fbpx

Happier Than Ever

Billie Eilish

8

När hela generation Z:s älsklingssorgebarn återvänder efter det makalösa 2019 är hon lyckligare än någonsin. För att symbolisera sin tillvaro gjorde Billie Eilish en storstilad återvändo till rampljuset som ljusblond med 40-talets Hollywood-glamourestetik, och fick en hel värld att stå stilla när bilderna till hennes intervju för Vogue släpptes. Vad det skulle säga om musiken på det nya albumet Happier Than Ever hade ingen någon som helst aning om, men att den ljusare uppsynen var en drastisk kontrast till det Eilish blivit populär för gick inte att göra tydligare.

Tyvärr har det blivit ett erkänt faktum att det eftersträvas omväxling av inspiration, koncept och estetik av kvinnliga popartister för att intresset ska hållas vid liv. Den nya estetiken verkade det inte vara något fel på i Billies fall, däremot fick en del av singlarna kritik för att likna andra låtar i hennes karaktäristiska, men ännu ganska smala repertoar. I upptakten till hennes andra albumsläpp förklarade Billie själv att hon inte har någon aning om vad som kommer gå hem hos lyssnarna, men att hon slutat försöka tillfredsställa någon annan än sig själv. Men har singelvalen verkligen varit så tvivelaktiga? Möjligtvis. Oavsett har förväntningarna knappast dött ut inför albumsläppet – snarare har de istället växt sig starkare.

Den första singeln my future siade om en mer optimistisk framtoning, och introducerade de jazzinfluenser som präglar albumet med hennes mest sprudlande låt hittills. Även om Billie alltid besuttit den briljans och finkänslighet i sångtekniken som genomgående hörs på albumet, knäpper hon tvivlarna på näsan när otäckt hypnotiska Oxytocin går igång. En text som skulle kunna tolkas vara sjungen ur en destruktiv partnerns perspektiv, när hon desperat vräker ur sig “Other people would have stayed / Other people don’t obey / You and me are both the same / You should really run away” och smärtan tränger igenom Billies narrativa skådespel. En kuslig, men slående flashback till förra albumets mörker på albumets klubbigaste låt.

Även på titelspåret Happier Than Ever stoltserar Billie med oväntade och utvecklade röstresurser. Precis som my future startar låten på svävande moln och en dämpad ljudbild, men här accelererar istället intensiteten likt ett tilltagande duggregn som övergår till spön i backen. Elgitarrerna och Billie låter helt främmande för de flesta som hört åtminstone en låt av henne innan, men helt klart främmande på ett välkommet sätt. Äntligen exploderar hon, och ur henne kommer alla de känslor som byggts upp och ältats under åren. Det resulterar i ett gripande rockklimax som mycket väl kan vara en karriärens höjdpunkter. Låten är en brutal påminnelse om att all lycka tyvärr är relativ, och så även Billies.

Happier Than Ever är nämligen inte ett lyckligt album. Det är lyckligare, men vi får fortfarande ta del av de tidigare trauman som varsamt bäddat hennes repertoar i apati och melankoli. Getting Older, singeln Your Power och redan nämnda Oxytocin behandlar hennes förflutna på tre helt olika sätt, men alla ger perspektiv och insikt i hennes jakt på lycka. Getting Older inleder albumet och dementerar direkt albumets något missvisande titel. Spåret agerar som förord till albumet där Billie beskriver hur hon känt sedan vi senast hörde från henne, och tack vare de ensamma, pulserande syntarna placeras hennes komplexa reflektioner i fokus. På Your Power sjunger hon direkt till sitt ex och andra som missbrukar känslor och makt i en relation. Trots den tunga texten och himmelska sången blir Your Power tillsammans med avslutande Male Fantasy något överflödiga på albumet. Billie gör sig självklart bra i klassisk amerikansk folk, men på ett så spektakulärt och välproducerat album blir dessa spår endast parenteser innehållande lyrik som inte fick plats någon annanstans. Med det sagt är det ett under att hon lyckas sjunga så berörande om att söka sig till porr efter ett uppbrott på Male Fantasy.

Förutom Billie Eilishs mognade änglaklang och fängslande lyrik är den innovativa produktionen ytterligare en faktor som får en att förbryllas över hennes artisteri. Storebrodern FINNEAS är som vanligt ensam producent på albumet och byter tempo, förvränger ljudbilden och skrämmer livet ur en med hundmorr som om det vore exakt vad det innebär att producera ett album. Tonarter finns ibland, ibland inte, men musikaliteten är alltid högst närvarande och valen är alltid medvetna. I Didn’t Change My Number, GOLDWING och Halley’s Comet är bara några av låtarna vars produktion gör en salig över syskonens briljans. Den sistnämnda påminner om Elvis Presleys klassiska I Can’t Help Falling In Love och kan vara ett av de spår som tydligast framhäver albumets jazzinfluenser. Under balladens slutminut förändras ljudbilden – och gör att förälskelsen går från gullig och hopplös till kvävande och förtvivlande. 

Detta är ett tydligt exempel på utvecklingen hos Billie, ambivalensen i det relativt mer optimistiska narrativet, samtidigt som vi får ta del av känslodrypande toner. Det hörs att musiken och texten är närmare hjärtat. Detta kan vara skälet till att en del fans på förhand reagerade negativt, för till skillnad från debutalbumet är Happier Than Ever långt mer okonventionellt. Flera låtar har ingen egentlig refräng, och många är antingen så pass linjära eller uppdelade att det inte blir lika lättillgängligt som innan. Det är i sin tur otroligt uppfriskande från en så stor artist som Billie Eilish, men kanske riskerar det att de som fastnade för mer direkta låtar som when the party’s over och bellyache inte uppskattar den nya musiken lika mycket. Samtidigt visar det en enorm trygghet i henne själv, att hon inte räds för att utmana de förväntningar som ställdes på henne efter dundersuccén till debutalbum.

Av lyriken och den något ljusare framtoning på Happier Than Ever att döma är Billie Eilish inte riktigt så lycklig som hon förtjänar att vara, men glädjande nog verkar hon vara en bra bit på vägen. Under tiden får vi skatta oss lyckliga att få ta del av hennes personliga och musikaliska resa. Billies andra skiva berör med både lågmälda och storskaliga medel, och bländar en ständigt med konstellationen av innovation och emotion. Det är ett styrkebesked om att åtminstone den musikaliska resan snart kan nå sin slutstation, för Billies Happier Than Ever är ett stycke fenomenal minimalistisk pop.

Bästa spår: Halley’s Comet, Happier Than Ever

/

Recension: Happier Than Ever – Billie Eilish