fbpx
Bild: Bones and All / Vision Distribution

”Kanske alla tiders mest äcklande ljudsättning”

Maren (Taylor Russell) är en kannibal. Inte självvalt, utan sedan födseln har hon sporadiskt tagits över av en enorm hunger efter mänskligt kött som inte går att stilla genom någon annan föda. Hennes mamma lämnade familjen när hon var för ung för att minnas, men tillsammans med sin icke-kannibaliska pappa Frank (André Holland) har hon vuxit upp utan riktig hemmabas, ständigt på väg till en ny plats och en chans att börja om på nytt efter att hungern inte kunnat kontrolleras.

Åtminstone tills Maren fyller 18 och hon dagen efter upptäcker att Frank övergivit henne och enbart lämnat en inspelad ursäkt, hennes födelseattest och pengar så att hon ska klara sig själv ett tag. Utan andra mål i livet bestämmer hon sig för att söka upp sin mamma för att få svar om varför hon har den här hungern. På vägen stöter hon på den mycket excentriske, äldre kannibalen (eller ”ätare” som han benämner sig) Sully (Mark Rylance) som försöker ta henne under sina vingar, men obekväm med hans beteende och vanor flyr Maren från honom vid första tillfälle. Inom kort möter hon dock den jämnårige ätaren Lee (Timothée Chalamet) som tvingats fly från sin hemstad av oklara skäl. En romans blomstrar snabbt upp mellan de båda och Lee följer med Maren på hennes resa för att få svar.

Det är lite lustigt att Call Me By Your Name-regissören Luca Guadagnino med sin remake av Dario Argentos Suspiria nuddade vid den unikt italienska giallon, en inte helt enkelt definierbar genre, men där majoriteten av filmerna var mordmysterier med inslag av skräck och som i regel var lika visuellt slående som totalt ologiska. Nu följer han upp den med Bones and All som har element av kannibalfilm, en nästan lika extremt italiensk subgenre. Likt Suspiria rör han sig dock även här långt bort från genrens rötter så det blir ingen Cannibal Holocaust (1981) 2022 eller liknande billig italiensk exploitation. Istället har han tagit en ungdomsroman av Camille DeAngelis (som även den heter Bones and All) som vilt blandar roadmovie, coming of age, romantiskt drama och skräck för att skapa en av årets allra bästa filmer.

Det låter absurt att en romantisk historia om två kannibaler överhuvudtaget ska fungera, men tack vare Guadagnino och manusförfattare David Kajganich som gjort en del något markanta ändringar från boken finns inte en enda stund som känns annat än helt naturlig eller trovärdig. Mycket tack vare att kannibalismen, som lätt kan ses som ett problem för att sympatisera med huvudpersonerna i och med att det ändå är en handling som innebär att döda och äta en annan människa, skildras så snyggt. Eller rättare sagt, hur fult det skildras. Både i hur grafiskt det visas upp och kanske alla tiders mest äcklande ljudsättning över själva ätandet är det tydligt att det här under nästan hela filmen inte är någonting som alls romantiseras. För huvudpersonerna är inte det här någonting de njuter av eller alls vill ägna sig åt, men de kan heller inte förneka vad de är, för att göra det skulle innebära döden och det är ett värre alternativ.

Att läsa in en metafor för en specifik community eller liknande här skulle kännas något problematiskt i och med att det handlar om någonting så faktiskt skadligt mot andra människor. Att känna sig annorlunda eller att förgäves kämpa emot sin sanna natur för att kunna vara del av det normala samhället tills det måste välla ut i någon form är dock så universellt applicerbara saker att Lee och Marens kamp mot sig själva ändå på något plan går att känna igen från någonting verkligt och därmed blir lättare att förstå och sympatisera med. Istället för en känsla av ”usch, romantiserar den här filmen verkligen kannibalism”, blir det slutliga intrycket av Bones and All snarare att vi är de vi är och det går inte riktigt att göra någonting åt det. Inte direkt inspirerande, men passande dystert.

Bild: Bones and All / Vision Distribution

Det hjälper självklart också att det här inte är en film som alls har bråttom i något avseende. Inte med det sagt att Bones and All skulle vara tråkig, inte alls, men den håller ett något meditativt tempo hela vägen och är nästan mer vinjettbaserad än med ett tydligt narrativ den följer hela vägen. I och med detta så finns dels mycket tid att bara ta in flera olika aspekter av detta lite skeva USA under sent 1980-tal och på något vis acceptera det för vad det är. Även ett sådant laserfokus på Lee och Maren i många olika situationer där de får visa upp att de är mycket mer än bara sin kannibalism. Andra ätare som dyker upp är något enkelspåriga, men när man redan köpt att somliga bara föds med smak för mänskligt kött så fyller de en viktig funktion. De blir exempel på vad Lee och Maren har att vänta sig när deras hunger tar över mer i takt med att de blir äldre och det inte längre finns en plats i världen för dem och de måste känna skammen över att de ändå försöker fortsätta leva trots allt.

Kemin mellan Taylor Russell och Thimothée Chalamet måste också nämnas. Rollen som svår ungdom med ett inre mörker är en som Chalamet väl kan göra i sömnen vid det här laget. Den för allmänheten mindre kända Russell, som bör få sitt genombrott med den här rollen som Maren, överraskar dock genom att hålla jämna steg med honom och det är fascinerande att se hur de känns som gjorda för varandra redan från deras första scen tillsammans och hur den känslan aldrig avtar under hela filmens gång trots, ärligt talat, en ganska tunt skriven romans. Mark Rylance är likaså fantastisk i sin roll som den något svårtydde Sully. En karaktär som i många andra skådespelares händer antagligen kunnat bli lätt komisk, men som är väldigt skrämmande i sin oberäknelighet och till synes oförståelse om att han skulle vara annat än sympatisk.

För allting Bones and All lyckas med är det dock synd att den ska bli så märkbart mycket sämre runt slutet. Delvis för att det kommer lite från ingenstans, men också för att det hela tiden ska eskalera händelseförloppet på något vis och det blir nästan lite parodiskt mörkt när övriga filmen visserligen har en väldigt melankolisk ton, men balanserade ljus och mörker på ett lite mer trovärdigt vis. Självklart är det inte så att en bra resa ska förstöras av ett mindre lyckat mål, men det är hemskt synd att det sista intrycket den lämnar är att den inte riktigt lyckas runda av på topp.

Men det är verkligen en stark resa innan dess alltså. Bara att följa med Lee och Maren på deras snudd på apokalyptiska resa hade varit en stark upplevelse nog, men den förhöjs också av Trent Reznor och Atticus Ross melankoliska soundtrack samt Arseni Khachaturans foto. Bild, ljud och berättelse jobbar i perfekt synk för att verkligen fånga både hopplösheten i Lee och Marens situation, men också skönheten i världen och de lyckliga stunderna de ändå får ha. Sedan kommer väl det låga tempot, bristen på ett superfokuserat narrativ och det om än oväntat sällsynta, men ändå extremt magstarka våldet skrämma bort många från att vilja se Bones and All trots dess höga kvalitet och kanske kan den bara bli en hit typ i nischade Letterboxd-kretsar. Lite trist i så fall, men för den som ändå vill utmana sig själv med någonting inte helt lättsmält och som lyckas vara både ömsint och svårt stört på en och samma gång finns det ingen annan film i år som är lättare att rekommendera.

/

Recension: Bones and All