är mörkret som är kreativitetens språngbräda — Shygirl lyckas inte bara skapa något snyggt och eget, utan också sticka ut inom en genre i vilken alla regler redan är brutna.