fbpx

Jag fortsätter glömma

Joakim Berg

6

Tillslut kom den, dagen vi alla väntat på. Att Joakim Berg slutligen skulle släppa eget var trots hans egna motsägelser ofrånkomligt. När Kent begravdes i december 2016 var vi många som debatterade, slog vad och raljerade om var den svåra frontfiguren skulle ta vägen, när första soloplattan och turnén skulle komma. Här är vi nu och jag måste säga att det tog kortare tid än vad jag förväntat mig. 

Förväntan. Ordet svävar över albumet Jag fortsätter glömma som ett oroligt åskmoln. Kommer det explodera eller snällt sväva förbi? Lite både och. Med årets kanske stiligaste inramning är Jag fortsätter att glömma ett fortsatt vandrande i de konstnärliga salonger Joakim Berg blivit en del av. Anders Petersen, en av Sveriges främsta fotografer, står för det sårbara albumomslaget. 

Stil, melodier och teman är bekanta från Kent-albumen, särskilt Då Som Nu För Alltid. På många sätt känns det som att ingen tid har förflutit mellan Den sista sången och första spåret Barn av vår tid. Texterna är precis som förväntat: referenser till The Cure, olika alkoholsorter, bibelhistorier och anekdoter från San Diego och San Fransisco vävs in i klassiskt Bergska metaforer och liknelser. Formuleringar och ord som “way back in 93” (känd från låten Columbus), “darling” och “baby” gör en återkomst. För den vana lyssnaren är det en fest av referenser och stilgrepp som öppnar ett kaninhål rakt ner i hundratals analysmöjligheter. 

Raderna tonsätts av långsamt flödande pop, starkt autotunade körpartier och en ljudbild som hålls enhetlig genom albumets gång. I bakgrunden hörs ofta spår av akustiska gitarrer, dolda bakom trummaskiner och keyboard. De explosiva svängarna saknas, det finns få låtar som håller albumet varierat. Vi får inte bara en, utan två spår som inleds med visslade melodislingor. 

Joakim Berg. Foto: Eva Dahlgren

Men trots enhetligheten sticker vissa låtar ut. I albumets tredje spår Aniara blir jag berörd för första gången. Ett brett leende bryter plötsligt ut. Berg skriver om sin ungdoms Sverige, en “oskuldens tid” med statsministermord, den brinnande Katarinakyrkan och tron på ens odödlighet. Låten övergår till en rakt av gripande framtidstro och försoning med att inte längre vara generationen på barrikaden. Det är en generationsskiva om chanser som gavs men aldrig togs, vänskaper som försvann och insikter som tvingade en att förlika sig med den man blev. 

På spåret efter, Låtsasvärlden, skymtar den politiska Berg fram och ger visdomsord som stannat med mig: “Var på din vakt när ord och gester blir för stora / Snälla akta dig för män som mig på höga hästar med en gloria / Undvik de som pekar ut de onda och de goda / De som viskar sagolandet e förlorat”. 

Låt mig komma tillbaka till förväntan. I ett öppet brev beskriver Joakim Berg en skapandeprocess med strikta regler. Musiken skrevs enbart när det var kul, i hans egen takt och utan inblandning från någon annan på större delen av det som kom att bli albumet (dock medverkar den gamla bandmedlemmen Martin Sköld på låten Mer än ingenting). Som lyssnare kan man inte undvika att ställa sig ödmjuk och förlåtande inför det faktum att Jag fortsätter glömma är ett djupt personligt album, produkten av en konstnärs strävan tillbaka till passionen. Musikaliskt sett är det dock inget omvälvande. Det är ett grått moln som snällt svävar förbi, men vi är tacksamma för att det inte bröt ut till storm. Det Bergska mörkret har i soloprojektet klarnat upp, det är en annan sinnesstämning och framtidstro som ramar in orden.

/

Recension: Jag fortsätter glömma – Joakim Berg