fbpx
Foto: Klara G. Form: Jan Larsson.

Recension: Penelope

Det blåser friska, våriga vindar på Skeppsholmen i Stockholm och Py Huss-Wallins föreställning Penelope Teater Galeasen tar sig an holmen med storm. Att säga att Penelope lever upp till denna kulturmecka till ö är en underdrift. Det är med föreställningar som denna som Teater Galeasen fått sitt erkännande som en av Stockholms topp frigrupper. När jag kliver ut ur Galeasens underground rave-liknande lokaler är jag helt tagen. Vi i publiken har gråtit, skrattat, snabbt tittat bort, haft ångest, dragit för andan och varit helt hypnotiserade av Py Huss-Wallins regi och skådespelarnas insatser. 

Föreställningen Penelope är baserad på Europas äldsta bevarade litteratur Odysséen. Den två timmar långa berg- och dalbanan till föreställning handlar om det sista dygnet i Odysséen, den inför Odysseus hemkomst. Att våga sätta upp en av världens mest spelade och lästa dramatiska texter är vågat och att dessutom sammanfatta ett verk på 12 000 verser är något övernaturligt. 

Foto: Sören Vilks.

Den klassiska grekiska pjäsen upplevs som extremt modern och detta är en kombination av flera saker. Dels är texten moderniserad, dels är arenan inte en amfiteater utan en Berghain-esqueig lokal med dämpat ljus och huvudkaraktären är Penelope istället för Odysseus. Fokus ligger på kvinnan och hur hon påverkas av yttre samt inre omständigheter. Detta val är uppfriskande och otroligt aktuellt. Det gör mig hänförd att en uråldrig text kan formas till att kännas ny. Moderniseringen och nyskapandet sker inte heller på bekostnad av originalets symfoniska upplägg. Flera av de partier som framförts av kör behålls och delar är fortsatt på rim. Det skapar en musikalisk kraft som liknas vid originalet, fast nu i en modern spoken poetry-vibe. 

När publiken kliver in i scenrummet möts vi av en föreställning som redan påbörjats. Annika Hallins Penelope sitter och brer ut sig längs hela scenen framför ett bord fyllt med skaldjur, frukt och vin. Det är en fest som vi bjuds in till men redan från början sätts en obehaglig prägel på festligheten. Vi i publiken ingår nästan i föreställningen då publikplatserna enbart är några meter ifrån spelplatsen på scen. Ibland talar skådespelarna direkt till oss och detta fascinerar mig då man både ser sig sedd och granskad, inbjuden och ovälkommen av karaktärerna. Det som sker på scen är vi en del av. När någon blir slagen, kysst, förolämpad eller förnedrad är vi en del av det oavsett om vi gillar det eller inte.

I föreställningen får vi följa Odysseus fru Penelope som väntar i slottet på ön Ithaka tillsammans med sin son Telemakos, hennes tjänarinna Melantho och tre av hennes 150 friare, Antinoos, Eurymakos och Amfinomos. Penelope längtar efter att sin make, Odysseus, ska komma hem men ganska snabbt förstår vi att detta kammarspel inte handlar om en kvinnas längtan efter sin man. Hänsynslöst berör den ämnen såsom hämnd och maktutrymmet i ett patriarkalt samhälle. Vem är det egentligen som har makten i rummet? 

Foto: Sören Vilks.

Denna maktkamp och frågeställning som förs mellan karaktärerna och de skiftningar som sker dem emellan är så otroligt intressanta. Att se giganterna Annika Hallin och Staffan Göthes skådespeleri är en fröjd. Dessutom görs det fantastiska insatser av skådespelarpraktikanter från både teaterhögskolor och yrkeshögskolor i Norden. I dessa fantastiska insatser lyser Patrik Kumpulainen och Anna-Riina Virtanen som två stjärnor. Även om det ibland märks att praktikanterna inte är lika vässade skådespelare som de andra så gör det ingenting. Py Huss-Wallins regi och blandningen av etablerade och oetablerade skådespelare skapar en sådan lekfullhet och nyfikenhet att föreställningen blir till en lek där det finns otroligt mycket svängrum för vad som kan ske på scen. Dessutom är det sällsynt att så många skådespelare under utbildning får ta sig an stora roller och det glädjer mig att denna plats ges.

Inte nog med det, föreställningen har en otrolig symbios mellan de olika tekniska elementen. Ena sekunden blir föreställningen styrd av ljuset och ljudet skapat av Jonatan Winbo och Jenny Wilson, för att sedan bli en koreografisk utflykt där Py Huss-Wallins mimbakgrund kan skymtas till. Det är hypnotiserande när de koreografiska inslagen, koreograferade av Ossi Niskala, får ta plats i samspel med ljus och ljud. Detta lägger ännu en modern touch på den klassiska pjäsen. Jag ser fram emot att se ännu fler föreställningar av detta konstnärliga team där det finns utrymme för mer fysisk teater. 

Foto: Sören Vilks.

Den enda gången jag kan känna att Penelope tappar sin rytm är i början av andra akten. Pjäsen stannar av och det tar en stund, om än en kort sådan, innan den kommer igång igen. Detta kan bero på flera orsaker. Det kan vara ett dramaturgiskt val att vänja in publiken efter aktpausen och inte chocka dem på en gång. Det kan också vara en konsekvens av den första aktens kraftfulla avslut med Odysseus återkomst. Det blir då naturligt att pjäsen behöver ladda om även om denna omladdning kan kännas alltför lugn. Andra akten får dock upp farten fort när döda karaktärer från första akten byter skepnad och nästintill blir en del av Even Baldvinssons och Trixie Edlund Falkenborgs scenografi och de tar sig an karaktären som rummets stämning.

Jag hoppas att det fortsätter blåsa upp till storm så fler pjäser som Penelope får ta plats på scener runtom Sverige. I Penelope vet man inte definitivt vem som är offer eller förövare då rummet när som helst kan svänga och maktpositionerna likaså. Jag önskar att den sätts upp igen då den sista föreställningen tyvärr var 2:a maj. Vi får se, den som hoppas på något gott väntar aldrig för länge, även om Penelopes väntan i pjäsen kan vara ett undantag för detta uttryck.

/

Recension: Penelope