Raketklubben
Raketklubben
8
2020 har kanske inte varit världens bästa år för musikbranschen. Men det har utan tvekan varit ett sjuhelsikes år för Raketklubben, bandet som i slutet av maj påbörjade sin hitkavalkad med låten Vi är slut. Men redan två år tidigare, på debutsingeln Industristad, introducerades vi för bandets storslagna indiepop, som nu även präglar deras debutalbum. Därefter har Raketklubben gång på gång levererat singlar som slagit hål på alla ens förväntningar om hur ärlig, hjärtskärande men också fullkomligt upplyftande indiepop faktiskt kan låta. Med knappt två månader kvar av det självklara skitåret 2020, står vi äntligen med Dalabandets debutalbum i händerna. Ett tvättäkta indiepopalbum som på något sätt verkar göra detta musikår lite bättre.
Raketklubben har som nämnt flera gånger tidigare öppnat upp sig för lyssnarna. Både på så sätt att de redan delat med sig av mer än hälften av låtarna på debutskivan, men också rent figurativt då bandet ständigt bjuder in till en intim, personlig och emotionell skildring av ängslan. Känslorna lyser ständigt igenom när sångerskan Linn Grins med sin transparenta och ärliga röst skapar ytterst personliga berättelser av förälskelse, svartsjuka och flera olika former av dansgolvspoesi. Detta presenteras i form av nio olika bangers i sann indie à la 2008-tappning. Bandet tycks även utmana lyssnaren där den som kan hålla sig längst utan att försöka ta sig ut till närmsta indieklubb vinner. För det är just klubbarna som låtarna verkar vara som klippta och skurna för.
Att utse endast en låt som man ska ta med sig från denna briljanta debut är mer eller mindre omöjligt, då samtliga låtar står stadigt för sig själva men även är perfekta i sitt sammanhang tillsammans med resterande låtar. Produktionen är på toppnivå och dynamiken skiftar på ett sätt som gör albumet mer eller mindre fulländat. Med otroligt medryckande melodislingor och en klassisk pop-blandning av instrument sätter bandet in lyssnaren i en vin-osande festkväll med allt vad en sådan innebär. Känslorna som beskrivs verkar vara oändligt många då vi får ta del av en stor variation av intriger. Vi har breakup-bangern Vi är slut, kärleksförklaringen Portugal och den påtagliga fylleångesten skildras i kanske årets (!!!) svenska indiepoplåt, Inte fucka upp nu. Känslorna är ständigt utanpå och hitpotentialen är ständigt hög.
Detta är en helt och hållet genuin svensk indiepopskiva och det råder verkligen inga tvivel om den saken. Man har tagit ett odödligt koncept och återigen gjort en fullträff. Även om skivan inte bryter någon ny mark, eller vågar utmana musiknormen på något större sätt, är skivan välgjord och möter inga svårigheter med att göra ett markant intryck på lyssnaren. Raketklubben har med denna debut bevisat att de har full koll på hur man lyckas med musik, men också att det går att skapa radiohits samtidigt som man öppnar upp sig och delar med sig av en stor del av sig själv till lyssnaren på ett transparent och fullkomligt ärligt sätt.
Det går nog inte att svara på när vi alla kan ses igen på ett slirigt indiedansgolv någonstans på stan. Men när det än blir, bör Raketklubbens debut spelas i sin helhet minst tre gånger. Gärna fler.
