Recension: Rock of Ages – Teater Satelliten

Sollentuna centrum är riktigt mörkt och kargt denna söndagskväll, men vad gör det när det äntligen ska få förtäras kultur rakt framför ögonen på en, och inte via en skärm. Arena Satelliten är platsen för denna efterlängtade kväll, och när vi äntrar lokalen transporteras vi till 80-talets City of Angels. Den corona-anpassade placeringen av publiken i små stolsgrupper, vissa kring ljusprydda bord, bidrar till känslan av att vi själva är på plats i den klassiska rockbaren The Bourbon Room. Teater Satelliten är ensemblen som samlat oss för att avnjuta jukebox-musikalen Rock of Ages.

I Rock of Ages får vi följa småstadstjejen Sherrie Christian som flyttar till Los Angeles för att uppnå sina drömmar om att bli filmstjärna. Väl i LA möter hon Drew Boley, en aspirerande rockstjärna som tillsammans med kompanjonen Dennis Dupree samtidigt kämpar för att rädda deras kära The Bourbon Room från att bli rivet på grund av två tyska stadsplanerares uppsåt att bygga ett shoppingcentrum över hela Sunset Strip. Drew presenteras som ”ett naivt kräldjur, helt omedveten om den riktiga världen” – och det är just det, den naiva drömmen om att bli en stjärna i Los Angeles, som förenar honom och Sherrie. A small town girl och a city boy möts, blir kära och stöter på mängder av hinder längs vägen mot framgång.

Musikalen inleds med att vi blir välkomnade till ”det sexistiska åttiotalet, där bröst går före röst” – ett återkommande tema, vars anpassning till dagens politiska korrekthet var intressant att följa. Även om dåtidens samhälle och föråldrade normer uppvisades en aning, kryddades handlingen även med en oväntad homosexuell relation, anspelade på en av huvudrollernas sexuella läggning med hjälp av interaktion med en i publiken, och satte ens egna fördomar på prov med hjälp av andra medel. Trots avstampet i det gamla är den moderna framtoningen med fokus på inkludering och representation ytterst påtaglig, och mängder av olika personlighetstyper, sexuella läggningar och kön får ta plats på scenen.

Vid första anblick kan musikalen verka smal i sin målgrupp, lite av unga för unga. De allra flesta i ensemblen är mellan 18 och 30 år och manuset känns rivigt och ungdomligt. Men publiken skvallrar om någonting annat, för åldrarna är oerhört blandade och alla skrattar med. Generationerna möts någonstans med hjälp av de gamla åttiotalsdängorna framförda av unga musikalartister i en modern tappning och med den nostalgiska scenbilden som fortfarande känns cool och spännande. Det verkar finnas moment som tilltalar alla oavsett ålder, så kanske är Rock of Ages mer en musikal av unga för alla!

Alla medverkande drar sitt strå till stacken, med stabila skådespelarinsatser och riktigt grymma sånginsatser. Inte minst bjuds det på en imponerande insats från nya stjärnskott, vars medverkan var deras allra första på teatern, som exempelvis Erik Forsström i rollen som Franz Kleinman och ett flertal i orkestern. Att två skådespelare saknas på grund av sjukdom och ersättare behövt hoppa in märks dessutom inte av alls.

Visserligen är Rock of Ages en rockmusikal, men de karaktäristiskt höga rocktonerna får en att ramla av stolen när de träffas av musikalartisterna med högsta precision, och till synes utan ansträngning. Även utan att vara ett riktigt fan av 80-talsrock är det svårt att låta bli att dra på smilbanden av den nostalgi som bjuds på. Två akter rökig rock i en liten lokal på en liten scen kan verka något mastigt, men med hjälp av de tre parallella handlingarna blir det inte en lugn stund i Arena Satelliten. Tillsammans med de nämnda interaktionerna med åskådarna formades en livlig föreställning med överraskande moment som ständigt höll intresset uppe.

Teatern sålde snabbt slut inför alla kommande föreställningar. Riktigt kul för Satelliten, men lite tråkigt för oss, då musikalen verkligen är en sådan en vill tipsa sina vänner om. Vi håller nu tummarna för extrainsatta föreställningar att avnjuta och är, om inte annat, förväntansfulla inför framtida produktioner av Teater Satelliten. Och även om den avståndsanpassade placeringen av publiken bidrar till en genuin barkänsla, kan vi ju inte låta bli att undra över hur mäktig upplevelsen hade kunnat bli i ett stort publikhav och med förtjänat rungande applåder! Förhoppningsvis vill mycket ha mer – kanske så mycket mer att en till uppsättning av föreställningen post-covid inte är en omöjlighet.

Text: Theo Hafström och Stina Meyerson